Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monge, Gaspard - Mongibello - Mongolerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Mongibello—Mongolerna
244
tiker (1746—1818). Verkade som lärare bl. a.
vid sjökrigsskolan i Paris. 1792 var ban en
kortare tid sjöminister och därefter
överinspektör för
ammuni-tionsfabrikerna. M.
blev prof, vid den
ny-upprättade polytekni-ska skolan, deltog i
expeditionen till
Egypten 1798 och förestod
det nybildade
egyptiska institutet för
arkeologi. Vid den
andra restaurationen
(1815) miste M.
samtliga sina ämbeten. —
M. grundade den
beskrivande geometrien
genom sitt huvudarbete, »Géométrie
descrip-tive» (1800; se Geometri). Även inom
differentialekvationernas teori uppnådde M.
viktiga resultat. T. B.
Mongibello [månd^ibedå], sicilianskt namn
på berget Etna.
Mongolerna (Mong-ku, »de tappra»),
folkgrupp, tillhörande den mongoliska rasen (se
Människoraser). M. i trängre
bemärkelse indelas vanl. i tre grupper: östmongoler
el. egentliga m., nordmongoler el. burjäter (se
■d. o.) samt västmongoler el. kalmucker (se
d. o.). Till de förstnämnda (omkr. 2 mill.)
höra bl. a. chalchamongolerna, som leva från
Altaj till Amur och söderut till Gobiöknen,
s. om dessa nomadisera uroterna,
tschacha-rerna, som inneha trakterna s. om Gobi och
sträcka sig åt n. ö. in i Manchuriet, samt
or-dosmongolerna n. v. om prov. Shan-si. M. äro
övervägande nomader och tillbringa en stor del
av sitt liv i sadeln. De bedriva
boskapsskötsel (hästar, nötkreatur, kameler och i
synnerhet får) men ha stundom jordbruk, och även
jakten är av betydelse. Bostäderna utgöras
av runda tält, jurtor, täckta med filt.
Klädedräkten består av långa rockar och höga
stövlar samt är lika för båda könen, ehuru
kvinnorna ha särskilda smycken, bl. a.
praktfulla huvudprydnader. Religionen är den
lamaistiska formen av buddismen med en
levande Buddha i Urga men med rester av
schamanism. S. L-é.
Historia. M. levde ännu på 1100-talet, inom
ett område mellan öknen Gobi och Bajkalsjön,
delade i en mängd stammar, som voro h. o. h.
oberörda av Kinas kultur om också — åtm.
tidtals — politiskt beroende av Kina. Vid
1100-talets slut gjorde sig hövdingen T
e-m u d j i n till härskare över alla stammar,
som nomadiserade vid sydliga bifloder till
Amur, och en del av deras grannfolk. 1206
hyllades han av dessa på ett slags
riksförsamling som stor-kan (khan) och antog
namnet Djingis-kan (se d. o.). Under hans
och hans närmaste efterföljares ledning blevo
m. för en kort tid världens största
eröv-rarfolk; Djingis-kan erövrade först n. delen
av Kina, vars härskare han påtvang hårda
fredsvillkor; därefter vände han sig västerut.
Hans fältherrar erövrade 1218 kanatet
Kara-Kitai, och därefter erövrades och ödelädes i
grund Kovaresmien och Chorasan (se dessa
ord). Vid Djingis-kans död (1227) omfattade
väldet länderna från Stilla havet till Dnjepr.
Djingis efterträddes som stor-kan av sin son
Ok kodai (d. 1241), under vars regering
Nordkina definitivt erövrades (1234) och m:s
välde i Persien befästes. Okkodais brorson
B a t u, vilken erhållit de västligaste delarna
av Djingis’ rike, bröt 1237 upp med en
väldig här, besegrade ryssarna gång på gång,
förstörde Kiev i grund och lät en del av sin
här rycka in i Schlesien, där den slog de
tyska riddarhärarna vid Liegnitz (1241),
medan Batu själv under förfärliga härjningar
erövrade Ungern. Faran för hela Europa var
överhängande, då Batu plötsligt — närmast
till följd av Okkodais död — vände om österut.
Efter ett långt interregnum valdes
Okkodais son K u y u k till stor-kan men avled
1248. Han efterträddes (1251) av sin kusin
Mangu (d. 1259), som själv ledde ett
fälttåg mot Sydkina, medan hans yngre broder
H u 1 ä k ü (d. omkr. 1265) sändes att
tillintetgöra staterna v. om Persien. Huläkü intog
och härjade 1258 Bagdad, varmed det
abbasi-diska kalifatet upphörde. Mesopotamien
ödelädes så i grund av m., att det aldrig mera
repat sig. Faran för Medelhavsländerna
avvärjdes genom det nederlag m. ledo mot
sultanen Kutuz av Egypten vid Ain-Jalut
i Palestina (1260). Mangu följdes som
stor-kan av sin bror Kubilai (d. 1294; se
d. o.), under vars tid m:s välde genom
erövringen av Sydkina och delar av Bortre
Indien nådde sin största omfattning. Kubilai
måste emellertid under hela sin regeringstid
kämpa mot tronpretendenter, och riksenheten
var redan vid hans död tillspillogiven.
Delningen av riket i särskilda kanat, som redan
börjats efter Djingis-kans död, blev nu
definitiv. Störst var det ö. riket under Kubilais
efterträdare med Peking som residens. M.
antogo här småningom buddismen och råkade
under starkt inflytande av den kinesiska
kulturen. Mongolväldet i Kina ägde bestånd
blott till 1368. Genom Marco Polos (se d. o.)
skildringar av Kina under Kubilais välde fick
man i Europa någon kännedom om den höga
kultur och sagolika prakt, som rådde där;
förbindelserna mellan Europa och den yttersta
Östern voro f. ö. under mongoltiden rätt
livliga. Centralasien ingick i kanatet D j a g
a-t a i. Batus ättlingar härskade i Kiptsjak
(se Gyllene horden). I Persien
regerade il-kanernas dynasti, avkomlingar
av Huläkü. I dessa västligare kanat blev
islam erövrarnas religion. I kanatet
Dja-gatai utbröto snart häftiga inre strider, och
landet råkade i händerna på en mängd
smärre oberoende furstar (»beger»). En av dem,
Timur-lenk (d. 1405; se d. o.) el. Tamerlan.
beg av Kesch (nära Samarkand), gjorde sig till
herre över hela Djagatai (1369). Så gott som
hela hans följande levnad upptogs av krig
och erövringar; han gjorde sig till herre över
Persien, Syrien, Mindre Asien, s. Ryssland
och Nordindien, där han (1398) anställde
gräsliga härjningar, och grundade därmed för en
kort tid ett nytt mongoliskt världsvälde.
Ti-mur var en fanatisk muhammedan och
föranstaltade oerhörda blodbad i föreställningen,
att det var en Gudi behaglig gärning att
slakta »otrogna». Centrum i Timurs välde var
Samarkand. Kort efter hans död lösgjorde sig
de v. erövringarna; hans son S c h a h R u k h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
