Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Megalitiska monument—Megasthenes
1115
av M. liksom även på astron. observatoriet
i Uppsala. (K. Lmk.)
Megalitiska monument, minnesmärken från
förhistorisk tid (eg. stenåldern och äldsta
bronsåldern), bestående av ett el. flera
naturliga el. grovt tillhuggna stenblock. —
Ensamma, vertikalt ställda stenar kallas m e n h
i-r e r. De återfinnas stundom gruppvis: en
c r o m 1 e c h är en krets menhirer
(benämningen nyttjas dock på Brittiska öarna även
om dösar), alignements äro rader av
menhirer (särskilt märkliga vid Carnac, se d. o.,
med bild), en t r i 1 i t består av två vertikalt
ställda menhirer, över vilka en tredje är
lagd vågrätt; det berömda Stonehenge (se d.
o.) i England utgöres av ett komplex triliter.
— De flesta m. äro gravar, bland vilka man
särskiljer dös (fr. dolmen), gånggrift (fr.
dol-men [å galerie}, da. jættestue) och hällkista
(fr. coffre en pierre, eng. stone-cist), som i
Norden givit benämningar åt de tre sista av den
yngre stenålderns fyra perioder: döstid omkr.
3000—2500 f. Kr., gånggriftstid omkr. 2500
—2000 f. Kr., hällkisttid omkr. 2000—1800
f. Kr. (se Dös, Gånggrift, Hällkista).
De megalitiska gravarna förekomma i Europa
framför allt i dess v. (Pyreneiska halvön,
Frankrike, särskilt i Bretagne, England,
Holland) samt n. del (Nordtyskland, Danmark,
Sydsverige, hällkistor även något nordligare
i Sverige, några få i Norge); östgränsen
utgöres av de polska fyrsidiga stenkistorna el.
små stenkamrarna i avlånga högar,
»kuja-viska gravar». Grekiska halvön synes sakna’
dylika gravar, Italien har dösar i Apulien och
på Sardinien, gånggrifter i Apulien. — I
Indien och Japan förekommande megalitgravar
anses tillhöra järnåldern, så även de små
dö-sarna i Kaukasus, varmed kunna jämföras de
på Krim, sannolikt de bulgariska samt
dösar-na från Bredared i Halland och Nöttja i
Småland (se Dös). — En särställning intaga de
imponerande maltesiska m., till utseendet
bestående av väldiga gånggriftskomplex;
utgrävt underjordiskt i klippan är det s. k.
Hypogeum vid Hal-Saflieni; de tillhöra
stenåldern och anses vara kulttempel, det senare
även ett slags ossuarium (Th. Zammit,
»Pre-historic Malta», 1930). Om kulthandlingar
vid megalitgravarna vittna förekomsten av
offerstenar samt vissa bildframställningar.
Se litt.-förteckn. till citerade art. samt »De
förhistoriska tiderna i Europa» (1926—27;
utg. av K. Friis Johansen). H. R-h.
Megalobla’st (av grek. me’gas, stor, och
blasto’s, grodd, kärna), röd blodkropp med
flerdubbel storlek och stor kärna med fint
fördelad, svagt färgbar kärnsubstans. M.
finnas i blod och organ, benmärg, lever, mjälte,
lymfkörtlar och endotelvävnad under
fosterlivet och vid svår blodbrist, särskilt perniciös
anemi. Denna återgång till embryonal
blodbildning (Ehrlich) är en viktig diagnostisk
och teoretiskt intressant biologisk process.
M. äro sålunda hos den vuxna människan
sjukliga röda blodkroppar. Jämte de
normala blodkropparnas kärnhaltiga moderceller,
normoblaster, kallas de e r y t h
roblaster. När kärnan upplöses (karyolys),
kallas de megalocyter, respektive normocyter,
de senare äro alltså (desamma som) de
normala röda blodkropparna. I. H. (Tillg.)
1116
Megalocyter, stora, hemoglobinrika röda
blodkroppar, som förekomma vid
blodsjukdomar, särskilt perniciös anemi. Se
Megalo-blast. Tillg.
Megalomanl, symtom med storhetsidéer vid
sinnessjukdom.
Megalo’polis el. M e g a’l e p o’l i s, »den
stora staden», gr. av Epaminondas 370 f. Kr.
som huvudstad i Arkadiska förbundet och
motvikt mot Sparta, låg i s. v. Arkadien.
222 f. Kr. förstördes M. av spartanerna,
uppbyggdes ånyo men synes ha fört en ty
nande tillvaro. På platsen ligger nu byn
S i n a n o u. A. M. A.*
Me’gara. 1. Huvudstad i grekiska
landskapet Megaris (se d. o.); 10,441 inv. (1928), ung.
2 km från Saroniska viken, där hamnstaden
Nisaia låg. Det moderna M. ligger på två
kullar inom det gamlas område. I historisk
tid var befolkningen dorisk. Omkr. 625
upprättades i M. ett tyrannvälde av Theagenes.
Denna tid var M:s storhetstid, och många
kolonier utgingo därifrån, Chalkedon och
By-santion vid Bosporen, Herakleia på Svarta
havets sydkust och Megara Hyblaea på
Sicilien n. om Syrakusa. På 500-talet
inträdde M. i Peloponnesiska förbundet under
Spartas ledning. Det demokratiska partiet
spelade dock M. i händerna på atenarna (461
f. Kr.), vilka förbundo M. med Nisaia genom
långa murar men åter förlorade M. genom en
resning 446 f. Kr. M:s mellanhavanden med
Aten bildade en framträdande orsak till
utbrottet av det peloponnesiska kriget 432 f. Kr.
— 2. Förstad till Kartago (se d. o.). M.PnN-n.
Mega’riker, anhängare av megariska skolan.
Me’garis (grek. Megari/s, lat. Me’garis),
landskap omkring grek, staden Megara,
mellan Korintiska och Saroniska viken samt
mellan Ättika och Isthmos; omkr. 450 kvkm.
M. är bergigt; förbindelserna förmedlas av
besvärliga pass; särskilt beryktat är
Skiron-ska passet (nu Kake’s ska’les, »den svåra
trappan») mellan havet och bergen på vägen
till Ättika. Karg jordmån. M. bildar en
eparki i nuv. Grekland; huvudstad: Megara
(se d. o.). M.PnN-n.
Mega’riska skolan, en av de sokratiska
skolorna, stiftad omkr. 400 av Euklides från
Megara, förbinder Sokrates’ fordran på
begreppsligt vetande och hans uppfattning av dygden
som vetandet om det goda med eleatismens
monism och förkastande av sinneskunskap.
Megarikerna (Eubulides, Diodoros Kronos m.
fl.) voro uppfinnare av spetsfundiga
dialektiska fångslut, varför skolan även kallades
den eristiska (se E r i s t i k). G. O-a.
Me’garon, grek., »storstuga», hos Homeros
den stora mannasalen. I arkeologisk
litteratur är m. numera den hustyp, som uppträdei
bl. a. i den mykenska kulturen, ett fyrkantigt
rum med en härd på golvets mitt och endast
en dörr mitt på ena kortsidan och framför
denna en hall, ev. förstuga. Jfr Bostad,
sp. 936 och bild 8. M. Pn N-n.
Megaskop [-skå’p], laterna magica,
konstruerad för att framställa bilder av
ogenomskinliga föremål. D. S-t.’
MegaspelaPon, ett på 300-talet grundat
ryktbart grekiskt kloster i Akaja nära
Korintiska viken. Vallfartsort.
Mega’sthenes, grekisk diplomat och
rese
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
