Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modus - Modus vivendi - Modyl, Modul - Moe, Bernt - Moe, Ingebret Moltke - Moe, Jörgen Engebretsen - Moe, Louis Maria Niels Peder Halling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Modus vivendi—Moe, L. M. N. P. H.
19G
vandes) uppfattning av det utsagda (resp,
skrivna). I svenskan brukar man räkna fyra
slags m.: indikativ, konjunktiv,
imperativ och o p t a t i v; de utgöras av
enkla verbformer. Indikativ (giver, gav o. s.
v.) uttrycker, att något uppfattas som
verkligt; konjunktiv (gåve) bestämmer det sagda
som fiktivt, något som den talande föreställer
sig, har hört sägas, medgiver, anser möjligt
o. s. v.; imperativ (läs!) meddelar befallning,
uppmaning; optativ (»man b jude lyckan
handen») uttrycker önskan, overklighet m. m. I
sv. äro konjunktivens och optativens former
lika, och av vissa verb (t. ex. gå, kalla) även
infinitiv och imperativ. I nusvenskan är det
vanligare, att optativ och konjunktiv
uttryckas genom omskrivning, med tillhjälp av s. k.
modala verb, än med de enkla formerna, och
därigenom åstadkommes tydligare uttryck för
olika betydelseskiftningar (»han lär, tör,
torde, kan, kunde, må, måtte o. s. v. vara
bortrest»), eller med adverb (»det går väl bra
ändå»). Indikativa former brukas stundom
imperativt (jfr Imperativ). I skrift
saknas beteckning för de medel, tonfallen,
varmed talet beledsagar modusformerna eller,
ofta nog, ersätter dessa (t. ex. då en infinitiv
nyttjas i st. f. en imperativ). — M. betecknar
även själva betydelseförhållandet. Se A.
No-reen, »Vårt språk», V (1904). R-nB.
5. (Mus.) Tonart el. rytmiskt schema under
medeltiden. Se M e n s u r a 1 m u s i k. T. N.
Mo’dus vive’ndi, lat., eg. »sätt att leva»;
anordning tills vidare, provisorisk reglering,
tills slutgiltig lösning av tvist, förveckling
o. s. v. uppnåtts.
Modyl, M o d ü 1 (fr. module, av lat.
mo’-dulus, eg. litet mått). 1. (Byggnk.) Det mått,
vilket av renässansarkitekterna användes som
enhet vid beräkningen av förhållandet mellan
de olika delarna av ett byggnadsverk.
Antingen togo de kolonnens halva nedre diam,
som m. el. funno de m. genom att med vissa
tal dela kolonnordningens höjd. Vatje m.
delades i ett visst antal (12, 18, 30) partes
el. m i n u t e r. I den doriska ordningen
utgjorde m. 1/20 av höjden, i den toscanska
fann man m. genom att dela höjden med
171/2, i den joniska var delningstalet 221/2,
i kompositaordningen 25 o. s. v. Även i
medeltidens byggnadskonst gällde ett likartat
beräkningssätt. M. för grundplanen i en
gotisk kyrka utgjordes t. ex. av halva sidan
av mittkvadraten. I. G. C.*
2. (Mat.) M. förekommer i matematiken i
flera bemärkelser. M. av ett komplext tal,
a + bi, benämnes uttrycket \/a2+b2; om det
komplexa talet framställes som en punkt i
det komplexa planet, är modylen lika med
avståndet mellan punkten och origo. M.
av ett reellt tal är dess numeriska värde.
M. i denna bemärkelse benämnes ofta a
b-solut belopp och tecknas |n|. Absoluta
beloppet el. m. av t. ex. 3+4i el. ]3+4i| är
alltså lika med 5 och ]—7[ = 7.
Inom talteorien förekommer även
begreppet m. i samband med kongruens. Talen 9
och 5 ge vid division med 4 samma rest 1,
vilket uttryckes så, att 5 och 9 äro
kongru-enta för modylen 4 el. med tecken uttryckt
9=5 (mod. 4). — Dessutom förekommer mo-
dylbegreppet vid olika logaritmsystem samt
även inom teorien för de elliptiska
funktionerna. T. B.
Moe [mo], Bernt, norsk personhistoriker
(1814—50). M. utgav och författade nästan
ensam den viktiga Tidsskrift for den Norske
Personalhistorie (1840—50).
Moe [mo], Ingebret Moltke, norsk
folklorist (185°—1913), son till J. E. M.
Studerade teologi men övergick till studiet av
folklore, blev 1876 P. Chr. Asbjörnsens
medarbetare och bedrev
från denna tid
insamling av alla slags
folktraditioner. 1886
upprättades för M. en
professur i norskt
folkspråk och
folktradition, 1899 utvidgad
till folktraditioner och
medeltida litteratur.
M:s produktion är
mångsidig och starkt
spridd, bl. a. i
tidskriftsartiklar och
oegennyttigt lämnade
bidrag till andra vetenskapsmäns verk. Som
Asbjörnsens litteräre testamentsexekutör
ombesörjde M. flera språkligt och stilistiskt
reviderade editioner av »Folkeeventyr» och
»Huldreeventyr». Här som i sina egna
skrifter ivrade M. för språkets förnorskning, och
han har haft definitivt inflytande på
utvecklingen av riksspråkets rättskrivning. J. J-n.
Moe [mo], Jörgen Engebretsen,
norsk folklorist och skald (1813—82).
Studerade teologi och tog ämbetsexamen 1839 men
hade redan 1834 börjat den insamling och
bearbetning av norska
folksagor och -sägner,
som blev hans stora
kulturinsats. 1840
utgav M. sin
banbrytande »Samling af sange,
folkeviser og stev i
norske
almuedialek-ter». M. företog 1841
—52 en rad
insam-lingsrescr i Norge och
gjorde därunder
oväntat rika fynd. 1842—
44 utgav han, tills, m.
sin ungdomsvän P.
Chr. Asbjörnsen (se d. o.), »Norske
folkeeventyr» (4 små häften; ny, tillökad uppl. 1852).
1853 överlämnade M. sina samlingar till
Asbjörnsen och S. Bugge samt ägnade sig åt det
prästerliga kallet. Från 1875 var han biskop
i Kristiansand. — Som lyriker (»Digte»,
1849) var M. starkt bunden av sina förebilder,
Chr. Winther och Welhaven. M:s »Samlede
skrifter» utgåvos i 2 bd 1877, jubileumsuppl.
1914. Litt.: M. Moe i »Nordmænd i det 19 :e
aarhundrede», II (1914). J. J-n.
Moe [mo], Louis Maria Niels Peder
H a 11 i n g, norsk-dansk tecknare (f. 1859).
Studerade i Köpenhamn (vid konstakad. och
för Tuxen) och förblev bosatt i Danmark
(naturaliserad dansk 1919). Har vunnit mycken
popularitet genom sina fyndiga och älskvärda
illustrationer till Saxos krönika och flera
barnböcker samt utgivit »Langt, langt bort i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
