Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mino da Fiesole - Minoisk kultur - Minor - Minor, Jakob - Minorat - Minorca - Minore - Minores fratres - Minores ordines - Minorister - Minoriter - Minoritet - Minos - Minot, George - Minotauros - Minposition - Minsk (guvernement) - Minsk (stad) - Minspel - Minspärrning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minoisk kultur—Minspärrning
109
Settignano. M:s porträttbyster kännetecknas
av det över bröstet lagda, antikiserande
draperiet. Den starka typiseringen skiljer dem
från föregångaren Desiderios och den samtida
Benedetto da Majanos mera individuellt
karakteriserade porträtt. H. C-l.
Minöisk kultur. Denna av sir A. Evans (se
d. o.) skapade term är allmänt använd som
beteckning på Kretas bronsålderskultur, av
tyska forskare oftast kallad (forn)kretisk.
Ordet är härlett från den mytiske konung Minos
(se d. o.) som representant för härskarna i
Knossos. Kretas folk och språk under
bronsåldern, vilka säkert icke voro indoeuropeiska,
betecknas även som det minoiska folket, resp,
språket. Termen får icke utsträckas till den
samtida kulturen på öarna i Egeiska havet
eller på Greklands fastland. Om m., vilken är
den första högre kulturen på europeisk botten,
se Kreti sk kultur. Omkr. 1600 f. Kr.
överfördes den till Greklands fastland, och
denna fastlandsform kallas mykensk
kultur (se d. o.). M. Pn N-n.
Mi’nor, lat., mindre, yngre; plur. minöres.
Minor, J a k o b, tysk litteraturhistoriker
(1855—1912), från 1885 prof, i tyska språket
och litteraturen i Wien. Av M:s många
betydande verk må nämnas »Die
Schicksals-tragödie» (1883), »Die deutsche Literatur in
Wien und Niederösterreich» (1886), »Schiller»
(2 bd, 1890; ofullb.), »Neuhochdeutsche
Metrik» (1893; omarb. uppl. 1903), »Ferdinand
von Saar» (1898) och »Goethes Faust» (2 bd,
1901). M. utgav ett stort antal utmärkta uppl.
av 1700- och 1800-talsförfattare. R-n B.
Minorät (av lat. mi’nor, yngre), jur.,
»sist-födslorätt», motsats till majorat (se d. o.),
företrädesrätt till kvarlåtenskap för yngre
släktmedlem framför äldre. M. i egentlig
mening gäller dock blott mellan lika närskylda.
M. har förekommit flerstädes, bl. a. på
Bornholm (intill 1887). C. G. Bj.
Minorca [minå’rka], dets. som M e n o r c a,
se Balearerna.
Mino re [-nå’re], it. (fr. mineur), eg. »mindre»,
mus., moll. Motsats: maggiore (se d. o.), dur.
Minores frätres [-nå’res-], lat., se M i
no-rit e r.
Minores ordines [-nå’res å’rd-], lat., »ringare
klasser», katolska kyrkans fyra lägsta
ranggrader. De dithörande, som pläga kallas m
i-no ris t er, bereda sig till prästvigningen
och äga, om de avstå från denna, rätt att ingå
äktenskap.
MinorFster, se Minores ordines.
Minorlter (lat. Minöres frätres, »de mindre
eller ringare bröderna») kallade sig av
ödmjukhet medlemmarna av franciskanorden.
För att inom denna bibehålla den
ursprungliga strängheten bildades en mängd
föreningar: i Italien bl. a. s o c c o 1 a n t i (fr.
corde-liers), »sandalbärare», även kallade
observant i n e r, som gåvo sitt namn åt hela den
strängare riktningen; i Spanien
barfotamunkarnas kongregation (i början
även kallade evangeliebröder) och
alcantarinernas förening
(uppkallad efter Petrus av Alcäntara, 1540), den
strängaste av alla föreningarna. Inom
ordens kvinnliga avd., klarissinnornas orden,
bildades flera mer el. mindre stränga
riktningar, ss. damianistinnor (efter
kyr
110
kan S:t Damian) och coleterinnor (efter
Coleta från Corbie). — Numera ges namnet
m. åt den andra av de tre grenar, vari orden
från 1500-talet uppdelades. Se
Franciskanorden, Munkordnar och H.
