Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1227
Mesyr—Metafysik
1228
Brunn i Zagreb av I. Mestrovicf.
skulptör (f. 1883). Efter studier i Wien fann
M. en egen stil, sökte plastiskt återge sitt
folks levande traditioner och blev ledare för
en nationell skola av jugoslaviska
konstnärer; han är nu rektor för konstakad. i Zagreb
(Agram). M. har bakom sig en flödande rik
produktion i sten, brons och trä och har
vunnit internationell ryktbarhet. Bland hans
verk må nämnas ett storslaget utkast till
nationalmonument på Kosovo polje, en
mängd porträttskulpturer, gravkapell i
Cav-tat nära Ragusa, staty över biskop
Stross-mayer i Zagreb, ridande indianer i Chicago
och kolossalstaty över biskop Grgur av Nin
i Split (Spalato). A. A-t.
Mesyr (fr. mesure), åtgärd; nästan blott i
halvmesyr.
Meta’, grek., mellan, efter; ofta i
sammansättningar.
Meta (plur. metae), lat., målet, målpelaren,
på den fornromerska rännarbanan. Se
Cirkus 1.
Me’ta, hand., se A meta.
Me’ta, vänsterbiflod till Orinoco i
Sydamerika; upprinner i Anderna, Colombia, flyter
genom llanos och mynnar i Orinoco på
gränsen till Venezuela. 1,100 km lång, segelbar
från Cabuyaro.
Metabol [-bå’l], zool., se Insekter, sp. 629.
Metaboli’sm, ämnesomsättning (se d. o.).
Metaca’rpus, mellanhanden (se Han d).
Metacenterhöjd, se Metacentrum.
Metace’ntrum el. S t y v h e t s p u n k t (se
bild till Krängningsförsök), den punkt
M, där en vertikal linje, dragen genom
depla-cementets tyngdpunkt (C) vid fartygets
krängda läge skär en motsvarande vertikal linje vid
fartygets upprätta läge. Om ingen bestämd
krängningsvinkel anges, avses därmed m. vid
oändligt liten krängning, då läget av m. kan
anses förbli oförändrat, till dess krängningen
överstiger 8 till 10 grader. Allteftersom
fartyget är krängt tvärskepps eller långskepps,
kallas nämnda punkt tvärskepps- el.
långskeppsmetacentrum.
Metacenterhöjd är avståndet mellan
fartygets tyngdpunkt (G) och
tvärskeppsmeta-centrum (M), r—a på bilden vid
Krängningsförsök. För stor metacenterhöjd
lämnar fullkomlig säkerhet mot kantring men
förorsakar, att fartyget blir styvt och
våldsamt i rörelserna i sjön; för liten
metacenterhöjd medför långsamma och jämna rörelser i
sjön men gör fartyget vekt och rankt. Ax. L.
Metaderivät, kem., se Kolväten, sp. 1008.
Metafäs, biol., se Cell, sp. 767.
Metafor f-få’r] (grek, metaforå, överföring),
språklig beteckning, som sättes i st. f. det
vanliga (s. k. egentliga) uttrycket för en sak
(begrepp o. s. v.), emedan den i något
avseende liknar detta, t. ex.: »hon är ett
rivjärn», »nattens ögon (— stjärnorna) glänste».
Många vanliga ord äro m., t. ex. bords-fot,
havs-arm, näs-vingar, människo-anden (ande
eg. = andedräkt). Stilistiskt (poetiskt,
retoriskt) nyttjas m. avsiktligt som uttrycks- och
stämningsmedel. M. tages som term även
liktydigt med trop (se d. o.), och om dess
innebörd råda de mest skilda åsikter. Se H. Paul,
»Prinzipien der Sprachgeschichte» (5:e uppl.
1920); R. M. Meyer, »Deutsche Stilistik»
(1906); E. Elster, »Prinzipien der
Literatur-wissenschaft», I (1897); H. Werner, »Die
Ur-sprünge der Metapher» (1919); A. Nyman,
»Metafor och fiktion» (1922); F. Mauthner,
»Beiträge zu einer Kritik der Sprache» (3:e
uppl. 1923); O. Holmberg, »Inbillningens
värld», II: 1 (1929). R-n B.
Metafosforsyra, kem., se Fosf or f
ören i n ga r.
Metafysik. Vid samlandet av Aristoteles’
verk placerade hans kommentatorer den
»första filosofien» efter de naturvetenskapliga
skrifterna (grek, meta’ ta’ fysika’, d. v. s.
efter det, som hör till naturen), varav termen
m. uppkom. Den kom sedan att beteckna
vetenskapen om det, som ligger bortom det
sinnliga el. om tingens väsen. Till skillnad
från ontologien (se d. o.) brukar m. även
sägas fråga efter den yttersta grunden till
allt och har som sådan tidigare ansetts
utgöra den viktigaste delen av filosofien. —
Inom m. brukar skiljas mellan m o n i s m,
som antar e n yttersta grund, dualism,
som antar två, och pluralism, som
antar flera. Monismen säges ofta stå högst.
Den yttersta grunden identifieras vanl. med
Gud, och det skiljes mellan monistisk t e i s m
och p a n t e i s m (se dessa ord). Till m.
räknas även frågorna om den yttersta grunden
är materiell (materialism) el. ideell
(idealism) och i senare fallet om den är
intellekt (i n t e 11 e k t u a 1 i s m) el. vilja
(v o 1 u n t a r i s m), vidare om den är tidlig
(t e m p o r a 1 i s m) el. otidlig (et er nism).
Den brukar anges som grund till sig själv
(causa sui) och som sådan nödvändig men på
samma gång, såsom icke beroende av något
annat, självständig och därmed fri.
Oklarheter i den metafysiska
problemställningen medföra svårigheter att fatta
förhållandet mellan den yttersta grunden och
allt annat. Skall detta andra framgå ur
grunden, synes denna stå i förhållande till
det andra och därmed icke vara fullt
självständig. Skall det andra åter innehållas i
grunden, så innehåller denna differens och
motsats men blir därmed beroende av
differensen och likafullt osjälvständig. Då det
tänkes, att all bestämdhet förutsätter
differens, så framträder i de konsekventaste
metafysiska systemen hur det metafysiska
problemet upphäver sig självt, i det att grunden blir
det absolut obestämda, därmed det ovetbara
och på sitt sätt det rena intet (se N y p
lato n i s m och Schelling).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
