Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1219
Messenius, J.
1220
utfört dit för att hembjuda åt konung
Vla-dislav. Efter lyckligen utfört uppdrag
återkom M. sommaren 1641, och åt honom
anförtroddes i nov. s. å. att för trycket överse
faderns arbete. Han fick även i uppdrag att
skriva en officiell historia om Sigismunds och
Karl IX :s regeringstid. M. utnämndes 1645
till rikshistoriograf, adlades 1646
(sköldebre-vet utfärdat 1648) och fick flera
godsförlä-ningar, bl. a. 1647 i vederlag för de gods,
som indragits till kronan efter morfaderns,
Arnold Grothusens, död. Mot sina
underhavande uppträdde han despotiskt och var
ständigt invecklad i rättegångar. Vid
riksdagarna 1649 och 1650 knöt han förbindelser
med oppositionsledarna samt försåg dem med
historiskt källmaterial till deras
deduktio-ner emot regeringen och det aristokratiska
rådspartiet. M. invecklades i dec. 1651 i
sin son Arnolds högmålsprocess (se föreg.
art.), förnekade, säkerligen med fog, all
direkt delaktighet i dennes brottsliga skrift
men kunde ej fritaga sig från att genom
obetänksamt tal ha oförvarandes givit denne
material till skriften. M. dömdes 19 dec. 1651
av Svea hovrätt till livets förlust och
halshöggs 3 dagar senare på Norrmalmstorg (nu
Gustav Adolfs torg). — M. översåg och lät
till tryckning renskriva faderns »Scondia»
samt författade självständigt en »Historia
begripandes orsakerna till den oenighet, som
warit hafwer emellan Herr Sigismund . . . och
Herr Carl... den nijonde». Arbetet omfattar
åren 1592—94 och 1596—1600 och var vid M:s
död endast delvis slutredigerat. Det blev
aldrig av trycket utgivet men ligger för åren
1592—94 till grund för J. Werwings
synnerligen osjälvständiga historia, som först nästan
ordagrant avskriver den yngre M:s och sedan
översätter den äldre M:s historia. Litt.: V.
Söderberg, »Historieskrifvaren Arnold Johan
M.» (1902; i Uppsala Univ:s Årsskr. 1903) och
»Högförräderimålet emot Arnold Johan M.»
(i Hist. Tidskr. 1901). V. S-g.
Messenius, Johannes, historiker,
dramaturg, universitetslärare (1579 el. 1580—
1636). Var son till en mjölnare, Jöns
Thords-son, i Freberga by, strax s. om Motala i
Östergötland, och väckte under skolåren i Vadstena
sådan uppmärksamhet för sina anlag, att en
klosterpräst, Magnus Andreæ, 1595 sände
honom till jesuitskolan i Braunsberg, vars
verksamhet var inriktad på att uppfostra unga
män till Nordens återvinning åt katolicismen.
Efter att där ha tillbragt sju år begav han sig
på resor. Han var 1603—04 i Krakau
mål-tidsföreläsare hos biskop Tylicki, gjorde 1604
ett kort besök i Rom, reste därpå till
Tyskland igen, tog möjl. magistergraden i
Ingol-stadt 1605 samt torde s. å. av kejsar Rudolf
ha fått titeln poeta cæsareus (kejserlig skald).
M. reste s. å. norrut, vistades en kort tid
i Braunsberg och öppnade till sist en
privatskola i Danzig samt gifte sig 1607 med
Lucia G r o th u sen, dotter till konung
Sigismunds lärare Arnold Grothusen. M. sökte
nu genom ett panegyriskt arbete, »Genealogia
Sigismundi» (1608), förmå kungen att ge
honom lämplig anställning. Då denna beräkning
slog fel, beslöt M. söka sin lycka i Sverige,
varvid han hoppades återförvärva svärfaderns
efter dennes död till kronan indragna gård
Långebro o. a. egendom. Han utgav sålunda
s. å. ett »Schema familiare» över Karl IX :s
härkomst. Sedan han genom sin hustru
utverkat lejdebrev, fick han tillåtelse att
inflytta, hugnades med ett underhåll (jan. 1609)
och fick s. å. en professur i juridik och
politik vid Uppsala univ. För att övertyga
alla om sin avsky för jesuiterna, som till de
svenska myndigheternas kännedom bragt ett
poem, vari M. 1605 utlåtit sig smädande om
Karl IX, utgav han två skrifter, en kortare på
latin, »Detectio fraudis jesuiticæ» etc. (1610),
och en längre »på svenska rijm», kallad
»Re-torsion och genswars skrifft emoot then lögn
och skamlig dicht» etc. (s. å.; redan 1609 utg.
på ty.). Han översatte dessutom till latin ett
par av statsskrifterna mot Sigismund
(»Exe-gesis historica», 1610, och »Sententia
ordi-num», s. å.). Vid sina forskningar i
fäderneslandets historia var M. banbrytare för en
nyare tid med dess vaknare kritik och dess
fordran på mångsidigare källstudium. I rask
följd utgav han »Chronicon episcoporum per
Sueciam» etc. (1611), »Tumbæ veterum ac
nuperorum apud Sveones regum» etc. (s. å.),
»Sveopentaprotopolis» etc. (s. å.; övers, till
sv. av H. Hammerus, 1612; en populär
beskrivning på Sveriges fem äldsta städer),
»Specula» (1612; övers, till sv. s. å.; en
samling av in- och utländska omdömen om
Sverige), en vederläggningsskrift mot dansken
Svaningius, kallad »Retorsio imposturarum»
(1612; övers, till sv. s. å.), samt slutligen
»Theatrum nobilitatis suecanæ» (1616), den
första samlingen av svenska adelns
ättartavlor. Jämsides med detta författarskap var M.
även flitig utgivare av äldre källarbeten för
svensk hävdaforskning. Så offentliggjorde han
Ragvald Ingemundssons lat. övers, av Magnus
Erikssons landslag (1614), Ericus Olais
svenska historia (1615), Gamla prosaiska krönikan
och Lilla rimkrönikan (s. å.), Adams av
Bremen beskrivning över Norden (1615) samt
början av Stora rimkrönikan (1616). — Som
lärare i Uppsala förstod M. göra sig i hög
grad omtyckt av studenterna, främst genom
den omsorg han ägnade åt deras undervisning
efter modern Braunsbergmetod. Bl. a. gjorde
han uppförandet av skådespel på svenska till
en omtyckt övning för ungdomen och idkade
i samband därmed själv dramaturgisk
verksamhet. Men han stötte sina medlärare
genom häftighet, övermod och skryt, så att svåra
slitningar inom högskolan uppkommo, i
synnerhet sedan han fått J. Rudbeckius till sin
huvudmotståndare. Till sist måste kanslern,
Axel Oxenstierna, kraftigt gripa in. De båda
motståndarna inkallades till förhör i
Stockholm (juli 1613), en förlikning ingicks, men
såväl M. som Rudbeckius flyttades från
Uppsala. M. fick s. å. vården av rikets »gamla»
arkiv och utnämndes 1614 till assessor i
Svea hovrätt.
I sitt dramatiska författarskap bröt M.
med det gamla skoldramat men visade själv
ingen förmåga av verkligt dramatisk
komposition. M:s tryckta dramatiska arbeten äro
fyra: »Disa» (1611), »Signill» (1613; det
angivna tryckåret 1612 orätt), »Svvanhuita»
(1613) samt »Blanckamäreta» (1614). I M:s
stycken växlade ofta löjliga scener med
allvarsamma, och som komiska figurer brukade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
