Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mjölkkörtel - Mjölkmjöl - Mjölkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Mjölkmjöl—Mjölkning
170
som icke fött barn, nästan uteslutande bestå
av bindväv. A. W-dt.
2. (Veter.) M. el. Juver, den
mjölkav-söndrande körteln hos däggdjurens honor.
Den består av en mängd små blåsor, omgivna
av ett tätt nät av fina blodkärl (kapillärnät)
och på insidan bekläddå med ett lager av
kubiska epitelceller, i vilka mjölken bildas
(se bild 1); från varje körtelblåsa utgår en
fin utförsgång (mjölkkanal), och dessa förena
sig sedan till allt större och större kanaler,
s. k. mjölkgångar (bild 2 E), som
antingen mynna direkt utåt i spetsen på en
s. k. spene el. först tömma sig i ett slags
reservoar, den s. k. mjölkcisternen
(B), som sedan med en kort utförsgång, s p e
n-k analen (M), mynnar i spetsen på spenen.
De särskilda körtelblåsorna med sina
utförs-gångar samt tillhörande blodkärl och nerver
(se bild 2) sammanhållas genom en lös
bindväv, och alltsammans täckes utvändigt av
huden. Till storlek, form och läge är m. ganska
varierande hos olika husdjur. Kons m.
ut-göres av fyra från varandra fullständigt
skilda körtelkomplex och är därför även försedd
med fyra spenar; mjölkcisternen är stor och
upptar största delen av spenen, i vars spets
den utmynnar med en endast omkr. åtta mm
lång spenkanal; i spenen finnas flera
muskel-trådar, såväl längsgående som ringformiga,
särskilt omkring spenkanalens mynning (M).
Juvrets utveckling och form hos
nötkreaturen inverka i väsentlig grad på
mjölkproduktionen. Hos en god mjölkko bör m. vara stor,
d. v. s. sträcka sig långt fram under buken
(ända till naveltrakten) och likaledes långt
upp mellan bakbenen samt väl fylla
mellanrummet mellan dem; att m. hänger långt
ned är däremot ej alltid tecken till att den
är stor utan beror ofta på slapphet i dess
upphängsband (s. k. häng ju ve r). Ett
välformat juver bör vara symmetriskt, d. v. s.
med alla fyra körtlarna lika väl utvecklade,
och ha spenarna riktade isär. Då alla fyra
spenarna äro riktade mot varandra, uppstår
t o p p i g t juver el. v i 1 d j u v e r, som alltid
anger dålig mjölkproduktion. Är m.
osymmetrisk genom att en fjärdedel är mindre än
de övriga, kan man misstänka atrofi som
följd av överstånden juverinflammation. Är en
körtelgrupp förstorad, föreligger ofta
svulst-bildning, t. ex. juvertuberkulos. För att ett
stort juver skall kunna anses bevisa riklig
mjölkproduktion, bör storleken bero på en väl
utvecklad körtelsubstans, s. k. m j ö 1 k j
u-v e r, ej på riklig mängd bindväv, s. k.
köttjuver. Mjölkjuvrets hud är tunn och lös
med fin hårbeklädnad, och det känns mera
fast i sitt inre men lösare i de yttre delarna;
då det är fyllt med mjölk, är det stort och
spänt, men efter urmjölkning faller det
tillsammans och blir löst, varvid huden lägger
sig i en mängd veck mellan bakbenen.
Köttjuvret är mera mjukt och homogent till sin
konsistens ända igenom och förändrar föga
sin beskaffenhet efter urmjölkningen.
Spenarna böra vara täml. stora, kägelformiga,
med mjuk och smidig hud; för små spenar
färsvåra mjölkningen, och tjocka, köttiga ange
vanl., att kon är hårdmjölkad. E. T. N.
Mjölkmjöl. 1. Se Mjölkpreparat. —
2. Som m. torde även kunna betecknas vissa
Bild 1. Genomskärning av mjölkkörtelblåsor hos ko
med epitelceller, a i vila, b i verksamhet.
Stark förstoring.
andra pulverformiga preparat, som efter
ut-röring med vatten el. dyl. användas som
ersättning för mjölk vid uppfödning av späda
barn, t. ex. N e s 11 é s barnmjöl och M e
1-1 i n s f o o d. De innehålla omkr. 5—9 %
äggvita, 3—5 % fett, 77—89 % kolhydrat, till
betydlig del lösliga i vatten, samt 1,7—3,7 %
mineralämnen. Barn böra ej längre tid
ensidigt uppfödas med m., då i så fall Barlows
sjukdom hos dem kan utveckla sig. C. G. S.
Mjölkning. Kors m. bör utföras så, att
juvret fullständigt tömmes från mjölk och
denna så litet som möjligt förorenas; kons
fullständiga renmjölkning är bl. a. ägnad att
upparbeta hennes mjölkalstring. För att m.
skall ske lätt och fullständigt, bör den ske
milt, ty då släpper kon mjölken lätt, under det
att hon återhåller den, om m. gör henne
obehag. Vissa kor äro dock hårdmjölkade
till följd av fel i spenarna (jfr Mjölk
körtel 2). Särskilda mjölkningsmetoder, som
avse att göra m. behaglig för korna och
bearbeta juvret, som kalven gör vid diandet,
ha utarbetats, t. ex. av dansken Hegelund,
men icke kunnat vinna allmän tillämpning.
Vid. renlighet vid m. fäster man numera
allt större vikt, dels av hygieniska skäl, dels
emedan mjölkens renhet visat sig ha stor
inverkan på mjölkprodukternas godhet och
värde. M. har av ålder utförts av kvinnor, men
då den är ett tungt arbete, har den i större
ladugårdar allt allmännare börjat övergå till
den manliga personalen. Svårigheten att
erhålla mjölkare och den starka stegringen av
avlöning för m. ha lett till konstruerandet av
mjölkningsmaskiner (se d. o.). Ge*
Bild 2. Schematisk bild av ett kojuver i
längdgenomskärning. A spenens hålighet, B mjölkcistern, E
mjölkgångar, D körtelblåsor, M spenkanal med slutmuskel,
M1 muskler, N nerver, K kapillärkärl, 1
bukpulsådern, l1 dess grenar, som tillföra juvret blod, 2l
vener, 2 bukvenen, som framför juvret kallas
mjölkåder (Ma). Pilen visar mot huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
