Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miniatyr, Miniatyrmålning - Handskriftsminiatyren - Porträttminiatyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Miniatyr
94
Philippe de Mazerolles, Loyset Liédet). Mot
seklets slut är familjen Bening särskilt
bekant (Alexander Bening oeh hans barn,
sönerna Simon och Paul samt dottern Lievine).
Från deras skola anses tidens ryktbaraste
miniatyrverk, »Breviarium Grimani» (nu i
San Marcobiblioteket i Venezia), ha utgått.
Bildstilen är här helt realistisk och tekniken
utvecklad till högsta grad av fullkomlighet.
— Också i Italien är 1400-talet en
miniatyrkonstens glansperiod, då många ryktbara
konstnärer ägna sig åt densamma.
Miniaty-ristateljéer av hög klass funnos bl. a. i
Neapel, Florens och Ferrara. Berömda äro de
handskrifter, som utfördes och illuminerades
för konung Mattias Corvinus av Ungern och
de aragonesiska härskarna i Neapel.
Fr. o. m. boktryckarkonstens införande
börjar miniatyrkonsten allt mer och mer att gå
tillbaka. Den kvarlever slutligen endast bland
en del yrkesmålare oeh skönskrivare, som på
beställning utförde diplom, sköldebrev o. a.
dylika prakthandskrifter samt dessutom
målningar i stamböcker. Denna sistnämnda
konstart, som alltjämt är föga känd, kan studeras
i de stora bibliotekens rikhaltiga samlingar
av stamböcker och inrymmer mycket av
intresse, framför allt ur kulturhistorisk
synpunkt. Även den historiskt topografiska
forskningen har här mycket att lära, då näml,
troget återgivna avbildningar av städer,
märkliga byggnader o. s. v. i dessa böcker
äro mycket vanliga. Med 1600 talet utdör
emellertid småningom även denna avläggare
av den gamla miniatyrkonsten. — Ang. den
orientaliska miniatyrkonsten se M u h
amin e d a n s k k o n s t. O. W-n.
Porträttminiatyren. Med den nyare tidens
början uppkommer en ny art av
miniatyrmåleri, den fristående porträttminiatyren, och
genom en betydelseförskjutning kommer
miniatyrmåleri att betyda måleri i litet format
— av den storlek, att bilden bekvämt kan
hållas inuti handen, har det sagts — och i
olika teknik, huvudsaki. gouachefärg på
pergament el. spelkort och senare på elfenben,
olja på koppar o. a. material och emalj på
metall. Det är en intressant procedur, då
människoframställningar i de medeltida
hand-skriftsminiatyrerna under 1400-talet antaga
karaktären av individuella porträtt och så
lösgöras ur initialernas omfattning till små
fristående porträtt på pergament, ofta med
en rest av den gamla initialen bibehållen
som en porträttet omgivande ornamentram.
Den naturliga formen för den sålunda födda
nya konstformen blir ovalen el. cirkeln och
materialet den medeltida miniatyristens
vattenfärg — till en början också med
guld-påläggning — på pergament eller spelkort.
Porträttminiatyrens karaktär av intim
vängåva och minnesbild anges redan av Vasari
i hans levnadsteckning över
handskriftsmå-laren Giulio Clovio (1498—1578), då han talar
om människor, »som ha porträtt av dennes
hand av furstar, av sina vänner eller av
damer, som de ha älskat». Som sådan lever
den från 1500-talets början till framemot
1800-talets mitt med ett intimt behag och
ofta med stor teknisk och konstnärlig
förfining, speglande det stora porträttmåleriet
under de skilda epokerna.
Den förste store stilskaparen för
porträttminiatyren är Hans Holbein d. y. under hans
verksamhet som hovmålare bos Henrik VIII
av England, och bans mikroskopiskt klara
och skarpa stil bildar den första och kanske
finaste sammanhängande traditionen inom
porträttminiatyren. Hans närmaste lärjunge
är Nicholas Hilliard, som under Elisabets tid
skildrar Englands förnäma och eleganta värld
med sirlig grandezza, följd av sina lärjungar,
Isaac Oliver, Peter Oliver, de båda Hoskins,
far och son, och slutligen Samuel Cooper, av
engelsmännen ansedd som alla tiders störste
miniatyrist, som med en dittills okänd kraft
och bredd återger de hårda dragen hos
Crom-wells och Karl II :s England. Otaliga
efterföljare fortsätta sedan den Cooperska stilen
under en nedgångsperiod under 1700-talets
förra del och mitt.
I Frankrike hade samtidigt utvecklats en
mindre livaktg men högtstående
miniatyrkonst efter samma linjer, närmast i
anslutning till den poi trättstil, som representerades
av Frangois Clouet. Men här fick
utvecklingen av den ledande porti
ättminiatyrkon-sten en annan riktning tack vare den
uppfinning, som enl. gammal tradition gjordes
1632 av guldsmeden Jean Toutin, då det
gamla emaljmåleriet togs i anspråk för
porträttmålning av tavelkaraktär genom det fina
emaljstoftets blandning på meiallplattan till
verklig tavelmässig konst. Den som drev
emaljminiatyren till dess fulländning var
Jean Petitot (1607—91), som i utsökta små
bilder återgav Rigauds, Mignards och andras
porträtt av Ludvig XIV, hans hov oeh illustra
samtida. Denna fina konst, i vilken Petitot
blev den oomstridde mästaren, spreds under
det följ. årh. över hela Europa, och svensken
Charles Boit (se d. o.) kom därvid att en tid
spela den dominerande rollen.
Även nästa stora nya insats i
miniatyrmåleriet göres av Frankrike och med en svensk
som stilskapande mästare. Det är under
Ludvig XVI, då den geniale Peter Adolf Hall
(se d. o.) skapar en helt ny stil med en
friare behandling av färgen på ett nytt
material, det glatta elfenbenet. Med fritt och
lekande behag och all den förfining, varav
tiden var mäktig, trollar han fram blomlika
och spirituella porträtt av sköna damer och
eleganta herrar. M. får nu som »souvenir
d’amitié» på modet en ny storhetstid, och
Hall följes i Frankrike av en rad begåvade
miniatyrister, Dumont, Vestier, Sicardi,
Rou-vier, Guérin m. fl. Skedets störste franske
konstnär, Fragonard, Halls vän, har också
utfört geniala, friska m. i en med svenskens
besläktad stil. Under revolutionen och
empi-ren stelnar denna eleganta lek till stramare
former hos Jean Baptiste Augustin och Jean
Baptiste Isabey, den sistnämnde den
Napoleonska kretsens specielle förhärligare. Mera
förborgerligad och mindre elegant för
porträttminiatyren en tynande tillvaro under
restaurationen och borgardömet för att vid
1800-talets mitt ge vika för den nya
mekaniska avbildningsformen, dagerrotypien.
Liknande uppryckningsperioder får konstarten
samtidigt i England och Österrike. Richard
Cosway skapar under 1760-talet en speciellt
engelsk söt och ljus stil i porträtten av
kon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