Holz-apfel, »Handbuch der Geschichte des
Fran-ziskanerordens» (1909). K. H.*
Minoritet, mindretal, underlägsen grupp
röstande.
Minos, sagokonung på Kreta, till vilken
man hänförde allt vad man hade sig bekant
om denna ö från tiden före trojanska kriget.
Han betecknas som en son till Zeus, bror
till Rhadamantys, förmäld med Pasifae och
far till Deukalion, Glaukos, Ariadne, Faidra
m. fl. Han gällde som skapare av Kretas
urgamla lagstiftning och dess sjövälde. Senare
sagor fördela detta stoff emellan två konungar
med namnet M., av vilka den senare skulle
ha varit den förres sonson. Sin död skall han
ha funnit på Sicilien och sattes i underjorden
jämte Rhadamantys och Aiakos till domare
över de avlidna. Såsom M:s härskarsäte
näm-nes staden Knossos (se d. o.). A. M. A.*
Minot [mäPnot], George, amerikansk
läkare (f. 1885). Upptäckte empiriskt tills,
m. W. Murphy 1926 efter experimentella försök
på djur av Whipple leversubstansens
blodnybildande inverkan på sjuka med perniciös
anemi (se Blodbrist). Den dittills i regel
som obotlig ansedda sjukdomen kan genom
förtärande av rå, stekt el. annorledes
tillredd lever el. vissa extrakt därav regelbundet
bringas att övergå i ett stadium av hälsa och
arbetsförmåga. Tillg.
Minotåu’ros (grek. Minötäuros, lat.
Mino-t>äu’rus, d. v. s. Minos’ tjur), enl. sagan ett
vidunder med tjurhuvud och människokropp,
en frukt av den onaturliga förbindelsen
mellan Pasifae, konung Minos’ gemål, och en
tjur, vilken Poseidon, på Minos’ bön, låtit
uppstiga ur havet. M. inneslöts i den av
Daidalos byggda labyrinten, och för honom
kastades de sju ynglingar och flickor, vilka
Minos (se d. o.) utkrävde som tribut av Aten,
tills odjuret dödades av Theseus (se d. o.).
Myten innehåller trol. en erinring om de på Kreta
i förhistorisk tid övliga tjurfäktningarna;
andra tänka på en gud i tjurgestalt. Jfr K r
e-tisk kultur, bild 7. A. M. A.*
Minposition, i skärgård anordnad
försvarsställning med minspärrning (se d. o.) jämte
fast el. flytande försvar för att hindra dess
undanröjande (se M i n s v e p). ö-g.
Minsk, fordom guvernement i v. Ryssland;
91,407 kvkm (omkr. 3 mill. inv. 1914). Genom
freden i Riga 1921 delades det så, att ö. delen
tillföll Ryssland och v. delen Polen.
Minsk, huvudstad i sovjetryska republ.
Vitryssland, 624 km s. s. v. om Leningrad;
131,803 inv. (1926), därav nära hälften judar.
Har ett vitryskt statsuniv. och museum.
Brän-nerier, maskin- och skofabriker. M. blev 1101
huvudstad i ett självständigt furstendöme,
förenades på 1300-talet med Litauen och följ,
årh. med Polen.
Minspel, de muskelrörelser i ansiktet, vilka
uttrycka personens känslor och vilja. De
ledas av ansiktsnerven (ne’rvus faciälis).
Minspärrning, ett antal minor, utlagda i
en farled el. dyl., så att denna icke kan av
fartyg passeras utan risk för minsprängning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
