Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Mikael III Drinkaren (östromersk kejsare) - 4. Mikael IV Paflagoniern (östromersk kejsare) - 5. Mikael VII Dukas (östromersk kejsare) - 6. Mikael VIII (östromersk kejsare) - Mikael Obrenovitj (serbisk furste) - Mikael Romanov (rysk tsar) - Mikaelsdagen - Mikael Wiśniowiecki - Mikanit - Mikkeli - Mikkelsen, Ejnar - Mikkelsen, Hans - Mikkelsen(-Löth), Aksel - Mikkola, Jooseppi Julius - Mikkola, Maila, f. Winter (Maila Talvio)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mikael Obrenovitj—Mikkola
37
867, var vid sin faders, kejsar Teofilos’, död
blott tre år gammal. Som förmyndare
medverkade hans moder, Teodora, att återställa
ortodoxien (843); sedan dess få bilderna
finnas och vara föremål för vördnadsbetygelse
inom de grekiska kyrkorna. M. hemföll
tidigt åt dryckenskap och osedlighet. De stora
ting, som under hans tid uträttades, äro i
främsta rummet att tillskriva hans
förmyndare, Teoktistos och Bardas, Teodoras broder,
vilken efter det att han låtit mörda den
förre undanträngde sin syster och regerade
enväldigt. Bulgarerna och sydslaverna
kristnades och infördes i den bysantinska
kulturvärlden; patriarken Fotios hävdade med snille
och kraft östroms självständighet gentemot
Rom. Bardas mördades 866 under medverkan
av Basileios, den blivande kejsaren, M:s nye
gunstling, vilken följ, år mördade sin
ovärdige herre (se vidare Basileios I).
4. M. IV Paflagoniern, kejsare
1034—41, kom under Romanos III Argyros
till Konstantinopel, där han blev kejsarinnan
Zoes älskare. Då Romanos plötsligen dog,
besteg M. tronen som kejsarinnans medregent.
Zoe förlorade snart sitt inflytande, och M.
styrde tills, m. sin duglige broder eunucken
Johannes riket med skicklighet. Förut bruten
av epilepsi, dog kejsaren, överansträngd under
ett segerrikt fälttåg mot serberna.
5. M. VII Dukas, kejsare 1071—78,
en son till Konstantin X (se d. o.), uppsattes
av sin farbror Caesar Johannes Dukas på
tronen. Litterärt intresserad men utan förstånd
på regeringsärendena, överlämnade M.
styrelsen åt Mikael Psellos, tidevarvets främsta
intellektuella personlighet. Till makten kom
ett småsinnat ämbetsmannaparti. Johannes
Dukas utropades till kejsare och kunde
endast med seldjukernas hjälp besegras. Stödd
av seldjukerna, tågade sedan fältherren
Nike-foros Botaneiates mot huvudstaden. M. gick
i kloster och efterträddes av Nikeforos (III).
6. M. VIII (1224—82) hade under
Ni-caeas kejsare Johannes III Vatatses och
Teo-doros II Laskaris ådagalagt utmärkta
fält-herreegenskaper. Tillhörande den
förtjänstfulla släkten Palaiologos samt befryndad med
kejsarätterna Angelos och Komnenos, gjorde
sig M. med högaristokratiens stöd till den
unge kejsar Johannes IV:s medregent (1260)
genom en militärrevolt. Dessförinnan hade
M. vid Pelagonia vunnit en lysande seger över
despoten Mikael II av Epirus. Genom en
kupp intogs Konstantinopel (juli 1261), varpå
M. blev kejsare över det återupprättade
Bysantinska riket. Under oavbrutna strider
lyckades M. återställa betydande delar av dettas
forna område på Balkanhalvön. Han förstod
att begagna sig av motsättningarna i Italien
till att hindra planerna på det latinska
kejsardömets återupprättande. För att stärka
sin ställning i Västerlandet gjorde han, trots
fanatiskt motstånd från sitt prästerskap,
allvar av förhandlingarna om kyrkounion: på
kyrkomötet i Lyon (1274) besvor hans ombud
den romerska bekännelsen. Då trots detta
faran för ett anfall av Neapels och Siciliens
konung Karl av Anjou var överhängande,
krossade M. dennes makt i samråd med Peter av
Aragonien genom den s. k. Sicilianska
aftonsången (se d. o.). M., den siste store
härska
38
ren över Bysantinska riket, blev stamfader
för den Palaiologiska kejsarätten (1261—
1453). S.Lm.
