Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mauzelius, Robert - Mavors - Mawson, sir Douglas - Max (Maximilian, prins av Baden) - Max, Emanuel von - Max, Gabriel von - Max Emanuel (prins av Württemberg) - Maxentius, Marcus Aurelius Valerius - Maxiller - Maxim - Maxim, sir Hiram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1051
Mavors—Maxim
1052
tiker, blev fil.
he-dersdr i Uppsala 1917.
Han behandlade oftast
de, intressanta
mineralen från värmländska
järn- och
mangangruvor (Långban m. fl.),
vilka mineral vanl.
erbjuda
utomordentliga svårigheter vid
analysen. Se
nekrolog av Hj. Sjögren i
Geol. Fören :s
För-handl. 1922. N. Zn.
Mavors, rom. myt., se Mars.
Mawson [måsn], sir Douglas, engelsk
geolog och polarforskare (f. 1882), sedan
1920 prof, i Adelaide.
Undersökte 1906—07
Broken hills gruvor,
deltog 1908 i
Shackle-tons antarktiska
expedition och ledde
1911—14 den
australiska sydpolsexpedi-tion, varunder han
upptäckte Konung
Georg V :s land, som
han skildrat i »The
home of the blizzard»
(2 bd, 1915). 1929—30
företog M. en
expedi
tion, varunder han lyckades sammanknyta
Kejsar Vilhelm II :s land med Enderby land.
Max (Maximilian), prins av Baden
(1867—1929), kusin till storhertig Fredrik II
(se d. o., sp. 1085), Tyska kejsarrikets siste
rikskansler. M., som var jur. dr och tysk
kavallerigeneral, var
före 1918 års
revolution badensisk
tronföljare. Han var 1907
—18 president i
Badens första kammare
och deltog under
världskriget träget i
hjälpverksamheten för
krigsfångarna. Vid
G. v. Hertlings (se d.
o.) avgång från
riks-kanslersposten 30 sept.
1918 ansågs M. som
den lämpligaste att
efterträda honom. Kraven på en
»nyorientering» hade framträtt med allt större tyngd,
och den militära situationen hade så
försämrats, att arméledningen 29 sept. beslutat, att
en framställning måste göras om presidenten
Wilsons förmedling av ett vapenstillestånd.
M., som förgäves sökt vinna arméledningens
medgivande till ett om också blott kortare
uppskov med det sistnämnda beslutets
verkställande, trädde 3 okt. i spetsen för en
parlamentarisk ministär och befordrade
hänvändelsen till Wilson. Regeringens
konstitutionella reformer kunde icke hålla den inre
upplösningen tillbaka. M. sökte i början av nov.
energiskt förmå kejsaren att frivilligt
abdikera. På grundvalen av ett 9 nov. på f. m.
ingånget telefonmeddelande från högkvarteret,
att kejsaren beslutat avgå och att
formuleringen av beslutet inom en kort stund vore
att vänta, offentliggjorde M. ett meddelande
om kejsarens abdikation. Först ett par timmar
senare ingick den för M. oväntade
underrättelsen, att abdikationen gällde endast
kejsarkronan och att kejsaren ämnade stå kvar
som konung av Preussen. Händelsernas
utveckling i huvudstaden hade då redan avgjort
den monarkiska styrelseformens öde. M.
lämnade samma dag rikskanslersposten till Fr.
Ebert och drog sig tillbaka till sitt slott
Salem i Baden. Han avstod 22 nov. från sina
tronföljdsrättigheter i Baden. M:s
kanslers-tid skildras av Fr. Payer i »Von
Bethmann-Hollweg bis Ebert» (1923). Själv utgav M.
memoarverket »Erinnerungen und
Dokumen-te» (1927). L-ts.
Max, Emanuel von, österrikisk
skulptör (1810—1900). Tog i Rom starkt intryck
av Thorvaldsen, utförde flera
monumentalverk i Wien och Prag, bl. a. Radetzkys staty
i Prag (avtäckt 1858). Bifigurerna till denna,
åtta soldater, utfördes huvudsaki. av E. v.
M:s broder Joseph von M. (1804—55).
Bröderna utförde tillsammans
»Studentmonumentet» i Clementinum i Prag. E. von M.
utgav 1893 sin självbiografi. G-g N.
Max, Gabriel von, tysk målare (1840
—1915). Studerade för Piloty, var verksam
i München, 1879—83 som prof, vid
konstakad. M. väckte stort uppseende med
sensationella ämnen, ibland rent av patologiska,
»Andehälsning», »Anatomen», »Vivisektorn»
m. fl. Han målade även religiösa motiv, t. ex.
»Jairi dotter» och »Fader vår». I
Pinakote-ket i München finns »Den extatiska jungfrun
Katharina Emmerich». Han är representerad
i många tyska museer samt i Wien och
Köpenhamn (Glyptoteket). Monogr. av A. Klemt
(1887) och N. Mann (2:a uppl. 1890). G-g N.
Max Emanuel, prins av Württemberg
(1689—1709), son till hertig Fredrik Karl
av Württemberg. Redan vid fjorton års ålder
trädde han i Karl XII:s tjänst, och »lille
prinsen» blev snart konungens förtrogne vän.
Trots sin ungdom gav han flera prov på
tapperhet och militär duglighet. 1708 blev
han överste för ett dragonreg :te,
tillfångatogs vid Poltava 1709, frigavs kort därefter
men avled s. å. Svensk biogr. av M. Schürer
von Waldheim (1913). B. E-r.
Maxe’ntius, Marcus Aurelius V a 1
e-r i u s, romersk kejsare (omkr. 280—312), son
till kejsar Maximianus (se d. o.). Med hjälp
av senaten och folket i Rom och i förbund
med sin fader, som för en
tid återtog kejsarvärdigheten,
blev M. 306 kejsare men
betraktades alltjämt som en
usurpator. Till M:s
bekämpande förband sig Konstantin
med Licinius. Vid Saxa Rubra
n. om Rom slog Konstantin M., som
drunknade i Tibern under flykten. E. St.
MaxFller (lat. maxi’lla), underkäkar (se
Underkäke). Om människans maxill se
Huvudskål, sp. 173.
Maxim, praktisk grundsats, levnadsregel.
Maxim [mä’ksim], sir (från 1901) H
i-r a m, amerikansk ingenjör (1840—1916).
Konstruerade 1883 i London den första
automatiska kulsprutan (se Kulspruta, sp.
265 ff.). M. gjorde även uppfinningar inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
