Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monte - Montebello - Monte Carlo - Monte Cassino - Montecatini, Bagna di - Monte Cinto - Monte Cristo - Montecuccoli, Raimondo - Montefeltro - Montefiascone - Montefiore, sir Moses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Montebello—Montefiore
276
— M. Coglians [-kå’ljans], se K a r n
i-ska alperna. — M. Corno [-kå’rnå], se
Gran S a s s o dT talia. — M. Cristallo
[-krista’lå], se Dolomitalperna. — M.
Darwin [-dä’ct>in], se Eldslandet. —
M. G a r g a’n o [-nå], se G a r g a n o. — M.
Gibello [-d^ibä’lå] (M o n g i b e 11 o), se
E t n a. — M. Nuovo [-noå’vå], se
Lucri-n o s j ö n. — M. S a r m i e’n t o, se E 1 d
s-1 an det. — M. S o 1 a r o [-såla’rå], se
Capri. — M. S o m m a [-så’ma], se V e su v i u s.
— M. S o r a’t t e [-så-], se S o r a c t e. — M.
S o r i [-så’-], se Sicilien. — Se f. ö.
uppslagsord, sammansatta med M o n t e.
Montebello [måntebä’lå], kommun i it. prov.
Pavia, 8 km ö. om Voghera; 2,185 inv. (1921).
Här segrade fransmännen under Lannes 9
juni 1800 över österrikarna. — Huvudmannen
för släkten Lannes (se d. o.) bär titeln hertig
av M.
Monte Carlo [må’nte ka’rlå], se Monaco.
Monte Cassino.
Monte Cassino [må’nte kasi’nå], det av
Be-nedictus av Nursia omkr. 529 på ett berg
nära staden Casinum (nu Cassino, mellan Rom
och Neapel) grundade moderklostret för
bene-diktinorden (se d. o.). Klostret, det äldsta
och största i Västerlandet, har flera gånger
förstörts (av langobarderna 589, saracenerna
884, normanderna 1030, genom jordbävning
1349). De nuv. huvudbyggnaderna stamma
från 1500—1700-talet. Sin glanstid hade
klostret under abboten Desiderius (1058—87;
från 1085 påve under namnet Victor III).
1866 indrogs klostret, i likhet med alla andra
dylika italienska institutioner, till staten.
Med hänsyn till dess historiska betydelse och
rikedom på urkunder, böcker och konstverk
erkändes det dock som »nationalmonument»
och anförtroddes åter åt munkarna. Dessa ha
alltjämt vården om de numera för forskningen
tillgängliga skatterna. Litt.: C. L. Torelli,
»M. C. nella storia e nell’ arte» (1916);
»Mé-langes publiés ä 1’occasion du jubilé du
Mont-Cassin par les abbayes bénédictines de la
congrégation beige» (1929). E. Nwn.
Montecatini [måntekati’ni], B a g n i di M.,
badort i Nievoledalen, Toscana, 11 km s. v.
om Pistoia, en av Italiens främsta kurorter;
6,319 inv. (1921). Salthaltiga källor;
behandling av mag-, tarm- och leversjukdomar
(150,000 pers. årl.). I närheten M o n s u
inni a n o med naturliga ångbad i Grotta Giusti.
Monte Cinto [må’nte tJBntå], Korsikas
högsta punkt, 2,710 m ö. h.
Monte Cristo [må’nte kri’stå], it. ö, 40 km
s. om Elba, når 645 m ö. h.; omkr. 10 kvkm.
Kungl. jaktrevir. M. är känd genom A.
Dumas d. ä:s roman »Le comte de Monte-Cristo».
Montecuccoli [månteko’kåli], Raimondo,
greve, tysk riksfurste, österrikisk
fältmarskalk, hertig av M e 1 f i (1609—80).. M.
trädde tidigt i krigstjänst och stred i Tillys armé
samt senare i
kejserliga härar, bl. a. vid
Nördlingen 1634 och
Wittstock 1636. S. å.
blev han överste, slog
vid Troppau 1642 en
svensk kår och förde
senare olika befäl i
Böhmen. M. utförde
även några
diplomatiska uppdrag, bl. a. i
Sverige 1654—55. 1658
blev han kejserlig
fältmarskalk och
kommenderade med
fram
gång den kejserliga armé, som understödde
Danmark i kriget mot Sverige. På 1660-talet
ledde han de kejserliga härarna mot turkarna
(segern vid S:t Gotthard 1664) och fick då
tillfälle att helt utveckla sin
härorganisatoriska förmåga och sin grundliga erfarenhet
i tidens krigskonst. 1668 blev M. president
i hovkrigsrådet i Wien med överinseende över
det kejserliga artilleriet. 1672—74 förde M.
befälet i kriget mot Frankrike, där han
visade sig vara Turennes like i fråga om att
omsorgsfullt förbereda de militära
operationerna och effektivt utnyttja deras resultat.
1679 mottog han av kejsaren riksfurstlig
värdighet och fick av konungen av Neapel
her-tigdömet Melfi. Som fältherre har M. jämte
Marlborough och Turenne utbildat
lineartak-tikens metodik. M. efterlämnade ett
betydande antal militärvetenskapliga arbeten; ett
urval finns i M:s »Ausgewählte Schriften»
(4 bd, 1899—1901; utg. av A. Veltzé). Biogr.
av J. Grossmann (1878). C. O. N.*
Montefeltro [måntefä’ltrå], Æordom ital.
grevskap i nuv. ital. prov. Pesaro e Urbino,
blev på 1000-talet självständigt.
Grevesläktens mest berömde medlem är Federigo
II (d. 1482), en framstående lärd och
samtidigt en tapper kondottiär. Han byggde ett
palats i Urbino, höll där ett lysande hov och
blev 1474 hertig av Urbino. Om honom se
fr. monogr. av R. de La Sizeranne (1927).
Släkten utdog 1508 med hans son
Guido-b a 1 d o. Hertigdömet tillföll familjen della
Rovere och sedan Kyrkostaten. B. H-d.
Montefiascone [måntefiaskå’ne], stad i
Italien, prov. Viterbo; 10,035 inv. (1921).
Domkyrka av Sammicheli (1519) och
dubbelkyrkan San Flaviano (gr. 1032). I trakten odlas
ett muskatellvin, benämnt Est.
Montefiore [måntifiä^ri], sir Moses,
engelsk filantrop av judisk börd (1784—1885),
använde sin stora förmögenhet till att
förbättra judarnas ställning i olika länder. 1835
—74 var M. ordförande i Board of deputies
of british jews, som hade att bevaka
judarnas intressen i England. Han besökte sju
gånger Palestina, ingrep på olika håll genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