Mikael Obre’novitj, serbisk furste, se
Obre-n o v i t j.
Mikael Roma’nov [-af] (ry. Michail), rysk
tsar (1596—1645). Tillhörde en gammal
bojarätt och valdes 1613 mot sin vilja till tsar.
I styrelsen dominerade först bojarrådet, sedan
M:s fader, Filaret (se d. o.), som M:s
medregent och efter dennes död 1633 åter
boja-rerna. Den fromme, sjuklige M. blev
grund-läggare av dynastien Romanov. Jfr R. N.
Bain, »The first Romanovs» (1905), och
Ryssland, historia. A. A-t.
Mikaelsdagen, se Mikael, sp. 36.
Mikael Wigniowiecki [-vi/jniåviä^ski], polsk
konung, se Wiäniowiecki.
Mikanlt, se Elektriska isolering
s-material.
Mi’kkeli, se Sankt Mickel.
Mi’kkelsen, E j n a r, dansk polarforskare
(f. 1880); avlade styrmansexamen 1899, har
deltagit i bl. a. Amdrups expedition till ö.
Grönland 1900 och 1901—02 som kartograf i
Baldwin-Zieglerska expeditionen till Frans
Josefs land, var 1906—07 ledare för en
eng.-amerik. expedition till Beauforthavet och 1909
—12 för Alabamaexpeditionen till
Nordöst-grönland med uppgift att söka efter den
My-lius-Erichsenska expeditionens kvarlåtenskap.
1924 ledde han en expedition till Scoresby
sound. M. har publicerat ett flertal arbeten
om de expeditioner, vari han deltagit.
MBkkelsen, Hans, se Hans Mikkelsen.
Mi’kkelsen(-Löth), A k s e 1, dansk
slöjdlärare (1849—1929). Var bl. a. föreståndare
för Dansk slöjdlærerskole i Köpenhamn och
1907—18 skolinspektör för
slöjdundervisningen. M. har stor del i slöjdens starka
utveckling i Danmark på senaste tid; han utgav
många skrifter, t. ex. »Slöjdlære» (1894) och
»Arbejdsstillinger» (1896). P. E-t.
Mi’kkola, J o o s e p p i Julius, finländsk
språkforskare (f. 1866). Blev 1895 docent,
1909 e. o. och 1921 ord. prof, i slavisk filologi
vid Helsingfors univ. Han har utgivit
»Ur-slavische Grammatik», I (1913), och talrika
avh. och uppsatser inom den slaviska och
den jämförande språkforskningen, särskilt
om beröringarna mellan slaviska, finska ocb
nordiska språk. M. har framträtt som en
varmhjärtad ivrare för finska språkets och
kulturens utveckling; hans undersökningar
om C. A. Gottlund belysa den finska
nationalitetsidéns uppkomsthistoria. H. E. P.
Mi’kkola, Mail a, f. Winter, finländsk
författarinna, pseud. Maila Talvio
(f. 1871), sedan 1893 g. m. J. J. M. Hennes
litterära alstring, som omfattar romaner,
noveller, skådespel, barnböcker,
tidningsartiklar och tal, visar ett livligt intresse för
politiska och sociala spörsmål, särskilt
finskhets-idén och nykterhetsfrågan, och hon har icke
tvekat att ställa sin konst i tendensens tjänst.
De mest betydande bland hennes verk äro
romanerna »Pimeänpirtin hävitys» (1901;
»Förödelsen», 1914), en kraftig, realistisk
skildring ur den fattigaste lantbefolkningens
liv, »Elämän Kasvot» (Livets anlete; 1916)
och »Kurjet» (1919; »Tranorna», 1921), en
berättelse från jägarrörelsens och det röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
