Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medici, Medicéerna, släkt - Medicin - Medicinens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1101
Medicin
1102
och »Lorenzo de’ M.», I—II (2:a uppl. 1883);
E. Heyck, »Florenz und die Medici» (4:e uppl.
1927); R. Davidsohn, »Geschichte von
Florenz», 4: 3 (1908—27). Jfr även litt. vid
artikeln Florens, sp. 609. Där finnas på pl. 2
och pl. 3 bilder från Palazzo Medici. V. S-g.*
Medicin (lat. medicina, näml, res el. ars)
betyder såväl läkemedel som läkekonst och
omfattar som vetenskap ej blott konsten att
bota sjukdomar utan allt, som rör
människans el. djurens hälsa och sjukdom.
Dithö-rande vetenskapsgrenar kunna delas i två
huvudgrupper, näml, de, som röra den friska
organismen i dess normala livsyttringar, och
de, som röra den sjuka organismen och
medlen till dess återställande till hälsa. Till den
förra gruppen räknas anatomien, som
beskriver kroppen och dess organ,
organsystemen och deras struktur (histologi), samt
fysiologien, som avhandlar organens
funktioner el. livsyttringar huvudsaki. med
tillämpning av fysik och kemi
(fysiologisk kemi). Härtill sluter sig
hygienen, som behandlar betingelserna för
organismens hälsa. Den andra huvudgruppen,
patologien, sjukdomsläran, omfattar flera
särskilda specialgrenar, ss. e tiolog i:
läran om sjukdomsorsakerna, patologisk
anatomi: avhandlande de sjuka delarnas
form och struktur, allmän patologi:
de sjukliga, abnorma funktionerna och
livsyttringarna, speciell patologi: de
särskilda sjukdomarnas förhållanden, n o s
o-logi: den systematiska beskrivningen av
sjukdomarna, symtomatologi: läran om
sjukdomarnas symtom, d. v. s. de yttre
förnimbara tecken, på grund av vilka
diagnostiken uppställer en bestämd sjukdoms
diagnos, d. v. s. igenkänner varje sjukdom
för sig. Konsten att av de förflutna och
närvarande symtomen sluta till de kommande
samt förutspå sjukdomens vidare förlopp och
utgång kallas att ställa sjukdomens
prognos. Symtomen ge även bestämda
»indikationer», d. v. s. anvisningar, för behandlingen
el. terapien. Allmänna terapien
sysselsätter sig med de allmänna grunderna
för sjukdomarnas botande; speciell
terapi ingår på detaljerna av varje sjukdoms
behandling och betjänar sig för detta
ändamål av ett omfattande material av läkemedel.
Den gemensamma läran om läkemedlen kallas
farmakologi. Terapien begagnar sig icke
blott av de på apoteken förvarade drogerna
utan även av luft, klimat (k 1 i m a t o t e r
a-p i), vatten (h y d r o t e r a p i), diet (d i e t
e-t i k), gymnastik och massage (m e k a n o t
e-r a p i), elektricitet (elektroterapi),
radium- och röntgenstrålar (radioterapi),
preparat, beredda av organ
(organotera-p i) och särskilt av blodserum (s e r u m t
e-rapi; jfr Serumbehandling) samt av
en del bakterieprodukter. — Den speciella
patologien uppdelas i allt flera specialgrenar,
ju mera särskilda grupper av sjukdomar bli
föremål för specialstudier. Så tillhöra
sinnessjukdomarna särskilt psykiatrien,
nervsystemets sjukdomar neuropatologien
el. neurologien, ögonsjukdomarna o
f-t a 1 mo 1 o gien, öronsjukdomarna
otia-t r i e n, svalgets och strupens sjukdomar 1
a-ryngologien. Dermatologien
sys
selsätter sig med hudsjukdomar, s y f i 1 i d
o-1 o g i e n med smittsamma könssjukdomar,
särskilt syfilis, gynekologien med de för
kvinnan egendomliga sjukdomarna, o b s
tetrik e n med barnsbörden och
förlossningskonsten, pediatriken med
barnsjukdomarna, epidemiologien med epidemierna
el. farsoterna, bakteriologien med
farsoternas orsaker, bakterierna, t o x i ko 1
o-g i e n med gifterna, av dem framkallade
sjukdomar och deras motgifter, kirurgien
med en mängd yttre och inre åkommor, för
såvitt de äro föremål för operation,
ortopedien med ben- och ledgångssjukdomar,
förlamningars inverkan på rörligheten, lyten
etc., radiologien med studiet av
röntgen-och radiumstrålars förhållande till
organismen i diagnostiskt och terapeutiskt avseende,
rättsmedicinen med sjukdomarnas
förhållande till rättsväsendet och samhällslivet.
Medicinens historia. Den äldsta m. stod i
närmaste samband med den religiösa kulten
och utövades av präster och mager.
Sedermera påverkades den av de filosofiska
skolorna, och ehuru redan tidigt många försök
gjordes att grunda den mera på objektivt
naturstudium, har den först i nyare tider
blivit vad den bör vara, en empirisk
naturvetenskap, stödd på och sammanhängande
med alla övriga naturvetenskaper. De första
spåren av läkekonstens utövning träffas hos
de äldsta kulturfolken, fenicier, indier,
perser, egypter, israeliter och greker. Särskilt
på åtskilliga praktiska områden av m.
(kirurgi, obstetrik, oftalmiatrik) samlades
småningom en hel del värdefulla erfarenheter.
Det blev dock först genom den grekiska
odlingen, som läkekonsten kom till en
naturligare och självständigare utveckling.
Visserligen var den även hos grekerna i början
förenad med tempeltjänsten och bestod delvis i
offer och böner till vissa gudomligheter, ss.
Apollon och hans son Asklepios (Aesculapius),
vars tempel tillika voro kuranstalter. Även
mera världsliga medicinska skolor funnos, ss.
på ön Kos och i Knidos. En stor roll
tillmättes de fyra kardinalvätskorna (blod, slem,
gul och svart galla) för uppkomsten av
sjukdomar (jfr Humoralpatologi). —
Greken Hippokrates (f. 460 f. Kr.) från
Kos bär det största namnet inom m:s historia
och kan med skäl betraktas som den
vetenskapliga m:s grundläggare och fader. Vid
Greklands förfall tog m. liksom övriga
vetenskaper sin tillflykt till Alexandria. Genom
den tillåtelse, som läkarna där fingo, att
dissekera brottslingars lik, tog anatomien ett
väldigt steg framåt under de omkr. 300 f. Kr.
levande Herofilos och Erasistratos,
vilka ganska noga utredde hjärnans och
nervsystemets anatomi, beskrevo ögats särskilda
delar o. s. v. -— I Rom gjorde den grekiska
m. sitt intåg omkr. 200 år f. Kr. och vann
senare, bl. a. med A s k 1 e p i a d e s från Prusa,
där stor framgång. I slutet av 2:a årh. e. Kr.
uppträdde i Rom greken G a 1 e n o s (se d. o.),
vilken samlade och systematiserade hela den
tidens medicinska vetande och genom sin
auktoritet sedermera behärskade hela
medeltidens medicin.
De enda, som under medeltiden visade
någon självständig vetenskaplig verksamhet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
