Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1099
Medici
1100
Alessandro de’ Medici.
ten i Florens men blev, sedan han vid ett
anfall av den franske konungen Karl VIII
ingått en förödmjukande förlikning, nov. 1494
fördriven; folket hyllade i stället Savonarolas
teokratiska statsform. 1512 återkallades
Me-dicéerna, representerade av Pieros bröder
Giovanni (1475—1521) och G i u 1 i a n
o-(1479—1516); den förre blev redan 1513 påve
(Leo X), och den senare överlämnade snart
makten åt brorsonen L o r e n z o (1492—1519).
Denne hade svårt att finna sig till rätta med
de republikanska formerna och med de
rege-ringsinstruktioner farbrodern Leo X tillställde
honom från Rom. Hans utnämning 1515 till
hertig av U r b i n o vållade honom många
bekymmer och strider. Hans krafter brötos i
förtid av sjukdom och utsvävningar, och han
dog ung, efterlämnande en dotter, den
sedermera så ryktbara Katarina av Medici
(se Katarina, sp. 520). En brorson till
den äldre Lorenzo vid namn G i u 1 i o (1478—
1534) övertog 1519 som kardinal
familjemak-ten i Florens och behöll den även sedan han
1523 blivit påve (C 1 e m e n s VII). Till
Florens sände han 1524 som familjens
representant med titeln magnifico en ung son till
Giuliano de’ M., Ippolito (1511—35), som
dock 1527 förjagades.
1530 kom staden ånyo i Medicéernas
händer, varefter A le s sand ro de’ M. (1510—
37), son till den yngre Lorenzo el. möjligen,
som ryktet påstod, till
påven Clemens VII,
1531 blev stadens
styresman med kejserlig
fullmakt, fick
hertigtitel och förlovades
med kejsar Karl V :s
naturliga dotter
Margareta av Parma
(se d. o.). Alessandros
liderlighet och tyranni
gjorde honom allmänt
hatad. Mot honom
stämplade även hans
frände Ippolito, som,
bliven kardinal 1529,
länge sökte kejsar
Karl V :s bistånd för att störta honom.
Ippo-litos plötsliga död gav upphov till ett rykte,
att Alessandro förgiftat honom. Denne, som
1536 förmält sig med Margareta och
därigenom ansåg sin ställning väsentligt stärkt, blev
året därpå själv mördad av en avlägsen
släkting och stallbroder i utsvävningar,
Lorenzo di P ier - Francesco de’ M., vanl.
kallad Lorenzino (1514—48).
Efter mordet på
Alessandro de’ M.
valdes Cosimo de’
M., kallad C o s i m o
I el. den store
(1519—74), till
hertig samt bekräftades
av Karl V i denna
värdighet. Med honom
övergick makten till
en annan släktgren,
vilken gjorde slut på
republiken Florens,
som snart övergick
till storhertigdömet
Cosimo I.
Toscana (se d. o.). Cosimo var näml, son till
den utmärkte härföraren Giovanni de’
M., vanl. kallad Giovanni delle
Bände Nere (av it. bände nere, svarta
krigar-skaror; 1498—1526), en sonsons son till
Cosimo d. ä:s broder Lorenzo. Cosimo var modig
och energisk, hänsynslös och klok,
förkropps-i ligande Machiavellis härskarideal i »Il
prin-cipe». Ett försök att återställa republiken
undertryckte han i juli 1537. Cosimo erövrade
1555 Siena, formellt för Karl V :s räkning, och
fick 1557 av Filip II full besittningsrätt till
denna gamla republik. Av påven Pius V fick
Cosimo 1569 titeln storhertig (granduca)
av Toscana (sonen Francesco fick 1575
kejserlig bekräftelse). Cosimo
omorganiserade förvaltningen i byråkratisk anda,
upprättade en stående armé, främjade
Levanthan-deln men förberedde landets utarmande
genom tryckande skatter. Vän av konst och
litteratur, inrättade han Accademia di belle
arti i Florens, återupprättade Pisas univ.
och var ivrig samlare av fornsaker, tavlor
och statyer.
Cosimos son Francesco de’ M. el.
Frans I (1541—87) blev 1564 regent i
faderns namn och 1574 dennes efterträdare.
Han var sedan 1565 förmäld med kejsar
Maximilian II:s syster Johanna (d. 1578),
som skänkte honom dottern Maria av
Medici (se Maria, franska furstinnor, 3);
efter hennes död äktade han 1579 sin
älskarinna den sköna venezianskan Bianca Capello
(se d. o.). Han främjade särskilt
naturvetenskaperna. Undér hans regering inrättades
Accademia della Crusca (se Akademi, sp.
329) och Uffizigalleriet; bland konstnärer
uppmuntrade han bl. a. Giovanni Bologna.
Grym och passionerad, begick han många
våldsbragder. Utrikespolitiskt gick han i
Österrikes ledband. Hans broder och
efterträdare Ferdinand I (1549—-1609) var
däremot franskvänlig. Han förde en på det
hela taget mild och rättrådig regering och
främjade Livornos utveckling till livlig
handelsstad, byggde Villa Medici i Rom och var
ivrig konstsamlare. Ferdinands son
Cosimo II (1590—1621) beskyddade Galilei och
förde en kraftig flottpolitik både mot
Bar-bareskstaterna och turkarna. Men efter
honom följde blott svaga och osjälvständiga
furstar. När J o h a n Gaston (1671—1737),
en sonsons son till Cosimo II, genom sjukdom
blev oförmögen att regera, ersattes han 1735
med hertig Frans Stefan (se Frans, sp.
1014) av Lothringen, Maria Teresias av
Österrike gemål. Till honom överlätos vid Johan
Gastons död 1737, då den storhertigliga
släktgrenen utgick på svärdssidan, släktens
vidsträckta allodialbesittningar och synnerligen
dyrbara konstsamlingar.
Två andra släktgrenar fortleva ännu, näml,
husen Medici-Tornaquinci (markiser
di Castellina) i Florens och
Medici-Otta-j a n o (hertigar av Sarto) i Neapel. Till den
senare hörde påven Leo XI och den
neapoli-tanske ministern don L u i g i de’ M., vanl.
kallad »cavaliere de’ M.» (1760—1830).
En god sammanfattande översikt över
släktens historia ger E. Heyck, »Die Mediceer»
(1897). Se vidare A. v. Reumont, »Geschichte
Toscanas, I: Die Mediceer 1530—1737» (1876)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
