Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina (sprängladdning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Mina
80
Bild 4. Vattentrycksarmering. a gummimembran, b länkstångsanordning, c desarmeringsfjäder, d
spräng-rör, e tändladdning. — Bild 5. Flytkraftsarmering. f smältsprint, g kontaktanordning, h ankartross. —
Bild 6. Avfyringshorn. i elektrolyt, j kol, k zink. — Bild 7. Strömslutaravfyring. l vridarm, m
ankartross, n avfyringslås.
om ankartrossen rostat av eller sprungit av
någon annan anledning.
Säkerhetsinrätt-ningar måste av lätt insedda skäl vara
helautomatiska. De vanligaste principerna för
sä-kerhetsinrättningar äro: Vattentryck
s-armering. M. blir armerad först då den
kommit ned på ett djup, tillräckligt för att
vattentrycket skall kunna trycka in en
fjä-derbalanserad kolv eller en gummimembran
(bild 4). Flytkraftsarmering. Då m.
förankrats och flytkraften sträckt
ankartrossen, verkar m:s flytkraft på en mekanisk
anordning, som inkopplar möjlighet att
avfyra m. Vid så gott som alla
säkerhetsin-rättningar kan den tid, som förflyter, till dess
armering sker, ökas och regleras genom s. k.
smältsprintar. Dessa bestå av pressat
socker-jodkalium el. dyl. Insatt i
säkerhetsinrätt-ningen omedelbart före fällningen, förhindrar
smältsprinten armering, innan den upplösts
av havsvattnet. Armeringstiden kan på detta
sätt regleras inom ett fåtal minuter (bild 5).
Som bekant voro under världskriget många
uppflutna m. fortfarande armerade. Detta
berodde i en del fall på att effektiv
säker-hetsinrättning saknades men i de allra flesta
fallen på att den kommit ur funktion på
grund av snäckbildning, oxidation el. dyl.
Avfyringsinrättningar för m. äro antingen
elektriska eller mekaniska. De elektriska
grunda sig alla på samma princip: en bruten
elektrisk strömkrets, som, då m. påstötes eller
då ett fartyg genom syftning bedömes vara
inom m:s verkningskrets, för hand eller
automatiskt slutes genom ett elektriskt tändrör.
Syftminor äro genom elektrisk kabel förenade
med en minstation i land, där tändning sker
med strömbrytare. De vanligaste elektriska
avfyringsinrättningarna för stötminor äro
hornavfyring och strömslutaravfyring. Vid
hornavfyring (efter uppfinnaren även kallad
Hertz’ avfyring) åstadkommes avbrottet
genom att elektrolyten till ett galvaniskt
element förvaras skild från elektroderna i ett
glaskärl, placerat i ett från m. utskjutande
horn av bly. Då m. påseglas, böjes hornet,
glaskärlet krossas, och det galvaniska
element, som då bildas, alstrar elektrisk ström.
Denna avfyringsmetod är den mest använda
(bild 6).’ Vid strömslutaravfyring sker
avfyring genom att en fjädrande pendel vid m:s
påstötning kommer i svängningar och därigenom
sluter kontakt. De vanligaste mekaniska
av-fyringsmetoderna för stötminor äro
vattentrycks- och flytkraftsavfyring. Avfyringen
verkställes vid den förra genom vattnets
tryck mot en fjäderbalanserad pistong och
vid den senare medelst ankartrossens
dragning i en sådan. Pistongen måste vara låst
och frigöras först då m. påstötes, i allm. så,
att m. upptill eller nedtill försetts med en
vridarm, som, då m. påstötes, får en rörelse
i förhållande till minskalet (bild 7).
M. kunna fällas såväl från
övervattensfar-tyg som från u-båtar. Vid fällning från
över-vattensfartyg förses m:s ankaren med hjul.
På ankaret placeras m., och det hela ställes
på räls, s. k. minbanor, som sträcka sig över
relingen akterut och på vilka m. få avlöpa
(se bild 2). U-båtar äro försedda med s. k.
mintunnlar, i vilka m. placeras. Fällning
sker genom ett system av hävarmar, som
manövreras från båtens inre (bild 8).
Bild 8. Schematisk längdsektion av u-båt,
konstruerad för minfällning.
M:s sprängverkan beror på
sprängämnets brisans, laddningens vikt samt m:s
avstånd från fartyget i
sprängningsögonblic-ket. Nedan anförda uppgifter hänföra sig till
trotylladdade m. Från att tillförne i allm.
ha hållit sig till omkr. 60—70 kg ökades
minladdningarna i stötminor under
världskriget högst betydligt och uppgingo vid dess
slut till minst 100 och högst 200 kg. För
syftminor uppgingo laddningarna redan före
kriget till minst 200 kg. Den stora ökningen
av stötminornas laddningsvikt betingas av
den ökade omsorg, som numera vid all
krigs-fartygsbyggnad nedlägges på att genom
cellindelning, flerdubbelbottnar m. m. minska
risken för sänkning genom min- el.
torpedträffar. Moderna slagskepp äro i allm. så starkt
byggda, att de ej kunna sänkas av en m.
Vid minsprängningar ske vattenuppkast.
Ju större m:s laddning är i förhållande till
mindjupet, dess högre och smalare blir
upp-kastet. Bild 9 och 10 visa sprängning av
50-kilosminor på ett djup av 8, resp. 2 m.
Mineringar tjäna huvudsaki. tre ändamål:
att spärra inlopp till hamnar, att under krig
reglera handelssjöfartens vägar samt att
spränga fientliga fartyg.
För spärrning av hamninlopp användas
om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
