Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1103
Medicin
1104
m:s område, voro araberna på
800—1000-talet, bland vilka de mest framstående voro
R h aze s, Ab u -1 - K a s i s, Avenzoar,
A ve r r o e s och Avicenna. I synnerhet
den sistnämnde utövade genom sin lärobok
»Kanon» ett mäktigt inflytande på m. ända
in på 1500-talet. Araberna, som voro stora
kemister, ökade läkemedlens antal betydligt,
och många av dessas namn bära ännu
vittnesbörd om sitt arabiska ursprung, alkohol,
sirap m. fl. — Inom medeltidens kristna värld
togo den religiösa tron och kyrkan
herraväldet över m. liksom över alla andra
vetenskaper. Tron blev universalmedlet, som jämte
några empiriska medel brukades av munkar
och nunnor i klostren. I Salerno framträdde
under den tidigare medeltiden
(900—1100-talet) en egendomlig fri läkarskola, vilken
fått sina impulser från grekisk och arabisk
m. och härigenom blev en indirekt utveckling
av den gamla egyptiska medicinska kulturen.
Emellertid överfördes den arabiska m. till
Västerlandet av Konstantin
Afrikanen (d. 1087), och under 1200- och 1300-talet
utbredde sig arabo-galenismen till de många
ryktbara medicinska skolorna i Bologna,
Fer-rara, Pavia, Padova, Milano, Montpellier,
Paris och Oxford. Men m. utgjorde nu
förnämligast en grumlig blandning av mysticism,
alkemi, astrologi och skolastik. Kirurgien
låg i händerna på råa, kringresande badare
samt bråck- och stensnidare, vilka satte
kirurgien i vanrykte. Att dissekera lik hade påven
Bonifatius VIII belagt med kyrkans högsta
bann, och därmed var möjligheten att erhålla
en grundval för medicinska studier utesluten.
I huvudsak nöjde man sig med att
kommentera Galenos.
Med reformationstidevarvet inträdde den
fria forskningen i sin fulla rätt. Anatomien
utbildades av Sylvius och främst dennes
lärjunge V e s a 1 i u s (d. 50-årig 1564), vilken
som anatom bröt med Galenos’ anatomiska
doktriner och genom införandet av verkliga
anatomiska dissektioner blev den moderna
anatomiens fader. Kirurgien lyftes åter
genom A. P a r é, berömd för sitt klassiska
arbete om skottsår och genom den av honom
först utförda underbindningen av blödande
artärer vid amputationer. Med kirurgien
uppblomstrade även obstetriken. Den, som
skarpast bröt med gammal auktoritet, var
Para-c e 1 s u s (d. 1554). Han slog emellertid
väl mycket över i fantasteri och hade mera
negativt än positivt inflytande på m:s
utveckling. 1500-talet hade f. ö. att kämpa
emot svåra härjningar av sjukdomar och
farsoter, spetälska, syfilis, skörbjugg, pest,
kikhosta m. m. — 1600-talets mest epokgörande
händelse inom m. är blodomloppets upptäckt
genom William Harvey (d. 1657), som
f. ö. genom sin lära omne vivum ex ovo (ägget
är allt levandes ursprung) bekämpade den
gamla läran om generatio aequivoca (levande
varelsers omedelbara uppkomst ur livlösa
kroppar) och sålunda blev skaparen av den
moderna fysiologien. Vid årh:s mitt
upptäcktes lymfkärlen av svensken O lo f Rudbeck
d. ä. och dansken T. Bartholin. Genom
italienaren M. Malpighi (d. 1694) och
holländaren A. von L e e u w e n h o e k (d. 1723)
infördes mikroskopet som medel för den finare
anatomiens studium. Läkemedelsförrådet
ökades bl. a. med de kraftiga drogerna kinabark
och ipecacuanha (kräkrot). Bland nyare
sjukdomar upptäcktes och studerades rachitis
(engelska sjukan) och kretinismen. Ännu var
dock m. väsentligen spekulativ. Två
riktningar gjorde sig gällande: den »iatrokemiska
skolan», vars förnämsta representanter voro
belgiern J. B. van Helmont (d. 1644),
som ansåg, att både hälsa och sjukdom
närmast reglerades av en viss kemisk livsprincip,
kallad »archeus», och holländaren Fr. de le
Boe (d. 1672; mera känd under det latinska
namnet Sylvius), vidare den
»iatromate-matiska» el. »iatromekaniska» skolan, vars
förnämsta män voro S. S a n t o r i o (d. 1636),
G. A. B o r e 1 1 i (d. 1679) och G. B a g 1 i v i
(d. 1708). latrofysik, iatrokemi,
iatromate-matik, iatromekanik kallades läroriktningar,
som sökte förklara livs- och
sjukdomsföre-teelserna företrädesvis ur fysiska, kemiska
o. s. v. lagar. Trots mycken ensidighet
främjade dock dessa skolor den exakta m:s
utveckling i många viktiga kemiska och fysiska
detaljer.
Den medicinska vetenskapen i början av
1100-talet behärskas av tyskarna G. E. Stahl
(d. 1734) och Fr. H o f f m a n n (d. 1742) samt
holländaren H. Boerhaave (d. 1738). Stahls
lära hänför all kroppens verksamhet till en
immateriell princip, själen (anima), medan
Hoffmann fattade livsprincipen, den från
hjärnan avsöndrade och genom nerverna
utströmmande nervetern, såsom något mera
materiellt. Boerhaave var till sina grundåsikter
huvudsaki. iatromekaniker, ehuru i allm.
eklektiker. Den lärdaste av 1700-talets läkare
var (med undantag av Linné, som dock
eg. tillhör botanikens historia) schweizaren A.
von Haller (d. 1777). I denne polyhistors
lära om irritabiliteten vann
»solidarpato-logien» ett mäktigt stöd emot
»humoral-patologien». Haller fattade irritabiliteten
såsom en egenskap uteslutande hos musklerna
och skilde den från nervkraften. Sedan m.
åter kommit på villospår genom inflytande
av den Schellingska naturfilosofien, av vilken
även homeopatien (se d. o.) kan betraktas
som en frukt, blev det 1800-talet förbehållet
att fullständigt befria m. från mystik och
filosofisk spekulation samt hävda dess rätt
som exakt fri naturvetenskap. En i denna
riktning gående forskning hade dock redan
under 1700-talet tillämpats av många enskilda.
Så hade anatomien och fysiologien gått sin
väg framåt, täml. oberörda av de rådande
systemen. A. L. L a v o i s i e r (d. 1794)
störtade Stahls teori om »flogiston» (se d. o.),
utredde »förbränningens» natur, visade, att
andningsprocessen är ett gasutbyte mellan
kroppen och omgivande medium, samt anförde
goda grunder för den uppfattningen, att detta
gasutbyte — upptagande av syre och
avgivande av kolsyra — är betingat av en i
kroppen försiggående förbränning, som
jämväl är upphovet till »djurvärmet».
Banbrytande verkade även Bichat (d. 1802), vars
arbeten lade grunden till den moderna
histologien och den allmänna anatomien, medan
den patologiska anatomien blev en ordnad
vetenskap genom G. B. M o r g a g n i (d.
1771). Även den exakta kliniska forskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
