Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1133
Melaleuca—Melanchthon
1134
Melaléu’ca, ett till myrtenväxterna hörande
australiskt växtsläkte med små, lansettlika,
spiralställda blad. Flera arter med röda el.
violetta blommor odlas som prydnadsbuskar i
växthus. M. leucadendron,
kajeputträ-d e t, lämnar kajeputolja och har i sitt
hemland medicinsk användning.
Melampsöra, bot., se Rostsvampar.
Melampyrlt, kem., se D u 1 c i t.
Melampyrum, bot., se Kovall.
Mela’nchthon, P h i 1 i p p, tysk reformator,
Luthers främste medarbetare (1497 10/2—1560
19/4). Var son till vapensmeden Georg
Schwarz-erd (»svart jord»); namnet M. (av grek,
me’-las, svart, och chthön, jord), av M. själv
senare skrivet M e 1 a n t h o n, är en grekisk
övers, av M:s fadersnamn. Efter sin faders
död 1507 upptogs M. i sin mormors hem i
Pforzheim, trädde där i närmare beröring med
hennes broder humanisten J. Reuchlin och
mottog av denne impulser av för hela hans
hv avgörande betydelse. På Reuchlins råd
begav han sig 1509 till univ. i Heidelberg,
blev där redan 1511 baccalaureus inom fil.
fakulteten och förvärvade 1516 i Tübingen
med utmärkelse magistergraden. 1518 antog
han en genom Reuchlin förmedlad kallelse till
prof, i grekiska vid det unga univ. i
Witten-berg. M. övergick, sedan han 1519 blivit
baccalaureus i teologi, snart till en professur
inom teol. fakulteten. Mellan honom och
Luther uppstod från början det innerligaste
vänskapsförhållande. Medan M. i religiöst
hänseende i början helt rycktes med av
Luthers ursprunglighet och kraft, såg Luther
med beundran upp till den lärde
humanisten M. I religiöst hänseende saknade M.
djupare originalitet men ägde betydande förmåga
att kläda de övertagna tankarna i en enkel
och tillgänglig form. Genom M. ställdes alla
humanismens vapen i reformationsverkets
tjänst, och Wittenberg blev en centralhärd
också för tidevarvets hela lärda bildning.
1521 utgav M. l:a uppl. av sina
utomordentligt inflytelserika »Loci communes rerum
theologicarum» (fr. o. m. uppl. 1542 under
titeln »Loci præcipui theologici»), den första
sammanfattande, läromässiga framställningen
av reformationens huvudläror, utmärkt genom
klarhet och ädel enkelhet. Kyrkohistoriskt
viktigare är det uttryck för den
reformatoriska ståndpunkten, som M. givit i den vid
riksdagen i Augsburg 1530 framlagda s. k.
Augsburgska bekännelsen, liksom i den mot
den romerska »konfutationen» riktade
Augsburgska bekännelsens apologi (1531), även den
ingående bland den luterska kyrkans
bekännelseskrifter. Samtidigt stod M. oavbrutet
vid Luthers sida i arbetet på den nya
bibelöversättningen. Hedersnamnet av praeceptor
Germaniae (Germaniens lärare) förvärvade M.
ej endast genom sin teologiska verksamhet
utan lika mycket genom sina arbeten på de
mest skiftande humanistiska, filosofiska,
filologiska och historiska kunskapsområden.
Samtidigt togs han redan under Luthers livstid
och än mer efter dennes död oavbrutet i
anspråk för de ständiga förhandlingarna dels
mellan protestanter och katoliker, dels
mellan luteraner och reformerta liksom ock för
kyrkliga arbetsuppgifter av skiftande art
såväl i Sachsen som i andra länder.
Efter Luthers död (1546) tillföll M.
uppgiften att stå som hela reformationsverkets
ledare, men för en sådan ställning var han
föga skickad. Med sitt ängsliga, reflekterande
väsen var han oförmögen att i avgörande
lägen snabbt fatta och fast vidhålla ett beslut.
Under sista perioden av sin levnad fördes
M. in i en serie uppslitande strider, som
förbittrade hans liv. Ohjälplig blev brytningen
mellan honom och de s. k. gnesioluteranerna
med Amsdorf och Flacius i spetsen, sedan M.,
som oryggligt avvisat det s. k.
Augsburger-interim (se d. o.) av 1548, av eftergivenhet
för hertig Moritz låtit förmå sig att i det
s. k. Leipziger-interim (se d. o.) s. å. i
vidsträckt grad medge återinförandet av
katolska kyrkobruk. Med interimskrisen samman
hänga striden om de goda gärningarnas
betydelse för den kristna samt den s. k.
synergis-tiska striden, varunder M. anfölls för sin lära
om en den mänskliga viljans »samverkan»
med nåden i frälsningsverket redan vid
omvändelsen. Bittrast blev striden om
natt-vardsläran. Där hade M. urspr. helt stått på
Luthers ståndpunkt. Småningom hade en
förskjutning inträtt, särskilt sedan han genom
Oecolampadius’ och sina egna patristiska
studier övertygats om att den reformerta
ståndpunkten hade kyrkofädernas flertal på sin
sida. Härvid begick han det ödesdigra
missgreppet att i en ny uppl. av Augsburgska
bekännelsen (den s. k. v a r i a t a, 1540) ändra
den fastställda texten till en mera svävande,
med Calvins lära förenlig avfattning.
M:s betydelse för reformationsverket har
blivit mycket olika bedömd. Under äldre
tider kunde han understundom betraktas
såsom hart när jämbördig med Luther själv.
En senare tid har varit mera kritisk. A.
Ritschl och hans efterföljare klandrade
särskilt den traditionalistiska hållning, som
karakteriserade den äldre M. De senaste
årtiondenas intensiva Lutherforskning har kastat
ljus också över denna fråga. I samma mån
som därvid Luthergestalten vuxit, har
begränsningen i M:s teologiska
medhjälpargär-ning tydligt framträtt. Orsaken härtill är
mindre den av Ritschl anmärkta
traditionalismen än det faktum, att M. saknat blick för
Luthers djupaste intentioner och för hela den
väldiga omvälvning, som låg innesluten i
hans religiösa konception. Medan Luthers
teologiska gärning innebar en radikal
brytning med all skolastisk teologi och därmed
en nyorientering av inom hela den kristna
idéhistorien oöverträffade mått, så återgick
M. i själva verket till en teologi av
skolastisk typ och förberedde så den utveckling,
som småningom ledde till den
efterreformato-riska skolastiken under 1600-talet. M:s
inflytande har därför i viktiga avseenden haft
en ödesdiger karaktär. Dock får man å andra
sidan icke glömma den hjälp M.
oförnekligen gav särskilt under reformationens första
tid, då han beflitade sig om att icke säga
något annat, än det Luther sagt. Likaså måste
man erinra sig hans förtjänster som
organisatör av studieväsendet inom den unga
evangeliska kyrkan; och slutligen får man vid
bedömandet av den äldre M. icke förbise de
oerhörda svårigheter, i vilka reformationen
just vid denna tid var ställd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
