Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
Martinus av Tours—Marulk
968
detta även i vällbarhet och okänslighet vid
värmebehandling. Framför bessemermetoden
erbjuder martinmetoden följ, fördelar. 1)
Större möjlighet att kontrollera processens
gång och högre kvalitet. 2) Då det för
smältningen erforderliga värmet tillföres utifrån
och ej som vid bessemerprocessen skall
erhållas genom förbränning av i tackjärnet
ingående kisel, mangan el. fosfor, är man ej
bunden vid bestämda minimihalter av dessa
ämnen. 3) Möjlighet att använda skrot och
avfall. 4) Lägre kraftåtgång genom de starka
biåsmaskinernas bortfallande.
Metodens svaga punkt är den
jämförelsevis långa smältningstiden, då råvarans
tack-järnsprocent är hög. Modifikationer ha
visserligen uppfunnits men ej funnit någon
vidsträcktare användning. F. S-e.*
Martinus av Tours [tör], se Martin
av Tours.
Martinus Oläi (latinisering av Mårten
Olofsson). 1. Biskop (d. 1585), använde
själv binamnet Gestricius. Efter studier
i Tyskland blev M. 1557 skolrektor i
Uppsala, senare hovpredikant, 1562
superintendent över Norrland och 1569 biskop i
Linköping (tillträdde 1571). M., som på riksdagen
1577 motvilligt undertecknat beslutet om
Röda bokens antagande, ångrade sig snart
och blev en av den nya liturgiens ivrigaste
motståndare. Då Johan III därför berövade
honom ämbetet (1580) och förklarade honom
fredlös, fick han en fristad hos hertig Karl,
som gjorde honom till kyrkoherde i
Nyköping. »Een nyttigh och Christeligh
Böne-book», utg. 1567, som tillskrivits M., torde
ha utgivits av Mårten Olofsson Helsing. —
2. SeMårtenHelsing. E. Nwn.
Martinus Polönus, se Martin från
T r o p p a u.
Ma’rtis-son (son till krigsguden Mars),
krigare.
Ma’rtius [-tsios], Karl
FriedrichPhi-1 i p p von, tysk botanist och
forskningsresande (1794—1868), bereste 1817—20 Brasilien
i sällskap med zoologen J. B. v. Spix och
utgav tills, m. denne
det etnografiskt
ytterst värdefulla
arbetet »Reise in
Brasilien» (3 bd och atlas,
1824—31). 1824—64
var M. prof, i
München och 1832 ff. dir.
för botaniska
trädgården. Utgav bl. a.
praktverken »Nova
genera ac species
plantarum» (3 bd,
1824—32) och
»Historia naturalis palma-
rum» (3 bd, 1823—50). Den av M. 1840
påbörjade storslagna »Flora Brasiliensis»
fortsattes efter hans död, avslutades 1906 och
omfattar 41 bd i folio med 3,811 pl. Led. av
sv. Vet.-akad. 1837. C. S-g.
Martorn, bot., se E r y n g i u m.
Martov [-å’f ], Julij Osipovitj, eg.
Cederbaum, rysk politiker och publicist
(1873—1923). Deltog från ungdomen flitigt i
den revolutionära rörelsen och dömdes till
fängelsestraff och deportation, samarbetade
från 1895 i Ryssland och utlandet med Lenin
och var efter partiklyvningen några år ledare
för mensjevikerna (se B o 1 s j e v i s m); under
1905 års revolution var M. en inflytelserik
medlem av arbetarrådet. Under världskriget
var han bosatt i Schweiz och återvände efter
vårrevolutionen 1917 till Ryssland. Han
uppträdde kritiskt mot bolsjevikerna, måste 1920
lämna Ryssland och utgav sedan i Tyskland
en rysk tidning. M. skrev bl. a. ryska
socialdemokratiska partiets historia (1923; ty. övers.
1926).
Martucci [marto’tfi], Giuseppe,
italiensk tonsättare (1856—-1909). Utbildade sig
vid konservatoriet i Neapel till pianist och
var 1879—88 lärare där, sedan i Bologna.
M. blev även en betydande dirigent. Som
kompositör av tysk nyromantisk skola intager han
en bemärkt plats. Bland hans verk märkas
symfoni i d moll (1895; Sthlm 1910), en
pianokonsert i b moll; dessutom flera
kammarmusikverk. Biogr. av R. Prati (1915). T. N.
Marty [marti’], Georges Eugène, fransk
tonsättare (1860—1908), elev av Massenet vid
konservatoriet i Paris. M. var 1892—1904
ledare av ensembleklassen där, blev 1893
kormästare vid Stora operan, 1900 kapellmästare
vid Opéra-comique och 1901 ledare av
kon-servatoriets orkester. Han skrev flera
orkesterverk i Massenets anda samt operorna »Le
duc de Ferrare» (1899) och »Daria» (1905;
Sthlm 1907). Han komponerade även
solosånger och pianostycken. T. N.
Martyr (grek. ma’rtys, vittne), person, som
får lida för sin övertygelse; särskilt om dem,
som låtit sitt liv för sin kristna tro;
blodsvittne. I större mängd ledo de kristna
martyrdöden först under Nero, vilken på dem ville
skylla den stora branden i Rom år 64. Sedan
förföljelserna fr. o. m. Trajanus (reg. 98—117)
börjat bedrivas planmässigt och man mot de
kristna, som ej ville offra åt kejsaren,
till-lämpat lagarna om majestätsbrott, ökades
m:s antal mer och mer men är dock ingalunda
så stort, som den katolska kyrkan uppger
i sina martyrologier (se Marty rologiu m).
Av trosförvanterna hölls m:s minne högt i
ära. Vid deras vilorum i katakomberna (se
d. o.) firades gudstjänst och utdelades
nattvarden. Längre fram, då man flyttade m:s
ben till kyrkorna el. uppbyggde sådana över
martyrkryptorna, uppstod en formlig
martyrdyrkan, ofta under omformning av någon
lokal hednisk kult. M:s dödsdag upptogs i
kalendern; deras lidandes historia, ofta
legendariskt utsmyckad, bevaras i »Acta
marty-rum» (se Acta sanctorum). E. Nwn.
Martyrium, lat., lidande, martyrdöd;
martyrs grav el. kyrka över denna.
Martyrolo’gium eller Calendärium
sanctorum, lat., förteckning på kristna
martyrer och övriga helgon jämte uppgifter
om deras dödsdag och dyrkan m. m. J.
Mes-senius och J. Vastovius ha upprättat svenska
martyrologier. (E. Nwn.)
Marulk el. H a v s u 1 k, Löphius piscatörius,
tillhör fam. marulkar bland de taggfeniga
fiskarna. M. har mycket stort och brett
huvud och brett gap med vassa tänder. Huden
saknar fjäll men bär taggar och talrika
flikiga bihang kring munnen och längs sidorna.
Bukfenorna äro små och sitta på strupen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
