Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Molenbeck-S:t-Jean - Moler - Moles - Moleschott, Jacob - Molest - Molesworth, sir William - Molfetta - Molière, Jean-Baptiste Poquelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
Molenbeck-S:t- J ean—Molière
214
Molenbeck-S:t-Jean [målenbé^-sä-^ä’], n. v.
förstad till Bryssel; 67,303 inv. (1926).
Mölér, en i trakten av Limfjorden
förekommande diatomacéjordavlagring av tertiär
(eo-cen) ålder (se Danmark, sp. 447). I m.
finnas inlagrade skikt av vulkanisk aska.
Möles, lat., massa; kolossalt byggnadsverk.
Moleschott [måJes^åt], Jacob, holländsk
fysiolog (1822—93). Blev docent i Heidelberg
men snart avsatt för sina radikala åsikter,
sedermera prof, i Turin och Rom, där han
införde den moderna [-experimentalfysiolo-gien-]
{+experimentalfysiolo-
gien+} och utförde en
mängd
undersökningar särskilt på
närings-fysiologiens område.
Mest känd blev dock
M. som ivrig förkämpe
för den
materialistiska världsåskådningen; se bl. a. hans
»Der Kreislauf des
Lebens» (1852),
»Klei-nere Schriften» (1879).
Han delar i rikt mått
de svagheter, som över huvud vidlåda
samtida företrädare för denna riktning; hans
oklara spekulation blev skarpt angripen av
bl. a. F. A. Lange (se d. o.). Jfr
Filosofiens historia, sp. 354. E-k N-d.
Mole’st, börda, besvär.
Molesworth [måuJzcoöp], sir William,
engelsk politiker (1810—55). Var 1833—41
och från 1845 led. av underhuset, där han
tillhörde de s. k. filosofiska radikalerna. Han
uppsatte tidskriften London Review, vilken
snart sammanslogs med Westminster Review,
som därpå en tid redigerades av honom och
J. S. Mill. 1852 blev M. minister för
allmänna arbeten i Aberdeens ministär och juli
1855 kolonialminister i Palmerstons första
ministär. Han var en ivrig förkämpe för
koloniernas självstyrelse. Biogr. av mrs
Faw-cett (1903). (V. S-g.)
Molfe’tta [mål-], hamnstad i ital. prov. Bari
delle Puglie, Apulien, vid Adriatiska havet;
45,400 inv. (1926). Märklig dom
(1100—1200-talet). Biskopssäte.
Molière [målia’r], Jean-Baptiste
Po-q u e 1 i n, fransk dramatiker (1622 [döpt 15/i]
—73 i7/a). M. tillhörde en burgen
hantverkar-familj i Paris; fadern, Jean Poquelin, var
hov-tapetserare, yrkeskollega till åldermannen i
Confrérie de la passion, som ägde Hotel de
Bourgogne (se F r a n s k teater), där sonen
tidigt insöp smak för teatern. Han fick en
vårdad uppfostran och avlade en juridisk
examen. 1643 anslöt han sig till ett nybildat
skådespelarsällskap, L’illustre théatre, i vars
primadonna, Madeleine Béjart, han förälskat
sig, och året efter antog han
konstnärsnamnet Molière. På nyåret 1647 var truppens
roll utspelad i Paris, och jämte syskonen
Béjart tog M. anställning i ett landsortsband.
1658 återvände han till Paris med truppen,
vars ledare och främste pjäsleverantör han
blivit. 1665 fick M. tillstånd att kalla sitt
sällskap »Troupe du Roi», varmed följde ett
kungligt anslag, och han slöt ett intimt
vänskapsförbund med Boileau, Racine och La
Fontaine. 1662 hade han gift sig med en
yngre syster el. möjl. dotter till sin forna
älskarinna, Armande Béjart (f. 1643). Det
omaka äktenskapet var ej lyckligt och anses
ha bidragit till M:s cyniska uppfattning av
kvinnan. 1673 drabbades han av blodstörtning
under pågående föreställning av »Le malade
imaginaire», där han spelade titelrollen.
M. är Frankrikes och en av världens största
komediförfattare, kanske den allra störste.
Under sina vandringsår skrev han ett
dussintal farser, alla utom två förlorade, samt två
komedier efter italienska mönster. M. slog
igenom i Paris med farsen »Les précieuses
ridicules» (1659; »De löjeliga
granngerning-arne eller De behagsjuka landtlållorna», 1768;
sedan kallad »Småstadsfruntimren», 1824, och
»De löjliga preciöserna»; ny övers, av A.
Randel, tr. 1928). Under det följ,
årtiondet tillkommo slag i slag alla M:s stora
sede- och karaktärskomedier, men han
fortfor att odla den rena farsen, och för hovets
räkning skrev han en mängd festspel med
dans, musik (av Lully) och groteska upptåg,
s. k. comédies-ballets, vilka icke alltid göra
hans snille full rättvisa. Den breda, folkliga
farsens levande typvärld, stundom spanskt el.
italienskt färgad, möter i ursprunglig el.
förädlad, psykologiskt fördjupad form i alla M:s
stycken. Men bakom alla hans klassiska
gestalter ligger ett intensivt och målmedvetet
verklighetsstudium, varvid både hög och låg
fått släppa till sitt skinn, och det är alltid
aktuella samhällsproblem, som M. söker lösa
i sunda förnuftets namn.
M:s »stora» komedier, som aldrig lämnat
repertoaren vare sig i Frankrike el. i utlandet,
äro icke fler än ett halvt dussin, om man
frånräknar »L’école des maris» (1661;
»Manns-scholan», 1741, ny övers., »Skola för äkta
män», 1866), där det terentianska motivet
förmedlats genom spansk mellanhand.
Samma ämne tar han upp med självständigt
grepp i det första mästerverket, »L’école des
femmes» (1662; »Qvinno-scholan», 1738,
»Äk-tenskapsskolan», ny övers, av T. Hedberg
1919). Med »Tartuffe ou L’imposteur» (1664
uppf. inför hovet, 1667 off. en gång, varpå ett
förbud utfärdades, som upphävdes först 1669;
första sv. övers, på prosa tr. 1731, uppf. 1775;
nya övers, på vers 1820, av T. Hedberg 1918)
slog han sitt stora slag, drabbande det
religiösa hyckleriet, samtidigt med att han gav
karaktärskomedien den klassiska form, som
den sedan bibehållit. Därpå följde
prosakomedien »Don Juan ou Le festin de pierre»
(1665; »Det straffade överdådet», 1739, ny
övers, av T. Hedberg 1927), där närmast efter
italienska mönster storförförarens saga
återberättas med tillämpning på franska
förhållanden, »Le misanthrope» (1666;
»Misantro-pen», tr. 1816; ny övers, av G. Klintberg
1905, uppf. 1918), som visar en ärlig man,
förälskad i en kokett modedocka, rasande mot
ett av konventionella fördomar behärskat
samhälle, vidare »L’avare» (1668; »Den
gi-ruge», tr. 1731, uppf. 1768) och slutligen »Les
femmes savantes» (1672; »Lärdt folk i stubb»,
övers, av G. V. A. Strandberg 1865; ny övers,
av A. M. Malmstedt, »Vittra damer», 1907),
där det lärda pedanteriet i byxor och kjolar
får sina fiskar varma. Bland M:s populäraste
farser, alla på prosa, må nämnas »Sganarelle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
