Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Missfall - Missfoster - Missgärningsboken - Misshandel - Missio in bona - Mission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Missfoster—Mission
128
Det vanligaste tecknet på m. är blödning från
könsorganen under havandeskapet. Strängt
stillaliggande är genast av nöden. Ett m. bör
behandlas med lika stor försiktighet som en
vanlig barnsbörd. Barnmorska och läkare
böra därför i tid tillkallas samt kvinnan en
tid ligga till sängs och iakttaga
försiktighet. F. B-m. (Bvn.)
Missfoster, se Missbildning.
Missgärningsbalken, sjätte balken i 1734
års lag. M. upphörde 1 jan. 1865, dock redan
förut i väsentliga delar upphävd. Jfr
Straff-1 a g och Sveriges rikes lag. N. S-g.*
Misshandel, i vidsträckt mening varje
handling, varigenom man förgriper sig å annans
kropp, så att denna tager skada el. åtm. det
kroppsliga välbefinnandet lider avsevärt
intrång (jfr överskriften till strafflagen kap.
14: »Om mord, dråp och annan misshandel»).
I inskränktare bemärkelse innefattas under
m. blott sådana fall, i vilka föremålet för
gärningen ej ljuter döden. Strafflagarna skilja
mellan olika grader av m. Den svenska
strafflagen har tre grader: a) m., som orsakat
svår kroppsskada (»förlust av
talförmåga, syn eller hörsel; svårt lyte eller annat
svårt kroppsfel; stadigvarande svårt men å
hälsa; eller livsfarlig sjukdom»), b) m., som
orsakat mindre svår kroppsskada
(mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare
sjukdom, än som räknas till svår
kroppsskada), samt c) m. med ringa el. ingen
skada till följd. Vid straffets bestämmande
kommer, utom m:s betydenhet, även den
brottsliga viljeriktningen i betraktande:
uppsåt eller vållande, berått eller hastigt mod
o. s. v. Strängast straffas i berått mod
förövad uppsåtlig m., varav någon fått svår
kroppsskada, som varit av gärningsmannen
åsyftad; här kan straffet stiga till tio års
straffarbete. I vissa fall skärpes straffet, om
livsfarligt vapen har använts el. om den
misshandlade är anförvant el. överordnad till
gärningsmannen. Vållande till
kroppsskada straffas blott då skadan är svår el.
mindre svår (i ovan angivna bemärkelse) men
icke då den är ringa. N. S-g. (R. B-l.)
Mi’ssio in bo’na, lat., jur., se
Konkurslagstiftning.
Mission, beskickning (se d. o.); uppdrag;
kallelse i verksamhet för en religions
utbredning och befästande; särskilt om kristen m.
Inre mission är den vanliga
beteckningen för kyrkornas arbete inom
kristenheten i syfte att genom skriftspridning,
kärleksverksamhet, social omvårdnad o. s. v.
väcka eller fördjupa det kristna livet.
Yttre mission är de kristna kyrkornas
verksamhet bland hedningar, muhammedaner
och judar, stundom även vissa
missionsorga-nisationers arbete inom de gamla orientaliska
kyrkorna. För katolicismen har m. också
innefattat försöken att återföra heretiker och
schismatiker till den romerska kyrkan.
Man brukar uppta tre stora
missionsperio-der. Gamla kyrkans m. förde kristendomen
till seger inom den romersk-grekiska
kulturvärlden, som ju under 300-talet så tillvida
blev kristen, som de flesta av de gamla
religionerna då undanträngts eller förvisats till
avlägsna trakter. Medeltidens
missionsverksamhet innefattar den iro-keltiska m., den
romerska och den grekisk-katolska. Sedan
den förstnämnda på 600-talet av Rom
definitivt besegrats, återstodo Rom och
Konstan-tinopel som den kristna expansionens centra,
varvid den germanska folkvärlden tillföll den
förra, medan de slaviska folken uppdelades
mellan båda. Försök till kristen m. utanför
Europas gränser förekommo redan under
medeltiden i form av spridda katolska ansatser
till arbete bland främre Orientens och Kinas
mongoler samt bland Egyptens och
Nordafrikas muhammedaner. Som den främste
märkesmannen framstår här R a m 6 n Lull
(d. 1315; se d. o.). Resultaten av denna
missionsverksamhet blevo ytterst obetydliga.
Nyare tiden. 1500- och 1600-talet.
För den katolska m. innebär denna
period en ny storhetstid. De geografiska
upptäckterna öppnade vägar till hittills okända
eller outforskade områden, och för de makter,
Spanien och Portugal, som härvid gingo i
spetsen, blevo dessa upptäckter också
mis-sionsföretag, även om det religiösa intresset
småningom fick vika för de ekonomiska eller
koloniala. Påvarna hälsade med stor iver
dessa utsikter att vidga den katolska
kyrkans gränser och därmed vinna ersättning för
genom reformationen förlorade områden i
Europa. Motreformationens stora påvar, ss.
Paul III, Pius V och Gregorius XIII, kallas
med rätta »missionspåvarna». Ett
utomordentligt krafttillskott fick också den katolska
m. i den av Gregorius XV 1622 grundade
Sacra congregatio de propaganda fide,
Propagandan, den romerska kyrkans stora
riks-ministerium, där ledningen av hela
missions-verket skulle ligga. Sina missionsorgan fann
Rom i tiggarmunkarna, vilka redan under
medeltiden varit m:s bärare, samt i främsta
rummet i jesuitorden. En ytterligare viktig
förutsättning för ett katolskt
missionsupp-sving var det kraftiga stödet av den spanska
och portugisiska statsmakten, åt vilka av
påven gavs i uppdrag att förmå de nya
ländernas invånare att mottaga kristendomen.
Den katolska m:s viktigaste områden blevo
under denna period Nord- och Sydamerika,
Indien, Kina och Japan. Här blevo
framgångarna delvis utomordentliga. Redan 1610
fanns i spanska Amerika en kyrklig hierarki
med 5 ärkebiskopsdömen, 27 biskopsdömen,
400 kloster och millioner omvända. I
Sydamerika framstår som det viktigaste resultatet
den märkliga, under 1600-talet grundade
»jesuitstaten i Paraguay», ett försök av
jesuitorden att skydda indianerna mot de vitas
exploatering genom att samla vissa stammar
i ett antal på kommunistisk basis grundade
reduktioner under jesuitfädernas styre. Här
utfördes en imponerande kulturgärning, som
visserligen stundom mera fick prägeln av ett
slags dressyr än av det allmänna kulturella
höjande, som åsyftades, men som icke desto
mindre hade sitt stora värde.
I Indien utfördes det banbrytande arbetet
av Francisco Xavier (se d. o.), Roms
störste missionär i nyare tid, som från 1542 med
utomordentlig hängivenhet och stora
uppoffringar verkade i stora delar av Indien,
huvudsakligen bland de lägre kasterna. De
numerära resultaten blevo ganska betydande,
men hans ofta mycket ytliga och förvända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
