Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina (sprängladdning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Mina
78
Bild 1. Schematisk framställning av flottörförankringens konstruktion. — Bild 2. Schematisk framställning
av förloppet vid lodförankring. — Bild 3. Schematisk framställning av hydrostatförankringens
konstruktion. a ankartross, b hydrostatisk fasthållare, c knipare, d kätting, e sprängrör.
m., som ställas på förut uppmätt djup, och
självankrande m., som, sedan de fällts
från ett fartyg, automatiskt förankra sig på
ett förut inställt djup, vilket på moderna
m. kan växla från 2—3 till omkr. 100 m.
Bottenminor ställas, som namnet anger, på
bottnen. Drivminor sakna förankring och
inställa sig efter fällningen på förut bestämt
djup, som i allm. växlar mellan 2 och 5 m.
Efter en viss likaledes förutbestämd tid
sjunka de till bottnen och bli då oskadliga.
Med avseende på antändningssättet skiljer
man på s t ö t m i n o r och s y f t m i n o r.
Stötminor sprängas, då ett fartyg stöter emot
dem. Syftminor sprängas från land, sedan
man förvissat sig om att det fartyg man vill
skada befinner sig inom m:s
verkningsområde. Förankrade m. kunna vara antingen
stöt- el. syftminor. Boltenminor äro alltid
syftminor, drivminor alltid stötminor.
Minorna ha gamla anor i sjökriget. Vid
belägringen av Antwerpen 1585 lyckades man
med drivminor spränga bron över Schelde.
Omkr. 200 år senare förde amerikanerna
Bush-nell (f. 1742) och Fulton (f. 1765) mintekniken
ett gott stycke framåt. Det första fartyg, som
minsprängdes, var briggen »Dorothea» vid av
Fulton i Engelska kanalen 1805 anordnade
försök. Som vapen i det reguljära sjökriget
uppträder m. först i Krimkriget. Effekten blev dock
ringa, huvudsaki. till följd av de små
laddningarna och sprängämnets (svartkrut) ringa
brisans. Först i det amerikanska
inbördeskriget användes m. i större utsträckning.
Under rysk-japanska kriget 1904—05 och
ännu mer under världskriget slog m.
fullständigt igenom som ett med kanonen och
torpeden likvärdigt vapen. Användningen av
m. i världskriget var enorm; så t. ex.
ned-lades i minspärren emellan Orkneyöarna och
norska kusten över 70,000 minor.
En minas huvuddelar utgöras av
minstommen, laddningen, an ka r i n rät t ni n ge n,
säkerhetsinrättningen och
avfyrings-inrättni ngen. Minstommar pressas av
stålplåt. Sedan m. börjat användas på stora
djup som vapen mot u-båtar, ha
fordringarna på hållfasthet hos minstommarna ökats
avsevärt, och i allm. fordrar man, att dessa
skola kunna sänkas på 200 m djup utan att
hoptryckas. Minladdningarna utgjordes från
1880-talet av bomullskrut, som omkr. 1910
utbyttes mot trotyl (kem. trinitrotoluol),
vilket är ännu kraftigare och dessutom har den
stora fördelen att kunna smältas och gjutas
in i minstommen. De flesta av alla m.
torde fortfarande vara trotylladdade. Fasta
minor förankras medelst en järntacka, som
fästes med wire under m. på ett avstånd, som
betingas av vattendjupet och det avsedda
mindjupet. För förankring av självankrande
(automatiska) m. kan man välja huvudsaki.
tre olika metoder: flottörförankring,
lodförankring och hydrostatförankring. Vid
flottörförankring fästes en flottör ovanför m. på ett
avstånd, lika med det avsedda mindjupet. Då
m. med sitt ankare fälles, blir den hängande
i flottören. Dragningen i flottörlinan löser
den på m. sittande ankai trossrullen, så att
ankaret går till boi ten. Då m. sedan vill
flyta upp, slaknar flottörlinan, varvid
ankartrossrullen fastlåses och m. är förankrad på
det avsedda mindjupet. Flottören
konstrueras så, att den efter en kort stund
sjunker. Anordningen framställes schematiskt på
bild 1. Vid lodförankring frigöres vid m:s
fällning ett i ankaret fasthängande lod. Den lina,
som förenar lodet med ankaret — lodlinan —,
är i förväg avmätt till en längd, lika med det
avsedda mindjupet. Lodet sjunker på grund
av sin form hastigare än ankaret. Då lodlinan
sträckes, frigöres den i ankaret sittande
ankartrossrullen, och ankaret går mot botten,
varvid m. på grund av sin flytkraft stannar
i vattenytan. Då lodet stöter mot bottnen,
slaknar lodlinan, ankartrossrullen fastlåses,
och under ankarets fortsatta sjunkande
dragés m. ned under vattnet ett stycke, lika
med det avsedda mindjupet (bild 2). Vid
hydrostatförankring gå m. och ankare
hopkopplade till bottnen. Därefter löses m. från
ankaret, varvid samtidigt ventilsätet i en i
m. placerad fjäderbalanserad hydrostat
frigöres. Då emellertid fjädern i hydrostaten är
spänd för att motsvara vattentrycket icke på
bottnen utan på det avsedda mindjupet, hålles
hydrostaten intryckt, tills m. stigit till det
avsedda mindjupet. Fjädern tager då
överhand och löser ut hydrostaten, varvid en
stoppinrättning låser fast ankarwiren och m.
är förankrad (bild 3).
En m:s säkerhetsinrättning tjänar till att
göra densamma ofarlig att hantera dels före
och under fällningen, dels efter uppflytning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
