Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mjältbrand - Mjältbrandsemfysem, Frasbrand, Svartbrand - Mjälten - Mjälthugg - Mjältsjuka - Mjältsjukdomar - Mjärde - Mjöberg, Erik Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mjältbrandsemfysem—Mjöberg, E. G.
153
ämnets förstöring; kadaver efter djur, som
dött i m., böra därför omsorgsfullt
oskadliggöras genom nedgrävning el. förbränning och
grundlig desinfektion verkställas. Misstänkes
m., är djurägare skyldig att omedelbart göra
anmälan till ordf, i hälsovårds- el.
kommunalnämnd och iakttaga föreskrifterna i k. kung.
9 dec. 1898 och 1 maj 1903 om åtgärder mot
smittsamma husdjurssjukdomar. E. T. N.
M j ä 1 tb r a n d hos människa är
jämförelsevis sällsynt och iakttages endast hos
individer, som komma i närmare beröring med
mjältbrandssjuka djur el. med material från
i m. döda djur, ss. skinn, hår och ull. Av m.
hos människa kan man särskilja tre former,
som motsvara sjukdomens primära
lokalisa-tion alltefter de olika ingångsportarna för
mjältbrandsbacillen i människokroppen och
kallas hud-, lung- och tarmmjältbrand. H u
d-mjältbrand, som är vanligast, har
karaktären av en lokal inflammation och
uppträder ofta efter blott några timmar, sällan
senare än 3 dagar efter infektionen. Den
inflammatoriska processen börjar som en pustel
och utbreder sig därefter, så att en
karbun-kelartad infiltration av huden kommer till
stånd, vilken kan gå till nekros.
Mjältbrands-bacillerna förekomma i talrik mängd i det
förändrade hudpartiet och dess närmaste
omgivning. Därnäst vanligast är 1 u n g m j ä
1t-brand, som börjar några dagar efter
infektionen och har bilden av en
lunginflammation. I de flesta fall inträder död.
Tarmmjältbrand är sällsynt; den uppkommer
i regel genom förtärande av kött från i m.
döda djur och karakteriseras vanl. av en
häftig inflammation i tarmen. I regel inträffar
död efter 1—2 dagar. G. H.*
Mjältbrandsemfysem, Frasbrand,
Svartbrand, i Sverige täml. sällsynt
infektionssjukdom, som blott angriper nötkreatur. Den
förorsakas av en av Feser och Bollinger 1875
påvisad speciell bacill. Endast unga djur
mellan x/2 och 4 år angripas, och smittan
upptages blott genom sår i huden;
inkubations-tiden är i genomsnitt 2 dagar. M.
kännetecknas av att på ett el. flera ställen på
kroppen uppstå svulster, som hastigt tilltaga
i storlek och bli brandiga och okänsliga. Inuti
svulsterna utvecklas en mängd gas, och om
man stryker över svulsten, höres på grund
därav ett knastrande el. frasande läte (därav
namnet frasbrand). Vid insnitt i
svulsten utströmmar gas, en svartröd, skummig,
illaluktande vätska kan utpressas; den
angripna muskelmassan är nästan svart
(svartbrand). Utgången är nästan alltid döden inom
l1^—3 dagar. Behandling är lönlös. Samma
föreskrifter, åsyftande att hindra sjukdomens
spridning, gälla för m. som för mjältbrand; de
påbjudna försiktighetsmåtten behöva dock
tillämpas endast på nötkreatur. (E. T. N.)
Mjälten, Splen el. Li’en, en blodkörtel, hos
människan belägen i bukhålans övre vänstra
del ovan vänstra njuren, under mellangärdet
och åt höger mot magens botten. Till
konsistensen är den friska m. mjuk, till färgen
purpurröd, med en dragning i grått. Den
växlar hos samma individ betydligt till
storleken vid olika tillfällen, och dess volym kan
svälla an vid akuta infektioner. M. anses äga
ett viktigt inflytande på blodberedningen och
154
blodcirkulationen, och i där befintliga
follik-lar, des. k. Malpighiska kropparna,
frambringas vita blodceller. Se vidare
Mjältsjukdomar. E. Hgn.*
Mjälthugg, se Håll, sp. 243.
Mjältsjuka, förr rätt vanlig folklig
benämning på melankoli.
Mjältsjukdomar (jfr Mjälten). Då den
friska mjältens betydelse för organismen ännu
i mycket är oklar, är självfallet även den
närmare kännedomen om dess sjukliga
förändringar bristfällig. Att märka är, att
mjälten för den friska individen ej
synes vara livsviktig, varför den kan
borttagas utan olägenhet. Mjältexstirpation
förekommer också vid behandlingen av en del
blodsjukdomar (se d. o.), inom vilken
sjukdomsgrupp de viktigaste m. äro att finna.
Mjälten äger näml, förmågan att kvarhålla
och antingen vidarebefordra de röda
blodkropparna oförändrade el. upplösa dem (se
Hem o lys). En aktiv blodförstörande
verkan hos mjälten finnes säkert — en
egenskap, som övriga med s. k. reticulo-endoteliala
(se d. o.) celler försedda organ äga. Leukemi
(se d. o.) karakteriseras bl. a. av
mjältförsto-ring; hemolytisk icterus och perniciös anemi
utmärkas av enorm rikedom på röda
blodkroppar i mjälten. Vid vissa former av
purpura finner man motsv. upplagring av
trom-bocyter. Mjälten har säkerligen även
hormo-nala verkningar, av vilka en hämmande
inverkan på benmärgen anses säkrast
konstaterad. Det vanliga sammanträffandet av m.
och leversjukdomar anses bero på de båda
organens rikedom på ovannämnda celler,
varför man i detta fall — trots de
makrosko-piskt olika organen — ansett sig kunna tala
om systemsjukdom.
Den vanligaste förändringen av mjälten är
förstoring (m j ä 111 u m ö r), som, när den
är akut, oftast beror på blodöverfyllnad
(hyperemi) och påträffas vid
infektionssjukdomar. Varar infektionen en längre tid,
tillväxa även mjältens pulpaceller, och
hy-perplasi inträder. Dessa förändringar kunna
gå helt tillbaka. Kronisk mjälttumör kan
orsakas av blodstagnation (venös hyperemi)
men förekommer även vid kroniska
infektionssjukdomar, ss. malaria, tuberkulos och
syfilis, vid m. i samband med blodsjukdomar
och leversjukdomar (se d. o.) m. m. Svulster
i mjälten äro sällsynta. Allmän inflammation
av mjälten kallas lienitis. E. L-g.
Mjärde, se Fiskredskap, sp. 500 och pl.
Mjöberg, Erik Georg, zoolog,
forskningsresande (f. 1882 ®/s), kusin till J. M. Fil.
dr i Lund 1912, har M. varit assistent vid
Naturhistoriska riksmuseet, föreståndare vid
Delhi försöksstation på Sumatra och dir.
för Sarawakmuseet på Borneo. Hans
vetenskapliga arbeten gälla företrädesvis
insekternas systematik, morfologi och utbredning,
bl. a. avh. »Studien über Mallophagen und
Anopluren» (1910). M. har även gjort sig
känd som framstående etnografisk samlare.
Bland M:s reseskildringar märkas »Bland
vilda djur och folk i Australien» (1915),
»Bland stenåldersmänniskor i Queenslands
vildmarker» (1918), »Borneo, huvudjägarnas
land» (1927) samt »De tusen templens ö»
(1929)’. Alb. T-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
