Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minörspindlar - Minörstaten - Miocen - Miquel, Friedrich Anton Wilhelm - Miquel, Johannes von - Miquelon - Mir (bykommun) - Mir (siktmärke) - Mira, Mira Ceti - Mirabeau, Gabriel Honoré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Minörstaten—Mirabeau, G. H. de R.
118
gångar i marken, vilka tapetseras med
spindelväv och vilkas mynning tillslutes med ett
lock, som rör sig på ett slags gångjärn och
kan öppnas och slutas av spindeln. M. äro
nattliga rovinsekter. De tillhöra de varma
länderna. I Medelhavsländerna finns omkr.
ett tjog arter, av vilka släktena Cteniza och
Nemesia äro mest kända. I. T-dh.
Minörstaten, intill 1 jan. 1911 vid sv.
flottan befintlig stat av underofficerare,
utbildade för mintjänst. Jfr Under
officerskåren, Flottans.
Miocèn, geol., se Tertiärsystemet.
Miquel [mikä’l], Friedrich Anton
Wilhelm, tysk botanist (1811—71), bror
till J. v. M., prof, i Utrecht 1859, chef för
statsherbariet i Leiden 1862, framstående
florist och systematiker. M. utgav viktiga
arbeten om Holländska Indiens, Guayanas
och Japans flora. Av hans monografiska
skrifter torde »Systema Piperacearum» (1843
—44) vara den viktigaste. Led. av sv.
Vet.-akad. 1866. C. S-g.
Miquel [mikä’1], Johannes von, tysk
statsman (1829—1901), bror till F. A. W. M.,
överborgmästare bl. a. i Frankfurt a. M. 1879
—90. M. vann sina sporrar som R. v.
Bennig-sens (se d. o.) vapendragare i de
konstitutionella konflikterna i hans hemstat, Hannover.
1867—76 samt 1887—90 led. av tyska
riksdagen, var han där en av ledarna för det
na-tionalliberala partiet och mycket verksam både
vid utarbetandet av den nya rikslagstiftningen
och i politiskt sociala frågor. 1884 inkallades
M. i Preussens statsråd, utnämndes 1890 till
preussisk finansminister och var 1897—1901
även vice president i statsministeriet. Han
genomförde en omfattande finansreform, vars
grundval var 1891 års lag om inkomstskatt.
En outtröttlig arbetare och framstående
talare, utvecklade sig M. från utpräglad
radikalism till nationell patriotism utan
partibetoning. M:s »Reden» ha utgivits av W.
Schultze och F. Thimme (4 bd, 1911—14).
Biogr. av W. Mommsen, 1 (1928). J. F. N.*
Miquelon [miklä’], en 202 kvkm stor ö
strax s. om New Foundland; 4,030 inv. (1926).
Tillhör jämte den i närheten liggande ön S:t
Pierre (39 kvkm) Frankrike. Station för
franska fiskare.
Mir, ry., bykommun. Under livegenskapen
ansvarade byns medlemmar solidariskt för
utlagor till godsägaren och staten. Efter
bondeemancipationen 1861 utvecklades
bykommunismen ytterligare, miren blev ägare till
bondejorden och hade att svara för alla umgälder,
skatter och amorteringar av de lösenbelopp,
som staten försträckt vid jordens övergång
till bönderna. Bystämman var utrustad med
stor makt och hade bl. a. att tid efter annan
göra omfördelning av jorden, då
familjeförhållandena ändrats. Miren var särskilt
utvecklad i Storryssland men saknades bl. a. i
Ukraina. Stolypins agrarreformer 1906 ff.
åsyftade att skapa ett självägande
bondestånd; varje enskild bonde erhöll rätt att
utträda ur miren och få sin andel av jorden
med äganderätt. Dessa reformer hunno
emellertid ej genomföras före världskriget, och
efter bolsjevikrevolutionen 1917 nydanades
Rysslands agrarförhållanden (se Ryssland,
jordbruk).
Mir (av fr. mire, siktpunkt), i närheten av
observatorier uppställt siktmärke (t. ex. en
stenpelare med ett kors), som nyttjas som
meridianmärke och vid bestämmandet av
kol-limationsfelen (se Koll ima tio n slinj e).
MIra, MIra C e t i, astron., se Stjärnor
och Valfisken.
Mirabeau [mirabå’], Gabriel Honoré
de R i q u e 11 i, greve, sedan markis d e M.,
fransk statsman och författare (1749 9/3—91
2/4), son till V. de M. Uppvuxen i
olyckliga familjeförhållanden, av fadern illa
tåld och därför
hårdhänt uppfostrad,
njut-ningslysten, slösaktig
och lättsinnig, kom
M. tidigt i konflikt
med rättvisan och blev
såväl härigenom som
genom ett skandalöst
privatliv, som
utestängde honom från
Versaillessocieteten,
föremål för ett
nyfiket sensationsintresse.
Men han var tillika i besittning av en ovanlig
praktisk och teoretisk begåvning, en sällsynt
förmåga att vinna människor och en
glänsande vältalighet. Till en början vann han
stor popularitet bland de bredare lagren
genom häftiga angrepp på det kungliga
enväldet i arbeten som »Essai sur le despotisme»
(1776) och »Des lettres de cachet et des
pri-sons d’état» (tr. 1782). Vid 1780-talets mitt
var han en tid hemlig politisk agent i Berlin
åt franska regeringen och fick då uppslaget
till ett stort historisk-statistiskt verk över
preussiska monarkien, »De la monarchie
prus-sienne sous Frédéric le grand» (1787), vilket
gav honom plats bland tidens förnämsta
författare, ehuru det som så många andra av
hans verk till stor del var skrivet av hans
litterära medhjälpare. Förspelen till den
stundande revolutionen lockade M. åter till
Paris. Han knöt förbindelser med
inflytelserika politiska kretsar, och då regeringen
slutligen måste bekväma sig att sammankalla
riksständerna, hoppades han att som dess
kandidat få plats i denna församling. Då
förstörde han själv sina utsikter genom att utge
de hemliga depescherna från sin beskickning
i Berlin, »Histoire secrète de la cour de
Berlin, ou correspondance d’un voyageur
fran-gais» (1789), en sannskyldig skandalkrönika
från Fredrik Vilhelm II :s hov, vilken
komprometterade både honom själv och
regeringen. Han blev emellertid den ofrälse
Pro-vencebefolkningens kandidat, valdes både i
Marseille och Aix samt tog som representant
för Aix sin plats i den församling, som
öppnades i Versailles 5 maj 1789. Till en början
fick M. nöja sig med att verka genom
tidningspressen. Alltifrån riksförsamlingens
början utgav han en tidning, vars första
nummer kallades États Généraux och som,
undertryckt av regeringen, sedan fortsatte under
namnen Lettres du Comte de Mirabeau ä ses
Commettants och, efter 24 juli 1789, Courrier
de Provence. Striden om treståndsindelningen,
varmed revolutionen började, gav honom det
sökta tillfället att bli en förgrundsgestalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
