Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Miniatyrist—Minin
96
ventionellt söta damer och alltför
dandyele-ganta herrar, och han följes av en rad
likvärdiga artister, George Engleheart, Andrew
och Nathaniel Plimer, John Smart och Ozias
Humphrey, tills m. övergår till små nätta
teckningar under dagerrotypiens inflytande.
I Österrike framträder vid 1700-talets slut
en ny storman, som kan göra anspråk på
platsen som världens störste miniatyrist,
Heinrich Füger, vars förnäma, långdragna
och i färgen blomlikt ljusa och förfinade
porträtt utgöra början till en konstkultur av
ett säreget behag, Wienskolan från
Wien-kongressens tid. J. B. Lampi och J. G. Grassi
äro Fügers närmaste efterföljare, och den följ,
generationens främsta män, M. M. Daffinger
och F. G. Waldmüller, ge en ny ton av slätt
och sött behag, besläktat med den samtidigt
högblomstrande wienska porslinsmålningen.
Sverige intar i miniatyrmåleriets
utveckling en mera central europeisk ställning än
på något annat konstområde. Kristina
inkallade 1646 Toutins elev Pierre Signac,
och följ, år kom Samuel Coopers bror
Alexander Cooper, vilka på ett varaktigt sätt
i Sverige inplanterade engelsk tradition och
fransk emaljkonst. Storhetstidens främste
miniatyrist blev Elias Brenner, följd av
Christian Richter och David Richter, medan den
förutnämnde Boit och den glatte fabrikanten
av galanta scener för snusdoslocken
Kling-stedt blevo helt europeiserade fäsörer.
Efter en tid av avmattning under
frihetstiden får Sverige först vid 1700-talets slut
sin egentliga storhetstid på området, då Halls
geniala verk hitta vägen hem och framkalla
en nordisk blek och fin blomstring och N.
Lafrensen d. y. i utsökta bilder fångar
behaget i den sengustavianska kulturen.
Dessa båda stora mästare följas av en tredje, L.
Sparrgren, som i direkt anslutning till
Lafrensen och den franska traditionen blir det
begynnande 1800-talets finaste porträttör,
medan den nya kraftiga och mindre delikata
empirestilen introduceras av den vittbereste
D. Bossi, verksam bl. a. i Sverige, i ett
egendomligt maner med mekaniskt prickande och
stark rödaktig färg, som upprepas i det
oändliga av svagare efterföljare under den slock
-nandets period, som i Sverige liksom i hela
Europa betecknas av 1820- och 1830-talet.
Därefter blir porträttminiatyren överallt
närmast en kuriositet, och trots enstaka
ansatser av värde bland all den rena
dilettantismen har den icke åter kunnat höja sig till
konst av verklig betydenhet. K. A-d.
Litt.: Handskriftsminiatyren: E. H.
Zim-mermann, »Vorkarolingische Miniaturen»
(1916; textbd och fyra portföljer planscher);
G. Vitzthum, »Die Pariser Miniaturmalerei»
(1907); Fr. Winkler, »Die flämische
Buchma-lerei» (1925); A. W. Byvanck & G.
Hooge-werff, »La miniature hollandaise» (1921—26;
textbd och två portföljer planscher); P.
d’An-cona, »La miniature italienne» (1925); E. G.
Millar, »English illuminated manuscripts», 1
—2 (1926—28); H. Martin, »La miniature
franfiaise» (1925); Bordona, »La miniature
espagnole» (1929). — Porträttminiatyren: G
C. Williamson, »History of portrait
mi-niatures» (2 bd, 1904) och »Catalogue of
the eollection of . . . Pierpont Morgan» (1906
—07) samt monogr. över Cosway, Engleheart,
Andrew och Nathaniel Plimer; E. Stroehlin,
»Jean Petitot et Jacques Bordier» (1905);
F. Lugt, »Le portrait-miniature, illustre
par la eollection de sa Majesté La Reine
des Pays-Bas» (1917); J. J. Foster, »Chats
on old miniatures» (1908) och »Samuel
Cooper» (1914—16); E. Lemberger, »Die
Bildnis-miniatur in Deutschland 1550—1850» (1909)
och »Die Bildnisminiatur in Skandinavien» (2
bd, 1912); H. Bouchot, »La mimature
fran-gaise 1750—1825» (1910); L. Schiedlof, »Die
Bildnisminiatur in Frankreich» (1911); E. F. S.
Lund, »Miniaturesamlingen . .. paa Rosenborg
slot» (1912); C. Mauclair, »Les miniatures du
18e siècle» (s. å.) och »Les miniatures de
l’em-pire et de la restauration» (1913); J. de
Bour-going, »Den franska porträttminiatyren»
(1930; övers, från ty.); C. M. Carlander,
»Miniatyrmålare i Sverige» (1897); O. Levertin,
»Niclas Lafrensen d. y.» (1899); K. Asplund,
»Den svenska porträttminiatyrens historia»
(i Konsthist. Sällsk:s Publikation 1916) och
»Hjalmar Wicanders miniatyrsamling» (1920).
MiniatyrPst, miniatyrmålare.
Mi’nima, lat. 1. (Mat.) Plur. av minimum
(se d. o. och M a x i m u m). — 2. (Mus.) »Den
minsta», närmast motsv. vår halvnot. — Se
Mensuralmusik.
Minimal, minsta möjliga, tillåtna, dets. som
min i mi- i sammansättningar.
MFnimernas orden (lat. Mi’nimi frätres, de
minsta, ringaste bröderna), urspr. »den helige
Frans’ eremiter», ur franciskanorden
framgången munkorden med stränga
klosterregler, stiftad av Frans från Paola (se d. o.). It.
monogr. av G. M. Roberti (2 bd, 1902—09).
Mi’nimi frätres, se Minimernas orden.
Mi’nimilöner, i kollektivavtal el. genom
lagstiftning fastställd gräns för arbetslönens
litenhet. Bestämmelser härom förekomma i
flera svenska kollektivavtal. I vissa länder
har på arbetsområden, där arbetarna själva
saknat förmåga att tillvarataga sina
intressen, min i m ilönelagstif tn i n g genomförts,
varvid den i regel ej fått karaktären av
lönetariffer utan inneburit bemyndigande för
särskilda lönenämnder att fastställa ur
social synpunkt försvarliga löner. 1928 antog
internationella arbetskonferensen i Genève ett
förslag till »konvention angående införande
av metoder för fastställande av minimilöner».
Den har t. o. m. 1930 ratificerats av sju
stater (Kina, Frankrike, Tyskland,
Storbritannien, Irländska fristaten, Italien och Spanien).
Jfr Australisk
sociallagstiftning och Fackförening, sp. 13. S. H.
Mi’nimipris, av staten fastställt pris på
vara, vilket ej får underskridas.
Mi’nimitari’ff, se M a x i m i- och m i n
i-mitariff.
MPnimitermometer, se Termometer.
Mfnimum, lat., minsta (värdet, graden o.
s, v.); motsats: m a’x i m u m (se d. o.).
Mi’nin, K u z m a, med tillnamnet
Sucho-rukij, rysk patriot (d. 1615 el. 1616), var i
början av 1600-talet slaktare i
Nizjnij-Nov-gorod. 1611 blev M. gripen av en nyvaknande
nationell rörelse och började samla medel till
underhåll av ett nytt lantvärn. Sedan furst
D. M. Pozjarskij övertagit den rent militära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
