Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1129
Mekaniker—Mekaniska värmeekvivaienten
1130
i den mekaniska värmeteorien. — Den
tillämpade m. har en ofantligt vidsträckt
omfattning och berör vitt skilda områden av det
mänskliga vetandet. Sålunda sysselsätter sig
c e 1 e s t m. med förklaringen av
himlakropparnas rörelse. Maskinläran el. den
prakti s k a m. avhandlar lagarna för maskiners
rörelse och konstruktion.
Byggnadssta-tiken sysselsätter sig med undersökningen
av byggnaders stabilitet och hållfasthet. Den
grafiska statiken löser medelst
geometriska konstruktioner problem rörande
byggnads- och maskindelars styrka.
Som m:s grundläggare kan man anse
matematikern Arkimedes (287—212 f. Kr.).
Han upptäckte bl. a. lagarna för hävstängers
jämvikt, uppfann flera maskiner, införde
begreppet tyngdpunkt samt bestämde denna
punkts läge för flera olika figurer. Han
upptäckte även den viktiga efter honom
benämnda principen (se Arkimedes och A r k
i-mediska principen). Men med dessa
betydande arbeten samt några uppfinningar
av bl. a. K t e s i b i o s och H e r o n (omkr.
100 f. Kr.) voro den antika världens bidrag
till m. väsentligen uttömda. Först sjutton
årh. efter Arkimedes finner man dennes
forskningar åter upptagna, näml, av L i
o-nardo da V i n c i (1452—1519). Denne
utvecklade vidare teorien för hävstängerna,
iakttog friktionens verkningar samt vattnets
rörelse i floder och kanaler, uppfann flera
maskiner o. s. v. Likväl hade dessa arbeten
icke något vidsträcktare inflytande på
vetenskapens utveckling, enär de icke blevo
allmännare kända. Däremot blevo S t e v i n s
(1548—1620) och i synnerhet Galileis
(1564—1642) forskningar av största betydelse
för m., och det är förnämligast dem man har
att tacka för denna vetenskaps
grundläggande i nyare tider. Galilei undersökte bl. a.
kaströrelsen och lagarna för fritt fallande
kroppars rörelse ävensom för fallet utför ett
lutande plan samt för pendelrörelsen. H u
y-gens (1629—95) angav lagarna för kroppars
rörelse i cirkelformiga banor samt för
centri-fugalkraftens verkningar. Han utvecklade
även pendelns teori. Varignon (1654—
1722) visade huru krafter och hastigheter
kunna sammansättas och upplösas. Mer än
alla främjade Newton (1643—1727) m:s
framsteg. De spridda resultat, till vilka man
förut kommit, bragte han i samband med
varandra samt gav klarhet och bestämdhet
åt vetenskapens grundlagar. Genom
upptäckten av den allmänna attraktionen,
gravitationen, förenade han astronomien med m.
Därigenom öppnades ett vidsträckt fält för
m:s tillämpning, och många viktiga problem
funno så sin lösning. Icke mindre gagnade
han m. genom uppfinningen av
differential-och integralräkningen, varvid han dock delar
äran med Leibniz. M. fick under 1700-talet
en storartad utveckling genom en rad
framstående vetenskapsmän, bland vilka flera
medlemmar av familjen Bernoulli,
Euler, d’A lembert, Lagrange och L
a-place särskilt må nämnas. Det var i
synnerhet den allmänna attraktionens teori med
hänsyn till himlakropparnas rörelse, som tog
uppmärksamheten i anspråk. M. förde ock
där till glänsande upptäckter. Men jämväl
de allmänna mekaniska lagarna fingo rikliga
tillägg. Jean Bernoulli (1667—1748)
samt Lagrange (1736—1813) utvecklade
läran om de virtuella förflyttningarnas
princip, vartill redan Galilei givit antydan.
d’A 1 e m b e r t (1717—83) framställde den
efter honom benämnda satsen i dynamiken,
på grund av vilken varje dynamiskt problem
kan behandlas som ett jämviktsproblem.
Jämte D. Bernoulli (1700—82) upptäckte
d’Alembert relationen mellan k i n e t i s k
energi (jfr d. o.) och mekaniskt arbete. —
Bland m:s framsteg under 1800-talet må
nämnas Poinsots undersökningar över
kroppars rotation kring en punkt, den
geometriska rörelselärans utbildning genom C h a
s-1 e s m. fl. samt flera viktiga arbeten av
G a u s s, W. R. Hamilton, Coriolis,
Poisson, Jacob i, Delaunay o. a.
Bland m:s tillämpningar inom vetenskapen
tillhöra även den mekaniska värmeteorien
och de flesta andra fysiken rörande arbeten
1800-talet. Den grafiska statiken
grundlädes av Culmann och C r e m o n a. Den
teoretiska maskinläran, till vars utveckling
under 1700-talet svensken Polhem (1700—
72) i viss mån bidrog, har senare riktats
genom arbeten av Poncelet, R. Mayer,
Weisbach, Zeuner, Mollier samt
andra vetenskapsmän och ingenjörer. G.R.D.*
Under 1900-talet har studiet av atomens
egenskaper lett till utformandet av en ny
vetenskapsgren, atomfysiken. Denna har
till sin tjänst mobiliserat tidigare vitt skilda
grenar av fysiken, kemien, matematiken och
även av m. Det har visat sig, att man icke
utan vidare kan utsträcka de lagar och
relationer, som gälla i vanliga (makrokosmiska)
system till att gälla inom atomens
(mikrokosmiska) värld. Även så fundamentala
begrepp som t. ex. läge och hastighet kunna
icke direkt tillämpas på en elektron. De nya
arbetsmetoder och föreställningssätt, som
sålunda framkommit, bilda på sitt sätt en
vidare utveckling av m. och kallas
kvantmekanik el. vågmekanik (jfr d. o.). Bland
föregångsmännen på detta område märkas L.
de B r o g 1 i e, P. A. M. D i r a c, W.
Hei-se n ber g och E. Schrödinger.
Litt.: L. Elfman, »Lärobok i m.» (1, 3:e
uppl. 1928; 2, 2:a uppl. 1923), elementär;
V. W. Ekman, »M.» (1919); Hj. Tallqvist,
»Lärobok i teknisk m.» (2:a uppl., 2 bd, 1910);
P. Appell och S. Dautheville, »Précis de
méca-nique rationelle» (1928); A. G. Webster, »The
dynamics of particles» etc. (3:e uppl. 1925);
P. A. M. Dirac, »The principles of quantum
mechanics» (1930). J. T.
Mekaniker, person, som vetenskapligt el.
tekniskt sysselsätter sig med mekaniken och
dess tillämpningar, särskilt maskiner;
maskinarbetare; uppfinnare och konstruktör på
maskinområdet. G. H-r.
Mekanisk, hörande till mekaniken; avsedd
för tillverkning av maskiner; tillverkad med
maskiner; verkande genom annan än egen
kraft el. beroende på yttre förhållandens
inverkan (jfr Dynamisk); maskinmässig,
omedveten, verkställd oberoende av
förståndets el. viljans verksamhet.
Mekaniska sediment, se Bergart, sp. 1334.
Mekaniska värmeekvivaienten, det meka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
