Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1243
Meteorologi
1244
fredsställande förklaringen av luftens
cirkulation. Han gjorde även den första
meteorologiska kartan. Hadley upptäckte
jordrotationens inflytande på luftströmmarna.
På 1500- och 1600-talet började man införa
och använda nya och viktiga meteorologiska
instrument för observationerna, termometern,
barometern, hygrometern och anemometern.
De första fortlöpande meteorologiska
observationerna med instrument började, då man i
Clermont, Paris och Stockholm 1649—51
gjorde samtidiga barometeriakttagelser.
Genom upptäckter av Boyle o. a. fann man, att
förändringarna i lufttryck och temp. i hög
grad påverkade luften och åstadkommo
kraftiga rörelser i denna. På lagarna
härom grundar sig den dynamiska m.
Engelsmannen Dalton m. fl. klarlade
avdunstnings-företeelserna och lagarna för vattenångans
förekomst i luften, medan en riktigare
uppfattning av molnens natur och nederbördens
bildning vann insteg först mot 1800-talets
mitt. Franklins försök över den atmosfäriska
elektriciteten voro även betydelsefulla. På
det meteorologiska observationsväsendets
område betecknar det försök, som 1780 gjordes
genom det i Mannheim grundade Palatinska
sällskapet att skapa ett nät av
internationella meteorologiska observationer, en
betydelsefull epok. M:s uppkomst som modern
vetenskap kan anses knuten framför allt till
Humboldt, Brändes, Dove och Maury. Den
förstnämnde konstruerade 1817 den första
kartan över temperaturfördelningen på
jorden, som angavs med linjer för lika temp.,
i s o t e r m e r (se d. o.). Doves arbete över
temp:s operiodiska växling vid jordytan är
klassiskt, och 1852 framställde han
värmefördelningen på jordytan ej blott med hjälp av
isotermer utan även med isanomaler (se
d. o.). Till den senare utvecklingen inom den
beskrivande klimatologien har framför andra
österrikaren J. von Hann kraftigt bidragit.
Vad Humboldt gjorde för klimatologien,
utförde Brändes för väderleksläran, då han
1820 konstruerade den första synoptiska
kartan, angivande väderleken vid en viss
tidpunkt över en större del av jorden. Ur sina
kartor fann han ett samband mellan
lufttryck och vindar, så att vinden blåser från
ett område med högt lufttryck mot området
med lågt lufttryck men avvikande åt höger
till följd av jordrotationen. Brändes
föreslog, att man skulle anordna en
internationell meteorologisk organisation för
studiet av väderlekens förändringar enl. den
synoptiska metoden. Liknande
undersökningar gjordes i Förenta staterna av bl. a.
Espy och Loomis samt framför allt av Maury.
Doves verksamhet var betydelsefull också för
väderleksläran. Han ansåg, att
väderleksväxlingarna i de tempererade trakterna bero
på en ständig kamp mellan en ekvatorial
sydlig och en polar nordlig luftströmning, den
förra varm och fuktig, åtföljd av fallande
lufttryck, den senare kall och torr, förenad
med stigning av trycket. Under inverkan av
denna kamp vrider sig vinden medsols och
övergår från s. v. till v., n. och n. ö. Till
en början mottagna med mycken förståelse,
blevo dessa åsikter, som vunnits mer genom
klimatologiska metoder, dock skjutna åt
si
dan av företrädarna för den synoptiska
metoden, som nu småningom blev föihärskande
och utnyttjades i praktisk riktning för
vä-derleksförutsägelser. Detta skedde genom
flera forskare, att nämna österrikaren Kreil,
engelsmannen Fitzroy, fransmannen
Lever-rier och holländaren Buys-Ballot. Kreil var
den förste, som 1842 föreslog användandet
av den elektriska telegrafen för att snabbt
meddela observationer från ett vidsträckt
område. Fitzroy skapade i England en
meteorologisk tjänst och utgav därifrån
väderleks-förutsägelser, grundade huvudsaki. på
lufttryckets förändringar. Den främsta impulsen
till de moderna väderleksförutsägelserna
föranleddes emellertid av en storm, som 14 nov.
1854 svårt skadade de allierade engelska och
franska flottorna i Svarta havet. Leverrier
anmodades att studera de atmosfäriska
förutsättningarna för denna storm. Han
insamlade därför 250 uppgifter rörande väderleken
12—16 nov. i hela Europa och visade, att
stormen rört sig över Europa från v. till ö. på
ett sådant sätt, att man 12 nov. bort kunna
förutsäga den i Paris, om man haft den
synoptiska kartan för denna dag. Han föreslog
därför inrättandet av ett nät av
meteorologiska stationer i alla länder, vilka dagl.
skulle insända telegrafiska
väderleksrapporter till Paris. Förslaget mottogs med stort
intresse, och man kunde snart i Paris utge
en daglig väderleksbulletin med isobarer
samt från 1863 regelbundna
väderleksförut-sägelser. Buys-Ballots betydelse rörde de
vetenskapliga grunderna för dessa. Ur sina
studier av synoptiska kartor i Holland fann han,
att vindens styrka står i ett visst
förhållande till isobarernas avstånd från varandra,
så att ju tätare dessa ligga, desto större är
vindstyrkan. Lufttrycksskillnaden per
ekva-torsgrad, 111 km, har sedermera kallats den
barometriska gradienten. Sedan framställde
han också den efter honom uppkallade lagen
(se Buys-Ballots lag). Den
telegrafiska väderlekstjänsten vann snart insteg i
alla länder och kompletterade de i regel kring
1800-talets mitt inrättade meteorologiska
institutens verksamhet.
I Sverige utfördes de äldsta meteorologiska
iakttagelserna av Tyge Brahe på (den då
danska) ön Ven 1582—97. Sedan gjordes 1649—51 i
Stockholm barometeriakttagelser av Cartesius
och Ohanut. 1720—40 anordnade E.
Burman och A. Celsius regelbundna
meteorologiska iakttagelser i Uppsala och sedan på
andra platser i landet. Från Uppsala äger
man täml. goda observationer sedan 1739,
från Stockholm sedan 1756, från Lund sedan
1740. Först 1848 tillkommo regelbundna
observationer i och med inrättandet vid
kusterna av 20 stationer för meteorologiska och
hydrografiska iakttagelser. 1858 inrättades
det ännu fungerande ehuru utökade systemet
av andra klassens stationer med dagliga
terminiakttagelser kl. 8, 14 och 21 av
barometern, torr och våt termometer, vindens
riktning och styrka, molntäcke, nederbörd,
dimma, dagg, rimfrost, åska, norrsken m. m. 1873
ställdes dessa observationer under ledning av
den nyinrättade Meteorologiska
centralanstalten, vilken det ålåg att utöva tillsyn
och kontroll över alla under dess uppsikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
