Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Mirabeau, V. de R.—Miranda
120
M. ville ersätta det kungliga enväldet med
en författning, byggd på maktens fördelning
mellan konungen och parlamentet, »en
representativ församling, ledd och övervakad av
monarken». Därför påyrkade han först, att
Ludvig XVI skulle själv övertaga ledningen
av reformverket genom att tillmötesgå tredje
ståndets önskan om ståndens förening till en
församling. När konungen 23 juni meddelade,
att den gamla åtskillnaden mellan de tre
riksstånden skulle bibehållas, ingrep M. och
samlade tredje ståndet till motstånd genom
sitt ryktbara svar till ceremonimästaren, som
ville utrymma salen, att blott våldet kunde
förmå ståndets medlemmar att gå därifrån.
Från detta ögonblick framstod han för
folkfantasien som revolutionens banerförare. Även
efter konungamaktens förödmjukande genom
sommarens och höstens händelser sökte M.
förbindelse med hovet, där man emellertid
betraktade honom med stark misstro. I maj
1790 skedde ett närmande. M. lovade arbeta
för att konungen finge tillräcklig makt för
att upprätthålla lagarna. Genom en mängd
betänkanden meddelade han efter denna tid
hovet sina råd och genomdrev även i
nationalförsamlingen flera beslut i
konungamaktens intresse. Hans maktställning syntes nu
starkare än någonsin. Efter Neckers fall
(sept. 1790) fick han omsider inflytande på
ministären genom utrikesministern
Montmo-rin; han var fortfarande en älskling hos
massorna, blev ordf, i jakobinklubben och skötte
i febr. 1791 med stor framgång
presidentska-pet i nationalförsamlingen. Då bortrycktes
han av döden, blott 42 år gammal. Hans
oregelbundna levnadssätt i förening med
ständiga själsskakningar och ett övermått av
arbete hade i förtid brutit hans kraft.
Vy av slottet Miramar.
Förnämsta källor till M:s historia äro
»Mémoires biographiques, littéraires et
poli-tiques de M.», utg. i 8 bd 1834—35 av hans
fosterson (och antagl. naturlige son) Lueas de
Motigny, hans på dödsbädden åt La Marek
anförtrodda papper, utg. 1851 av A. deBacourt.
och »Souvenirs sur M.», utg. 1832 men
författade 1799 av P. E. L. Dumont, en av hans
många litterära medhjälpare. Bland
biografier märkas L. de Loménie, »Les M.», 3—5
(1889—91); A. Stern, »Das Leben M:s» (1889);
A. Mézières, »Vie de M.» (1891; sv. övers.
1918); L. Barthou, »M.» (1913; 2:a uppl.
1919); D. Meunier, »Autour de M.» (1926).
M:s yngre broder André Boniface
Louis de Riquetti, vicomte de M. (1754
—92), för sin fetma kallad M. - Tonneau
(»tunnan»), var militär och deltog i
nordamerikanska frihetskriget. Han var led. av
1789 års nationalförsamling, där han tillhörde
högern. Han emigrerade snart för att från
utlandet bekämpa revolutionen. S. B.*
Mirabeau [mirabå’], Victor de Riquetti,
markis de M., fransk nationalekonom (1715
—89). M. blev europeiskt ryktbar genom
»L’ami des hommes, ou traité de la
popula-tion» (1756; sv. övers,
i utdrag 1759), ett
visserligen oredigt men
idérikt arbete, efter
vilket han själv
plägat kallas Vami des
hommes. Där
framförde han åsikter,
som samtidigt
började förkunnas av
Ques-nay (se F y s i o k r
a-ter), blev inom kort
en av dennes mest
hängivna anhängare
och sedan en av de
mest verksamma och framgångsrika
utbre-darna av »skolans» idéer. Även till Sverige
(Gustav III, C. F. Scheffer) sträckte sig hans
inflytande. Litt.: A. Oncken, »Der ältere M.»
(1886); H. Ripert, »Le marquis de M., l’ami
des hommes» (1901).
Mirabe’11, bot., se Plommon.
Miräbile di’ctu, lat., underligt att säga,
märkvärdigt nog.
MIra Cètl, astron., se Stjärnor och
Valfisken.
Mirakel, underverk; förvånande tilldragelse.
Jfr Mysterier. — Adj.: Mirakulös.
Mirama’r, lustslott 8 km n. v. om Trieste,
på en i havet utskjutande klippa i ital. prov.
Venezia Giulia e Zara. Byggt 1854-—56 för
österrikiske ärkehertigen Maximilian (se d. o.);
nu italiensk statsegendom.
Miramas [mirama’s],
motorkappkörnings-bana i Frankrike, belägen strax intill staden
Miramas, omkr. 10 km n. ö. om Lyon.
Miramön [-må’n], Miguel, mexikansk
general (1832—67). Deltog på den klerikala
sidan i det s. k. reformkriget 1858 ff. (se
Mexiko, sp. 1287), utsågs mars 1859 till
t. f. president men besegrades dec. s. å. och
flydde till Europa. Senare var han en av
Maximilians vapendragare och avrättades
samtidigt med denne i Querétaro.
Mira’nda, Francesco, spansk-amerikansk
revolutionär (1754—1816). Var född i Vene-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
