Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Mission
130
missionsmetoder uteslöto verkliga
framgångar. De högre kasterna höllo sig borta, och
detta förmådde italienaren Robert de
Nobil i (d. 1656) att införa en helt ny
metod, varmed han hoppades vinna bramanerna.
Han ville bli en indier för indierna,
tolererade i stor utsträckning kastväsendet och
levde och klädde sig som en braman. Många
bramaner övergingo också till kristendomen,
men Nobili fick snart uppbära mycket
klander från sina medmissionärer. Han fick dock
i viss utsträckning påvligt stöd.
I Kina kunde den nyare katolska m.
anknyta vid traditioner från medeltiden, men
den verkliga begynnelsen blev även här
jesuitmissionen, från 1582. Dennas främsta bärare,
Matteo Ricci (d. 1610), Johannes
Schall (d. 1666) och Ferdinand
Verbi e s t (d. 1688), vunno genom sina insikter
i matematik och astronomi kejsarnas
förtroende, och därmed möjliggjordes en
omfattande missionsverksamhet, vars betydande
resultat dock till stor del berodde på
missionärernas ackommodation efter kinesisk sed,
särskilt ankulten. Detta ledde till de s. k.
rit-och ackommodationsstridigheterna mellan å
ena sidan jesuiterna och å den andra övriga
missionsordnar. Striden drogs även inför
påven och blev ödesdiger för hela den katolska
Kinamissionen. Vid slutet av 1600-talet
uppgivas dock de kristna till omkring 300,000.
Sitt tredje stora asiatiska missionsområde
under denna period fick katolicismen i Japan,
där Xavier även är banbrytare (från 1549).
Genom att skickligt utnyttja den politiska
situationen i landet skaffade sig jesuiterna
arbetstillfällen och nådde utomordentliga
resultat: även en försiktig uppskattning av
antalet omvända anger siffran 600,000. Men deras
inblandning i de politiska stridigheterna blev
ödesdiger. Missionärerna misstänktes för att
vara europeiska politiska agenter, och den
mot 1500-talets slut framträdande starkare
nationella och politiska strömningen krävde
deras avlägsnande och kristendomens
utplånande. Häftiga förföljelser ledde 1637 till den
katolska kyrkans undergång i Japan och
missionärernas utdrivande, varefter landet helt
stängdes för kristet missionsarbete.
Var denna period en storhetstid för den
katolska m., så var den för den
protestantiska ej ens en verklig begynnelsetid.
Den såväl av Calvin som sedermera av de
ortodoxa luterska kyrkorna förfäktade
meningen om missionsämbetet eller apostolatet
som ett apostlarnas utomordentliga
privilegium, vilket ej tillkomme de dåtida kyrkorna
men som vore huvudförutsättningen för
upptagandet av ett missionsarbete, uteslöt ju
också en kyrkornas skyldighet att verka i
hednavärlden. Det var eg. endast den
religiösa energien hos Englands puritaner, som
under denna tid ledde till missionsföretag:
det 1649 grundade missionssällskapet upptog
arbete i Nya England, därvid stödjande
indianmissionären John Eliot, och dessutom
tillkommo vid övergången till 1700-talet
Sällskapet för främjande av kristlig
kunskap (1698) och Sällskapet för evangelii
utbredning i främmande världsdelar (1701).
1700-talet är för den katolska m. i
stort sett en förfallets och upplösningens tid.
Vid slutet av 1600-talet fick den visserligen
en god förstärkning genom Frankrikes mera
aktiva deltagande i missionsverket: det 1663
bildade Sekulärprästernas seminarium blev
härvid av stor betydelse. Men under
1700-talet blev tillbakagången tydligt märkbar.
De katolska kolonialmakterna Spanien och
Portugal försvagades och kunde ej lämna Rom
samma effektiva stöd som tidigare, medan de
calvinistiska makterna Holland och England
började framträda som ledande kolonialstater.
Upplysningens häftiga angrepp på
katolicismen medförde bl. a. jesuitordens upplösning,
vilket berövade den katolska m. en av dess
värdefullaste tillgångar, och den franska
revolutionen omintetgjorde till en tid den franska
katolicismens betydelsefulla missionsinsats. I
Sydamerika drabbades den blomstrande
jesuitstaten av en fullständig ödeläggelse. I Främre
Indien stördes missionsverket genom de
häftiga inbördesstridigheterna mellan jesuiter
o. a. missionsordnar, varvid påvedömet 1744
tog parti mot jesuiternas ytliga
missions-praxis, samt av den s. k. goanesiska
schismen, d. v. s. kampen mellan goaneserna, de
av Portugal kontrollerade missionärerna, och
de under Propagandan stående, en strid, som
alltjämt fortfarit och resulterat i en i övrigt
i Roms missionshistoria enastående
separation av ett antal biskopsstift från påvens
inflytande. I Kina fortsatte ritstriderna, och
även här gick det påvliga avgörandet
jesuiterna emot (1742). Myndigheternas
misstänksamhet bidrog också att försvaga m:s
rörelsefrihet. Den katolska m. var vid
slutet av 1700-talet till stor del uppriven.
Förden protestantiska m. blev 1700-talet
en första genombrottstid. Utgångspunkten
blev pietismen. August Hermann Francke
blev initiativtagaren, därtill förmådd även av
de starka impulserna från Leibniz, som
umgicks med stora planer att i Kina upptaga
ett slags kulturmission. Man ansåg sig ännu
behöva stödet av en kolonialmakt, och denna
fick man i Danmark, med vilket pietismen
i Tyskland trätt i förbindelse. Den första
evangeliska m. av större omfattning blev den
dansk-halleska, och de första
missionärerna, Ziegenbalg och P 1 ü t s c h a u,
utsändes till Danmarks koloni i Sydindien,
där Tamillandet blev det äldsta evangeliska
missionsfältet. Den andra och kanske ännu
mer avgörande faktorn i missionstankens
genombrott är Brödraförsamlingen.
Zinzendorfs i Halle förvärvade missionskärlek
mötte den kärva fromheten och den sega
energien hos de märiska emigranterna i den
herrnhutiska kolonien med påföljd, att
brödraförsamlingen från 1732 upptog sitt första
missionsfält i Västindien, vartill under årh:s
lopp lades en mängd andra (13
missionsom-råden med 132,794 kristna 1929). De
pietistiska strömningarna ha alltsedan dess haft
en avgörande betydelse för all evangelisk m.
1800-talet, »missionens århundrade»,
innebär för katolicismen en m:s renässans
och för protestantismen ett missionstankens
fullständiga genombrott. För båda
missions-grupperna blevo vissa yttre förutsättningar
gemensamma. Sådana voro de nya geogra-
XIV. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
