Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231
Metallfärgning—Metallografi
1232
m. uppvisa allotropa former med metalloida
egenskaper (t. ex. arsenik, tenn) och ett ännu
större antal genom sina kemiska egenskaper
närma sig metalloiderna. Trots denna
övervikt i fråga om antal individer uppskattas
jordskorpans halt av metalliska grundämnen
endast till nära 25 %, varav huvudmängden
(19,5 %) utgöres av de lätta m. aluminium,
kalcium, magnesium, natrium och kalium,
resten nästan uteslutande av järn. M. äro
med ett undantag (kvicksilver) vid vanlig
temp. fasta ämnen. I gasform och lösta i
andra metaller visa sig m. vara enatomiga.
Man indelar dem sedan gammalt i lätta och
tunga m., varvid spec. v. 4 bildar en
ungefärlig gräns, med hänsyn till deras större
el. mindre beständighet gentemot luft, vatten
och syror i ädla och oädla; dessa indelningar
äro varken stränga eller betydelsefulla.
Viktig för karakteristiken av en metall är dess
normalpotential, d. v. s. den elektriska
potential, som den antager i beröring med en
lösning av viss koncentration av dess egna ioner.
Ju lägre denna potential är, dess större är
metallatomens strävan att övergå till positiv
ion, och dess oädlare säges den vara. Ordnas
m. efter stigande normalpotential, erhålles
deras s. k. spänningskedja. I denna ingår
även väte, som därför kommer att uppdela
m. i sådana, som frigöra väte ur syror (de
mest positiva även ur vatten), och sådana,
som sakna denna egenskap. Beträffande
samband mellan m:s atomstruktur och deras
ion-bildning se Atom, sp. 453 ff. M. äro goda
värmeledare, men ledningsförmågan är starkt
växlande, mellan 0,020 (kvicksilver) och 1,01
gramkal. per kbcm och grad (silver). Parallellt
härmed går den elektriska ledningsförmågan,
som vid rumstemp. växlar mellan 1,04
(kvicksilver) och 61,4 reciprokohm per m och kvmm
(silver). Den elektriska ledningsförmågan
ökas med fallande temp.; anmärkningsvärt
är, att bly, kvicksilver, tenn o. a. samt några
legeringar vid en temp. av 2—4° C över den
absoluta nollpunkten plötsligt bliva
supra-(över-)ledande, d. v. s. förlora hela sitt
led-ningsmotstånd. G. S-ck.
Metallfärgning, se M e t a 1 1 o k r o m i.
Metallisèring, överdragande med metall.
Enl. M. U. Schoops metod slungas fint
för-stoftad metall mot ett föremåls yta, där bil-
Metalliseringspistol i arbete.
dande ett vidhäftande skikt. Härför använt
verktyg, med frammatning av den använda
metalltråden, knallgaslåga el. elektrisk
ljusbåge, blästerluft, benämnes
metalliserings-pistol.
Besprutad yta bör först sandblästras. Även
brännbara ämnen, ss. trä och vävnader, kunna
metalliseras på ytan. Mångsidig teknisk
användning (Industritidningen Norden 1924, s. 3).
Enl. H. Schmidt kan trä helt metalliseras
genom evakuering och tillförande av
(lättsmält) metall, som intränger i porerna.
(Industritidningen Norden 1930, s. 137.) C. B.
Metallmikroskopl, mikroskopiskt studium
av metaller och legeringar (se M e t a 11
o-g r a f i). Tekniken härför, närmare utbildad
av H. Le Chatelier, J. E. Stead m. fl.,
innefattar framställning av en plan, polerad
metallyta (polering med smärgelpapper av
växande finhetsgrad eller med
aluminiumoxid på roterande våt filtskiva el. dyl.; för
mjukare metaller kan skavning med
mikro-tomkniv nyttjas; vanlig etsning, t. ex. med
alkoholisk pikrihsyra). Metallmikroskopet
karakteriseras av att (medelst speglande
planglas el. prisma) genom objektivet ljus får
falla på preparatets yta, som sedan kan
betraktas på vanligt sätt. I stor utsträckning
brukas fotografering för att bevara
strukturbilderna. De flesta nutida metallmikroskop
äro inrättade med speciell hänsyn härtill. C. B.
Metallogräfförbundet, se Svenska m
e-tallografförbundet.
Bild 1. Kristallkorn i svenskt vallonjärn, 40 ggr
förstoring.
Metallografi (av sumer, metall och grek.
gra’féin, beskriva), vetenskapen om
metallernas och legeringarnas egenskaper.
(Metallurgien, se d. o., behandlar deras framställning.)
Redan Aristoteles, Plinius d. y., Dioskorides
under antiken, Geber, Albertus Magnus och
talrika alkemister under medeltiden sysslade
med metallernas egenskaper. Först vid
1800-talets slut fick m. vetenskaplig utformning
genom införandet av mikroskopet och
tillämpandet av lagarna för kemisk heterogen
jämvikt.
För studiet av metallers struktur nyttjades
mikroskopet 1864 av H. Sorby i Sheffield,
1878 av A. Martens i Charlottenburg. Största
insatsen gjordes fr. o. m. 1883 av F. Osmond
vid Creusotverken, vilken vid
materialprov-ningskongressen i Stockholm 1897 höll
föredrag om nyttan av metallmikroskopi; därvid
likställdes metallografi med metallmikroskopi
(se d. o.) — en för trång definition, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
