Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minin, Kuzma (Suchorukij) - Miningenjör - Minister - Ministeransvarighet - Ministerialböcker - Ministerialer - Ministeriell - Ministeriella handlingar - Ministeriella mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Miningenjör—Ministeriella mål
98
organisationen och (febr. 1612) brutit upp
från Nizjnij, trädde han vid dennes sida som
krigskommissarie. Efter det nationella
tsar-dömets återupprättande (1613) belönades M.
med en hög värdighet och förläningar. H. A-t.*
Miningenjör. På Mariningenjörkårens (se
d. o.) stat finnas f. n. (1931) 2 m., avsedda
att biträda vid konstruktion, handhavande
och vård av marinens minmateriel.
Mini’ster, lat. (eg. tjänare), kallas 1) vissa
diplomatiska ämbetsmän (se Beskickning
och Ministre plénipotentiaire),
2) de ett lands högsta ämbetsmän, som jämte
statschefen el. själva utgöra ett lands
regering. Det under 2) nämnda slaget av m. —
off. ibland med titlar som statsråd el.
statssekreterare — bilda i regel tillsammans en
ministär (konselj, kabinett, statsråd,
regering; jfr Kabinett 2) av i modern tid
åtminstone relativ politisk enhet och benämnd
efter den ledande ministern. Denne har vanl.
titel av konselj- el. ministerpresident,
premiär- el. statsminister. I Sverige infördes
genom R. F. 1809 titlarna justi t i e s t a t
s-minister (se d. o.) och statsminister
för utrikes ärendena (ofta kallad
ut-rikesstatsminister) för statsrådets två främsta
ledamöter. Detta ändrades 1876, då
statsministerämbetet (se Statsminister)
tillkom; Utrikesdepartementets chef bär sedan
dess titeln minister för utrikes
ärendena. I dagligt tal kallas den senare
utrikesminister, liksom ministertiteln på
liknande sätt brukas om övriga
departementschefer (t. ex. justitie-, ecklesiastikminister),
ehuru dessa i Sverige off. endast bära
stats-rådstitel. Ministrarna utnämnas vanl. av
statschefen men utses i några länder även
formellt av folkrepresentationen. Om dennas
reella inflytande på ministertillsättning jfr
Parlamentarism. Om en m:s
konstitutionella ställning se
Ministeransvarighet. Man skiljer mellan fackministrar, som
äro chefer för ett ministerium (i Sverige
departement), och ministrar utan portfölj (i
Sverige konsultativa statsråd). E. F-ck.
Ministeransvarighet, det ansvar, som
åligger ministrar för deras ämbetsutövning dels
inför statschefen, dels inför
folkrepresentationen. M. av det förra slaget utkräves i
regel blott genom avskedande; vanl.
brukades ordet blott om ministrarnas
ansvarighet inför folkrepresentationen. Denna gäller
ministrarnas råd i regeringsärenden och, där
ministerstyrelse äger rum, även behandlingen
av dessa. M. kan vara dels juridisk, då
den utkräves genom rättegång och dom,
medförande kriminella och civilrättsliga följder,
dels politisk, då den beror på rent
parlamentariska åtgärder, endast syftande till
ministerskifte. Institutet har uppstått i
Västerlandets monarkier och grundar sig på fiktionen
om monarkens ofelbarhet och därav följande
oansvarighet, men det har även överflyttats
till de moderna republikerna med politiskt
oansvariga presidenter. Redan under medeltiden
var den juridiska m. fullt utbildad i England,
där man av grundsatsen: konungen kan ej
göra något orätt (the king can do no wrong),
drog konsekvensen, att, om något orätt
begåtts, hans tjänare måste ha begått det och
att således ansvarsyrkandet måste riktas mot
dessa. England är hemlandet även för den
politiska m., men den blev där aktuell först
genom det efter 1688 års revolution sig
utvecklande parlamentariska statsskicket (jfr
Parlamentaris m). Från England ha
båda formerna i allmänhet upptagits i de
alltsedan 1700-talet tillkomna författningarna
i andra stater. Sverige hade dock
självständigt under frihetstiden utbildat en juridisk
m., vilken blev även politisk, i det att ur
partisynpunkt misshagliga riksråd berövades
sina platser (»licentierades») under
förevändning, att de gjort sig skyldiga till
olagligheter. Den nuv. svenska m. är reglerad
genom ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter av 10 febr. 1810. Den juridiska formen
har i England varit dels act of attainder (se
Attainder; numera föråldrad), dels
im-peachment (se d. o.). Det senare
tillvägagångssättet har upptagits i flera andra
författningar, ss. den amerikanska och den nuv.
franska, men andra ha överlämnat själva
domsrätten antingen åt landets högsta
domstol, ss. i Nederländerna och Belgien, eller
åt en av ledamöter dels från denna domstol,
dels från den överhuset mer el. mindre
motsvarande »kammaren» sammansatt »riksrätt»,
ss. i Danmark och Norge. En egendomlig
form för en sådan är den av självskrivna
högre ämbetsmän bestående svenska
riksrätten (se R i k s r ä 11). I den mån ett
konstitutionellt statsskick utvecklat sig i
parlamentarisk riktning, har juridisk m. alltmer
undanträngts av den politiska. — Litt.: R.
Kjellén, »Studier rörande
ministeransvarigheten» (1890) och »Riksrättsinstitutets
utbildning i Sveriges historia» (1895); K.
Ty-nell, »Studier angående det svenska
statsrådets politiska ansvarighet» (1918); E.
Fahl-beck, »Riksrättsinstitutet i 1809 års
författning» (1924). S. B.*
Ministeriälböcker, benämning på de böcker,
som brukas vid den kyrkliga bokföringen.
Ministeriäler (lat. minist er iäles, mini’stri),
urspr. i Frankiska riket ofria hovtjänare, som
användes till högre sysslor. Efter
länsväsen-dets uppkomst betecknade m. i Tyskland lägre
vasaller, till en början vanl. av ofri börd.
Sedan 1100- och 1200-talet bildade m.
kärnan i det tyska ridderskapet. S. B.*
Ministerie’ll, som tillhör, angår o. s. v. en
minister; regeringsvänlig.
Ministeriella handlingar, förr de protokoll,
som fördes i ministeriell konselj, numera väl
alla sådana handlingar, som röra Sveriges
politiska förhållanden till främmande makter;
möjl. även sådana särskilda protokoll, som
enl. R. F. § 9 kunna föras, då rikets säkerhet
eller eljest synnerligen viktiga skäl fordra
hemlighållandet’ av mål, som angår rikets
förhållande till främmande makt, jämte bilagor.
Enl. Tr. O. § 2 mom. 4 få m. ej före 50 år
efter sitt datum tryckas eller utbekommas
utan vederbörandes tillstånd. H. T-n.
Ministeriella mål kallades i Sverige 1809—
1909 ärenden, som angingo rikets förhållande
till utrikes makter utom fråga om krig och
fred. Uttryckligt angåvos i R. F. §§ 12 och 32
som m. frågor om »avhandlingar och förbund
med främmande makter» och utnämning av
XIV. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
