Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Mithridates—Mitre
148
av rätt och fördrag, lögnens fiende och
be-straffare (särskilt i Yasht 10). I den parsism
(se d. o.), som var statsreligion under
sasa-niderna (226—641 e. Kr.), är M. den högste
av de av Ahura Mazda skapade yazatas
(»änglar»), som bekämpa ondskan hos
Ahri-man och hans anhang, är ljusets och
vegetationens men också krigets gud och
beled-sagare av själarna till paradiset. I Persien
voro den sjunde månaden och sextonde dagen
i varje månad helgade åt M.
Mithrakulten, vilken organiserades som ett
lagligen erkänt ordenssällskap med edliga
löften och invecklade ceremonier, gick i
förbindelse med den babyloniska läran om
himlakropparna västerut och började före vår
tideräkning utbreda sig i Romerska riket. Under
2:a årh. tog den ökad fart, vann småningom
— benägen för kejsarkult — kejsarens ynnest
och upptog på 200- och 300-talet en
målmedveten tävlan med kristendomen. 307 invigde
Diocletianus i Carnuntum (vid Donau nära
Pressburg) ett tempel åt »M., rikets
skydds-gud». Sedermera förföljdes dock
Mithrareli-gionen av de kristna kejsarna och var vid
300-talets slut nästan försvunnen ur riket.
Mithrareligionen hyllade en gudom, som
levat på jorden. I urtiden hade M.
genomgått äventyr och utfört gärningar till
människans bästa. Kulten firades i underjordiska
kapell, där de nyinkomna invigdes under
verkningsfull växling mellan mörker och ljus.
Dyrkarna voro indelade i flera grader. Hos
dem inskärptes vaksamhet, uthållighet och
återhållsamhet. — Jfr F. Cumont, »Les
mystöres de M.» (3:e uppl. 1913); J. Toutain, »Les
cultes paiens dans 1’empire romain», II (1911),
kap. 4. (J. Ch-r.)
Mithrida’tes el. M i t h r a d a’t e s, urspr.
fornpersiskt mansnamn, sex konungar i
Pon-tos (Kappadokien vid havet), av vilka den
ryktbaraste är M. VI, med tillnamnet E u p
a-t o r, även kallad den store (f. 132 f. Kr.).
M. skyddade de grekiska städerna på Svarta
havets nordkust mot stammarna i landets
inre, som hårt beträngde dem. Hans rike kom
därigenom att omfatta större delen av Svarta
havets (Pontos’) kust. Han sökte därefter
utsträcka sitt välde över de angränsande
små-rikena i Mindre Asien (det inre Kappadokien,
Bitynien) men stötte därvid på romarna.
Efter rustningar förband sig M. med Roms
fiender. Sitt bästa stöd hade han i det hat, som
det romerska vanstyret väckt i Mindre Asien
och Grekland. På hans anstiftan mördades
på en dag 80.000 romerska medborgare i
Mindre Asien, hans här gick över till
Grekland (88 f. Kr.) men blev slagen vid
Chairo-neia av Sulla (86 f. Kr.), Aten intogs. Sulla
gick över till Mindre Asien, M. slöt fred och
avstod från sina erövringar, utlämnade en del
av sin flotta och betalade en betydande
krigs-skadeersättning. Ett nytt stort krig utbröt
73 f. Kr. Den romerske generalen Lucullus
drev bort M. från trakterna vid Hellesponten
och Bitynien, inföll i Pontos, besegrade M. och
tvang honom att fly till sin svärson konung
Tigranes i Armenien, som nu upptog striden
men besegrades vid sin huvudstad,
Tigrano-certa, 69 f. Kr. och ånyo jämte M. följ. år.
Myteri bland trupperna avbröt Lucullus’
framgångar, så att M. kunde återvända till sitt
rike. När Pompeius övertagit befälet,
undanträngde han M. och tillfogade honom ett
avgörande nederlag vid Eufrat (66 f. Kr.). M.
flydde till Krim; då hans son Farnakes gjorde
uppror och drog trupperna på sin sida, begick
M. självmord (63 f. Kr.). M. var en verkligt
betydande man, energisk och rastlöst
handlingskraftig men tillika misstänksam och grym,
en äkta österländsk despot med en fernissa
av grekisk bildning. Litt.: Th. Reinach,
»Mith-ridate Eupator, roi de Pont» (1890; ty. övers,
av A. Goetz 1895). — Namnet M. bars även
av några konungar i Partien av
arsacider-nas ätt. M. Pn N-n.
Mitja’na, R a f a e 1, spansk diplomat och
musikforskare (1869—1921). Var först
legationssekreterare och sedan minister i
Stockholm. Tidtals bosatt i Uppsala, bedrev M. där
i univ.-bibl. forskningar, vilkas resultat
publicerades 1911 (i samarbete med I. Collijn).
Bland M:s musikhistoriska arbeten må
nämnas »Cincuenta y cuatro canciones espanolas
del siglo XVI» (av M. kallad »Cancionero de
Uppsala»; 1909^ K. A. H.
Mitni’tzky (M i t n i’t s k i j), I s s a y, rysk
violinist (f. 1887), elev av Ondricek i Wien
och Scharwenkakonservatoriet i Berlin. Har
företagit talrika konsertresor i Gamla och
Nya världen och vunnit berättigat anseende
för sitt briljanta, formfulländade spel. M. är
g. m. sångerskan Astrid Wibergh. T. N.
Mito, huvudstad i jap. kenet Ibaraki, 100
km n. ö. om Tokyo; 46,527 inv. (1925).
Mitos [-tå’s], biol., se Cell, sp. 768.
Mitra, grek., under antiken en huvudbindel
eller mössa, vanl. av ylle, som hos grekerna
bars endast av kvinnor men hos flera
asiatiska folk även av män, särskilt hos frygerna
(jfr Frygisk mössa); i den kristna
kyrkan en till biskopsskruden hörande
huvudbonad, lik en mössa med två uppstigande
spetsar. Denna biskopsmössa var under den
äldre medeltiden tämligen låg, hade raka
sidor och bars intill 1100-talet med spetsarna
bredvid varandra, senare med en spets över
pannan och en över nacken; under den yngre
medeltiden och nyare tiden gjordes den högre
och vidare med något utsvängda sidor. Till
biskopsmössan hörde två baktill nedhängande
nackband, i/nfula (plur. infulae). Se B i
s-kopsskrud, bild 2—4, 6. H. W-n.
Mitra, vedisk gud, tillhörande de s. k.
Ädi-tyas och nästan ständigt associerad med
Varuna (se d. o.), varför den i den senare
vediska litteraturen framträdande
uppfattningen, som i detta fall godtagits av en hel del
nyare forskare, velat i detta gudapar se en
personifiering av dag (sol) och natt. Denna
uppfattning träffar dock ej M:s ursprungliga
natur, som är h. o. h. dunkel. M. är väl från
början identisk med den iranske Mithra
(se d. o.) och tycks liksom Varuna stå på ett
vida högre moraliskt plan än de övriga
vediska gudarna, vilket synes tyda på att han
tillhör ett annat skikt inom indisk religion,
som är närmare besläktat med den iranska.
M. är f. ö. tydligen redan i Rigveda en
bort-döende gestalt, som helt försvunnit ur den
senare religionen. J. Ch-r.
Mitraljös, se Kulspruta.
Mi’tre, B a r to 1 o m é, argentinsk statsman
och författare (1821—1906). Deltog i inbör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
