Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mediat - Mediation - Mediatisera - Medicago - Medicéerna - Mediceiska Venus - Medici, Medicéerna, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1097
Mediat—Medici
1098
Mediät (av lat. me’dium, mellanlänk),
medelbar, beroende; i det forna Tyska riket ett
område, som ej stod omedelbart under riket
utan var underordnat ett riksstånd. Motsats:
i mmedia t (jfr R i k s o m e d e 1 b a r).
Mediatiön, se Medling 1.
Mediatisèra, göra mediat (se d. o.), den
åtgärd i det forna Tyska riket, varigenom
»riks-omedelbara» ständer (furstar, grevar, städer
o. s. v.) underkastades en större stats
suveränitet, vanl. dock med bibehållande av vissa
företrädesrättigheter. De mediatiserade,
vilkas förfäder innehaft riksomedelbart
territorium, s. k. Standesherren, bildade inom adeln
en grupp med särskilda privilegier. Efter
republikens införande har denna särställning
försvunnit. V. S-g. (H. T-n.)
Medicägo, örtsläkte av baljväxternas fam.
med blommor i korta, upprätta klasar och
krökta el. vridna baljor. Omkr. 50 arter från
Europa, Asien o. Afrika äro kända. Lucern
(iuzern) el. blåsmäre, M. sativa, från
Me-delhavstrakterna, med blåvioletta blommor
blir omkr. 70 cm hög. Den är en viktig
foderväxt, som fordrar god kalkrik jord, är i
Amerika föremål för intensiv odling och har under
senare tid börjat odlas i s. Sverige. Svensk
lucern el. Linnés höfrö, M. falcata,
och h u m 1 e s m ä r e, M. lupulina, med gula
blommor finnas vilda i s. och mellersta
Sverige. Jfr bild vid art. Balja. E. S-g.
Medicéerna, florentinsk släkt, se Medici.
Mediceiska Venus, se Afrodite, sp. 245
—246 och plansch vid denna art.
Medici [meMitJi], Medicéerna, berömd
florentinsk, urspr. borgerlig släkt, som
framför allt genom bankirrörelse vann ansenlig
förmögenhet. Känd redan på 1100-talet, kom
den under större delen av 1400-talet att
med bibehållande av republikanska
styrelseformer utöva högsta makten i Florens och
innehade sedermera omkr. 200 år ärftligt
suveränt herravälde över Toscana (till 1737). I
sitt vapen förde släkten sex röda kulor (palle)
på guldbotten.
Den egentlige grundläggaren av
Medicéer-nas maktställning blev Giovanni d’A v e
r-a r d o de’ M., även kallad Giovanni di
Bicci (1360—1429), som kraftigt vidgade
släktens bankirrörelse och bl. a. upprättade
filialer i Brygge, London, Avignon och
Vene-zia. Med hans son Cosimo de’ M., vanl.
kallad Cosimo d. ä. (1389—1464), börjar
släktens storhetstid. Vid faderns död övertog
han ledningen av den demokratiska
oppositionen i Florens. Efter en häftig konflikt med
aristokratnartiet, som 1433 sände honom i
landsflykt, blev han
1434 hemkallad och
styrde sedan
republiken. Genom de av
honom behärskade
valförsamlingarna lät han
besätta alla viktigare
ämbeten med
pålitliga anhängare. Hans
vapen voro klokhet,
penningar och
tålamod, men han skydde
ej våldsmedel, och
aristokratpartiets ledare
landsförvisades. Hans
inflytande växte genom lån till påvar och
furstar. Frikostig mecenat, förskönade han
Florens (och Fiesole) genom präktiga
byggnader och konstverk, utförda av Donatello,
Brunelleschi, Ghiberti, Luca della Robbia
m. fl. Han tog sig också an humanisterna
och mottog de undan turkarna flyktande
grekiska lärde. Den platonska akademiens
stiftande var väsentligen Cosimos verk. Efter
sin död fick han namnet padre della patria
(»fäderneslandets fader»).
Cosimos son P i e r o de’ M., kallad il
gut-toso, »den giktbrutne» (1416—69), övertog
faderns politiska maktställning, som vid
Pie-ros död ärvdes av hans båda söner L o r e n z o
(1449 1h—92 8/4) och Giuliano (1453—78).
Den mest betydande av dessa var Lorenzo,
kallad il magnifico (trol. en hövlighetstitel,
»magnificens»). Han äktade 1468 den
högborna Clarice Orsini (d. 1488) från Rom. Den
fule Lorenzo var poet
och varm konstvän.
Han var skicklig
diplomat men hade ej
faderns och farfaderns
lugna affärsgeni. Hans
lidelsefulla
konstnärs-natur gjorde honom
även obenägen att enl.
släkttraditionen avstå
från yttre tecken till
den faktiska
maktställningen. Mot
honom samlade sig
släktens fiender, ledda av
familjen Pazzi och
ärkebiskopen i Pisa,
Francesco Salviati, vilka hade stöd hos påven
Sixtus IV. Lorenzo undgick faran, men
Giuliano mördades 1478. Sedan Lorenzo
exkom-municerats, Florens belagts med interdikt och
konungen av Neapel sällat sig till hans
fiender, syntes hans ställning vackla. Han
lyckades utverka förlikning med Neapel och
sedan med påven (1480). Inåt befäste han sin
makt genom en författningsändring, som
anförtrodde ämbetsutnämningar m. m. åt ett
nybildat permanent 70-mannaråd, vilket blev
Lorenzos redskap. Hans styrelse blev alltmer
despotisk. Det växande missnöjet hölls till
en tid nere genom lysande folkförlustelser.
Ett på vänskap med kurian byggt
jämvikts-system gav Florens starkt inflytande på
Italiens politik; Lorenzo kallades också »den
italienska kompassens nål» och uppträdde
utåt som suverän furste. Han fortsatte ivrigt
Florens’ förskönande, och för hans räkning
arbetade t. ex. Filippo och Filippino Lippi,
Botticelli, Ghirlandajo, Signorelli, Verrocchio
och den unge Michelangelo. Medicéernas
ta-velsamling bildar grundstommen till
Uffizi-galleriet. Lorenzo samlade även skalder och
lärde (bl. a. Angelo Poliziano och Pico della
Miranclola). Själv skrev han canzoner och
sonetter, dansvisor, karnevalssånger samt även
hymner och andra religiösa dikter. Det
folkliga är styrkan i hans lyrik. Under sitt sista
levnadsår trädde han i förbindelse med
botpredikanten Savonarola. Av Lorenzos dikter
utgavs en fullständig samling i 4 bd 1826.
Lorenzos son Piero de’ M. (1471—1503)
övertog vid sin faders död 1492 styrelsemak-
Cosimo de’ Medici.
Lorenzo de’ Medici.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
