Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maupassant, Guy de - Maupeou, Charles de - Maupertuis, Pierre Louis Moreau de - Maura, Antonio - Maurenbrecher, Wilhelm - Maurepas, Jean Frédéric Phélipeaux de - Maurer - Maurer, Georg Ludwig von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1041
Maupeou—Maurer, G. L. v.
1042
vulgär Don Juan, som med kvinnornas hjälp
klättrar uppför samhällsstegen, blivit en
klassisk typ, »Mont-Oriol» (1887; sv. övers. 1895),
»Pierre et Jean» (1888; »Pierre och Jean»,
s. å.), »Fort comme la mort» (1889; »Stark
som döden», 1894) och »Notre coeur» (1890;
»Vårt hjerta», 1894). M., i sin prosakonst en
lärjunge till Flaubert, skrev dessutom
självbiografiskt ytterst intressanta reseskildringar,
ss. »Au soleil» (1884) och »Sur l’eau» (1888;
»På Medelhavet», 1924), fyra teaterstycken
(dramatiserade noveller) och litterära studier
över sina mästare Zola (1883) och Flaubert
(1884). — M:s »Oeuvres coinplètes» utgåvos
1908—10 i 29 bd. Monogr. av E. Maynial
(1907), O. Bosson (s. å.; akad. avh.), P. Mahn
(1908), G. de Lacaze-Duthiers (1925), E. Boyd
(1926), R. H. Sherard (s. å.), H. Gelzer (s. å.)
och G. Normandy (1927). Kj. S-g.
Maupeou [måpo’], Charles de, fransk
statsman (1714—92). Blev 1763 president i
Parisparlamentet och 1768 efter sin fader
kansler och storsigillbevarare. Då en
konflikt med Bretagnes
parlament utbrutit
och Parisparlamentet
tog parti för det i
Rennes, uppstod en
strid, som slutade med
att M. 1771
genomdrev parlamentsmedlemmarnas i Paris
entledigande. Ett nytt
parlament tillsattes
med mera begränsad
kompetens, och dess
befogenhet som
domstol förändrades; även
provinsparlamenten fingo i allmänhet ny
uppsättning. Den gamla parlamentsadeln var
synnerligen ovillig mot sociala förändringar;
från judiciell synpunkt blev M:s
domstols-reform ett stort framsteg. Å andra sidan
voro parlamenten den enda politiska
motvikten mot enväldet, och M:s åtgärder vållade
därför stor förbittring såsom despotiska.
Efter Ludvig XVI:s trontillträde avskedades M.
aug. 1774, och de gamla parlamenten
återställdes. Monogr. av J. Le Griel (1909). B.H-d.
Maupertuis [måpärtui’], Pierre Louis
Moreau de, fransk geodet och astronom
(1698—1759). Blev efter militär karriär
akademiker i Paris 1731 och utsågs 1736 till chef
för den stora franska [-gradmätningsexpedi-tionen-]
{+gradmätningsexpedi-
tionen+} till Lappland,
i vilken även A.
Celsius (se d. o.) deltog.
Genom denna
gradmätning och den
samtidigt i Peru utförda
bragtes den mycket
debatterade frågan om
jordens avplattning
mot polerna till ett
bestämt avgörande. M.
var verksam i Berlin
under Fredrik den
store 1746—53. Hans verk utgåvos i 4 bd
1752. K. Lmk.
Mau’ra, Antonio, spansk politiker (1853
—1925). Hade rykte som framstående advo-
kat och rättslärd, innan han 1881 invaldes
i cortes. M. var först liberal men övergick
1901 till de
konservativa, var dec. 1902—
juli 1903
inrikesminister och undertryckte
därvid oroligheter i
katalonska städer.
Dec. 1903—dec. 1904
var M.
konseljpresident, lyckades
genomdriva en
försvarsre-form, utsattes för ett
par attentat och
avslöt ett fördrag med
Frankrike om
franskspanska intressesfärer
i Marocko. Jan. 1907—okt. 1909 var M.
åter regeringschef, undertryckte strängt
ka-talonisk och anarkistisk oro men måste avgå
efter Ferrers (se d. o.) avrättning. Under
världskriget var han en av förkämparna för
Spaniens neutralitet, ledde mars—nov. 1918,
april—juli 1919 samt aug. 1921—mars 1922
koalitionsregeringar och ställde sig senare
kritisk till Primo de Riveras diktatur. V. S-g.*
Måu’renbrecher, Wilhelm, tysk
historiker (1838—92). Blev prof, i Dorpat 1868,
Kö-nigsberg 1869, Bonn 1877 och Leipzig 1884.
M. var en av de första moderna forskarna i
Simancasarkivet och behandlade
företrädesvis motreformationens historia. Han skrev bl.
a. »Karl V. und die deutschen Protestanten
1545—1555» (1865), »Don Karlos» (1869; 2:a
uppl. 1876) och »Geschichte der katholischen
Reformation», I (1880; ofullb.). M. utgav från
1881 Historisches Taschenbuch. Litt.: G.
Wolf, »W. M.» (1893).
Maurepas [mårpa’], Jean Frédéric
Phélipeaux de, greve, fransk politiker
(1701—81). Var länge marinminister men
störtades 1749 på grund av ett bitande
epigram mot madame
de Pompadour. Vid
den inrikespolitiska
omsvängningen efter
Ludvig XVI:s
tronbe-stigning (jfr
Maupeou) blev M.
minister och Ludvigs
förtrogne. M. var själv
ingen större
statsman-nabegåvning men
anlitade Turgot,
Ma-lesherbes och Necker
för reformarbetet. Då
parlamenten
oppone
rade, lät M. snart dessa medhjälpare falla.
M. genomdrev 1778 beslutet att stödja de
amerikanska kolonierna mot England. De
memoarer, som utgivits i M:s namn, äro ej
skrivna av honom och ha föga värde.
Måu’rer (lat. mdu’ri), invånare i det
forntida Mauretanien (se d. o.).
MåiPrer, Georg L u d w i g von, tysk
rättshistoriker och statsman (1790—1872),
kallades 1826 till prof, i tysk och fransk rätt vid
Münchens univ. Av Ludvig I utnämndes M.
1832 till medl. av regentskapet i Grekland
under dennes sons konung Ottos
minderårighet. Han organiserade raskt rättsväsendet
och frigjorde den hellenska kyrkan från pat.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
