Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messinasundet - Messines - Messläktet - Messuby - Mesterton, Carl Benedict - Mestis - Mesto - Mestorf, Johanna - Mestre - Mestres, Apeles - Meštrović, Ivan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1225
Messines—Mestrovic
1226
enar Tyrrhenska och Joniska haven, är vid
n. inloppet omkr. 3 km, på tågfärjelinjen Villa
San Giovanni—Messina 8 km brett men
vidgas söderut. M. var i forntiden mycket
fruktat av sjöfarande, särskilt på grund av de
klippor och vattenvirvlar, som äro kända
under namnen Skylla och Charybdis (se d. o.).
Messines [mäsi’n], by i Belgien, 9 km s. om
Yperen, förstörd under världskriget. M. var
under ställningskriget en stark stödjepunkt
för tyskarna och intogs av engelsmännen 7
juni 1917; striden har kallats slaget vid
Wyt-schaete och M. Se Belgisk-franska
fronten, sp. 1179. M. B-dt.
Messläktet, Pärus, av fam. mesar (se d. o.),
små, i skogarna levande fåglar, vilka oftast
ströva omkring i stora flockar. De häcka i
hål och äro stannfåglar. Talgoxen, P.
major, intill 165 mm lång, är den största
svenska arten. Huvudet är biåsvart, kinderna
vita och kroppen i övrigt brokigt färgad i
svartgrått och olivgrönt. Den förekommer i
hela landet men mindre talrikt norrut; vistas
helst i lövskog. Den besöker gärna bebodda
platser. Blåmesen, P. coeruleus, allmän
s. om Dalälven, liknar talgoxen men är mindre
samt har ett blått streck genom ögat och
den i blått och gulgrönt brokiga kroppen.
Svartmesen el. kolmesen, P. ater,
har hjässa och strupe svarta, ryggen blågrå,
undersidan vitgrå. Kinderna och nacken äro
vita, och vingarna bära två vita band. Den
är minst av de svenska mesarna (högst 123
mm). Den trivs helst i granskog och före
kommer allmännast i de s. och mell. delarna
av landet. Tofsmesen, P. cristatus, är
ovan gråbrun, under gråvit och har i svart
och vitt vattrad hjässtofs; den är 125 mm
lång. Den lever i barrskogar och har samma
utbredning som föreg. art. Lappmesen,
P. cinctus, är gråbrun med ovan mörkare
huvud. Huvudets och halsens sidor äro vita.
Den är intill 145 mm lång, förekommer i n.
Sverige och är allmän ända upp i björkbältet.
Vintertiden stryker den söderut till Svealand
och n. Götaland. Kärrmesen el. en t
i-t a n, P. palustris, har hjässan och strupen
svarta, kinderna vita, ryggen brungrå och
undersidan ljusgrå. Vingar och stjärt äro
mörkt gråbruna. Längd intill 136 mm. Den
finnes i löv- och blandskog, allmännast i s.
och mellersta Sverige. Nordiska mesen,
gråmesen el. talltitan, P. borealis
(atricapillus borealis), liknar föreg. art men
har askgrå rygg samt stjärt- och vingpennor
med breda, ljusgrå kanter. Den förekommer
allmänt i barrskog över hela Sverige (utom
på Gotland). Längd intill 138 mm. T. P.
Me’ssuby, fi. Me’ssukylä, socken i
Tavaste-hus län, Finland, vid staden Tammerfors; 84
kvkm, 3,146 inv. (1930), finsktalande.
Me’sterton, Carl Benedict, läkare (1826
—89), prof, i kirurgi och obstetrik vid
Uppsala univ. M. tog verksam del i fullbordandet
av Akademiska sjukhusets 1867 slutförda
nybyggnader, särskilt barnbördsavd., som
tillkom på hans initiativ. Han hade stort
anseende som läkare. T. R.
Mestis (sp. mesti’zo, fem. mesti’za, av lat.
mi’xtus, blandad), biandblod, urspr.
avkom-ling av spanjor (el. portugis) och indiankvinna.
Numera finnas m. av alla blandningsgrader
Mesar: 1 talgoxe, 2 blåmes, 3 tofsmes, 4 kärrmes,
5 svartmes.
och variationer, och de utgöra —1/2 av
totala folkmängden i Syd- och
Centralamerika samt i Mexiko. Ytterst få av dessa
länders gamla »spanska» familjer torde kunna
uppvisa fullkomligt vit härstamning.
Blandningen fortgår ej minst genom äktenskap
mellan nyinvandrade européer samt mestiser,
och mestisbefolkningen ökar såväl i antal som
i betydelse; man kan med ett visst
berättigande tala om den spansk-amerikanska
rasen. — På Filippinerna finnes ett mindre
betydande antal m., avkomlingar av spanjorer
och den inhemska befolkningen, men viktigare
äro mestigos chinos, blandningen
mellan den sistnämnda och kineser (omkr.
250,000). • S. L-é.
Me’sto [-tå], it., mus., sorgset, sorgbundet.
Me’storf, Johanna, tysk arkeolog,
Tysklands första kvinnliga professor (1828—1909).
Vistades som ung en tid i Sverige, därefter
flera år på resor, blev 1873 kustos och 1891
dir. vid Museum vaterländischer Altertümer
i Kiel, som under hennes tid utvecklades till
ett av Tysklands bäst ordnade arkeologiska
museer. 1898 fick hon titeln professor. M:s
huvudarbeten äro »Vorgeschichtliche
Altertümer aus Schleswig-Holstein» (1885) och
»Ur-nenfriedhöfe in Schleswig-Holstein» (1886).
M. översatte till tyska arkeol. arbeten av S.
Nilsson, H. Hildebrand, O. Montelius och B.
Salin. Hon utgav även en patriotisk
hem-bygdsroman, »Wiebeke Kruse, eine
holstei-nische Bauerntochter» (1866). H R-h.
Me’stre, industriell förstad till Venezia,
Italien, 8 km n. v. därom på fastlandet; 22,469
inv. (1921). Kanal till lagunen. M.
inkorporerades 1928 med Venezia.
Me’stres, A p e 1 e s, katalansk skald och
tecknare (f. 1854), har med ymnig inspiration
författat och illustrerat ett stort antal lyriska
och prosaverk. Han har förträffligt illustrerat
»Don Quijote» och en spansk uppl. av
Ander-sens sagor. »Nit de Reys» och »Sirena» äro
M:s mest bekanta skådespel. K. A. H.
Mestrovic [mä’.rtråvitj]. Ivan, jugoslavisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
