Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1241
Meteorolog—Meteorologi
1242
sfären. På grund av
ytans smältning
uppstår därvid en
skillnad mellan en
flackare fram- och en ofta
spetsigare baksida,
varigenom de få mer
el. mindre utpräglat
konisk form. I
samband härmed utbildas
ofta radiellt gående
fåror el. avlånga
gropar. Den största
kända järnmeteoriten
torde vara den vid Hoba
nära Grootfontein i
Sydvästafrika
upptäckta (se bild 4).
Märkliga
järnmeteoriter äro även bl. a.
funna i trakten av Kap York på
Grönland. En av dessa fraktades 1925 till
Köpenhamns mineralogiska museum
(Savikmeteori-ten, 3,401,7 kg). Den största stenmeteoriten
(Long island 1892) vägde 564 kg. — M:s fall
åtföljas av starka ljudfenomen, vilka beskrivas
som ljudet av åska, av utstjälpta stenlass,
flygmaskiner o. s. v. Karakteristiska äro även
ljusfenomenen. Vanl. iakttages meteoriten först
som en eldkula, någon gång med en lysande
svans, men beskrives vid själva nedslaget ofta
som en svart kropp. Ljud- och ljusfenomenen
växla dock starkt. Maj uppvisar ett
maximum av meteoritfall, december ett minimum.
Fördelningen inom dygnet visar ett maximum
vid tretiden på eftermiddagen. Om m:s
kosmiska roll se Stjärnfall.
Uppgifter om meteorstensfall förekomma
redan i de äldsta urkunderna. Det tidigaste,
varifrån stenar ännu äro i behåll, inträffade
7 nov. 1492 i Ensisheim i Elsass. Under
1700-talet blev m:s natur föremål för livlig
diskussion, varvid vetenskapen vägrade att tolka
m. som kosmiska föremål. Först E. F. F.
Chladni (se d. o.) uttalade sig bestämt till
förmån för m:s kosmiska natur, en
uppfattning, som först småningom godtogs av övriga
forskare. De
viktigaste kända
svenska meteorstens-fallen äro: 1 jan.
1869 vid Hässle i
Uppland, 28 juni
1876 vid
Ställdalen i Västmanland,
3 april 1889 vid
Lundsgård i Skåne,
20 april 1922 vid
Hedeskoga i Skåne
och 11 maj 1930
vid Lillaverke nära
Nybro i Småland.
Alla dessa
utgjordes av en el. flera
stenmeteoriter.
Hässlefallet hade
karaktär av
meteoritregn. En järn-
meteorit är även upphittad i Sverige (vid
Muonionalusta 1906). Fallet iakttogs dock
ej. Vid Bjurböle i s. Finland föll 12 mars
1899 en ovanligt stor stenmeteorit. En jätte-
Bild 4. Järnmeteoriten vid Hoba i Sydvästafrika.
lik järnmeteorit förmodas på goda grunder
ha nedfallit vid Coon Butte nära Canyon
Diablo i Arizona, varvid den omtalade s. k.
meteoritkratern, en rund, kilometerbred
fördjupning i marken, bildades. En mängd
mindre m. ha påträffats i kraterns
omedelbara närhet, dock ännu ej det
förmodade stora järnblocket. Tiden för detta fall
har ej kunnat fastställas. En liknande
naturkatastrof ägde rum 30 juni 1908, då ett
antal jättelika m., av vilka de största
förmodas ha vägt över 130 ton, nedföllo nära
floden Tunguska i Sibirien. På grund av
lufttrycket fälldes skogen på ett område av
tusentals kvkm, vilket område i sin mellersta
del avbrändes. Kratrar, liknande månkratrar
och av en genomskärning av ända till 50 m,
visade var nedslagen ägt rum. — De av A. E.
Nordenskiöld på ön Disko vid Grönland funna
stora järnblocken förmodades först vara m.
men ha sedermera visats vara av jordiskt
ursprung. — Litt.: A. G. Högbom, »Om
meteorer och meteoriter» (1922); G. Aminoff,
»Om meteoriter» (1929). G. A-ff.
Meteorolog [-lå’g], vetenskapsman, som
sysslar med meteorologi. Om de meteorologiska
statstjänstemännen stats- och förste
statsmeteorolog se Statens
meteorologiskhydrografiska anstalt.
Meteorologi (av grek. mete’oros, i luften
befintlig, och lo’gos, lära), vetenskapen om
atmosfären och dess företeelser. M. kan indelas i
två huvuddelar, dynamisk m. el. väderlekslära
och statisk m. el. klimatologi (se d. o.). —
Redan under antiken var atmosfären
föremål för forskning, och det förnämsta verket
är Aristoteles’ »Meteorologia», som ända till
medeltidens slut utgjorde huvudkällan för
det meteorologiska vetandet. Medeltiden blev
en tid av tillbakagång, under vilken
astrologiska föreställningar blevo rådande, vilka
tillskrevo väderlekens förändringar
planeternas och stjärnornas ställning på himlavalvet
och till varandra samt månens faser och läge.
Med de stora geografiska upptäckterna
vidgades horisonten, Columbus gjorde
bekantskap med passadvindarna, och Vasco da Gama
återupptäckte de redan under senantiken
kända monsunvindarna. Engelsmannen
Dam-pier lämnade i slutet av 1600-talet en
beskrivning av de tropiska virvelstormarna, och hans
landsman Halley gav den första mera till-
Bild 5. Stenmeteorit, fallen
vid Lillaverke 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
