Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Moria—Moritz
332
Moria, enl. 1 Mos. 22: 2 det land, där
Abraham skulle offra sin son Isak. Var det
landet låg kan ej avgöras. I senare tid har man
velat förlägga offerplatsen dels till
Jerusalem, dels till berget Gerissim. S. H-r.
Moriän, neger. — Om hjälten i M. J.
Cru-senstolpes roman »Morianen» se Badin.
Möricz [må’rits], Zsigmond, ungersk
författare (f. 1879). Hans förstlingsarbete
utgjordes av bondenoveller, »Hét krajcär» (Sju
skilling; 1909). Mest uppmärksamhet väckte
hans kraftfulla, naturalistiska bonderoman
»Sårarany» (Kärrguld; 1910), men också M:s
lustspel och historiska dramer ha tilldragit
sig intresse. M. är en ypperlig skildrare av
ungerskt småstadsliv. En uppl. av M:s saml.
verk påbörjades 1928. B. L-r.
Moring, större järnring till förtöjning av
fartyg.
Moringsankare, ankare med endast en arm
och ett fly till förankring av flotte eller boj,
försedda med moring (se d. o.). Ax. L.
Morion [måriå’], se Hjälm 1.
Moripa, zool., se R i p s 1 ä k t e t.
Mori’sker (sp. mori’scos), döpta morer och
deras ättlingar i Spanien (se d. o., historia).
Morisk stil, se Muhammedansk konst.
Morison [må’risn], Robert, engelsk
botanist (1620—83). Gick i landsflykt som
anhängare av Karl II, återvände med honom
och blev livmedikus, chef för de kungl.
trädgårdarna och prof, i Oxford 1669. Han var
en av de främsta förlinnéanska forskarna och
som systematiker avgjort före sin tid. Av de
naturliga familjer han urskilde upprätthållas
flera alltjämt. På grund av sitt arbete
»Plantarum umbelliferarum distributio nova»
(1672) anses han som den förste monografen
inom botaniken. C. S-g.
Moritüri te salütant, lat., se Gladiator.
Moritz (holl. Maurits}, prins av Oranien
(1618), greve av Nassau, ståthållare i
Nederländerna (1567—1625). Var andre son till
Vilhelm I av Oranien och dotterson till
Moritz av Sachsen. Då
M :s far blivit
mördad, fick M. plats i
statsstyrelsen och blev
snart generalamiral.
Han blev ståthållare
över prov. Zeeland,
Holland och
Västfries-land 1585 samt
Ut-recht och Overijsel
1590. M. fick s. å.
provinsernas samtycke
att gå anfallsvis till
väga mot spanjorerna.
Han befriade Gelder-
land och blev ståthållare där, utmärkte sig
mot Alexander Farnese och intog bl. a. 1594
Groningen. Vid samma års slut voro de sju
provinserna mestadels rensade från spanjorer.
M. segrade sedan vid Turnhout 1597 och i
Flandern på dynerna vid Nieuwpoort 2 juli
1600. Då Oldenbarneveld ingått det
tolvåriga stilleståndet med Spanien (1609—21),
ökades M:s politiska förhoppningar, och han
kom i konflikt med Oldenbarneveld.
Kyrkliga motiv skärpte motsatserna, i det att de
strängaste calvinisterna flockade sig kring
M. 1618 lät han fängsla Oldenbarneveld, Hugo
Grotius m. fl., och Oldenbarneveld halshöggs
1619. M. var nu republikens herre men kunde
ej bota landets inre missförhållanden. Hans
militära verksamhet blev efter krigets
åter-uppblossande 1621 obetydlig.
Moritz, tyska furstar.
1. M., kurfurste av Sachsen (1521—53).
Blev protestant 1539 och efterträdde 1541 sin
fader, hertig Henrik, som styresman över den
s. k. albertinska
ättgrenens besittningar i
Sachsen. Kort innan
kampen 1546 bröt lös
mellan Karl V och
schmalkaldiska
förbundet, som leddes av
M:s syssling
kurfursten Johan Fredrik (se
J o h a n, sp. 1097) och
M:s svärfar, Filip av
Hessen, förband sig
M. med kejsaren mot
muntligt löfte om
Johan Fredriks
kur
furstehatt och arvland — ett löfte, som
infriades, sedan kejsaren och M. 1547 vid
Mühlberg slagit och tillfångatagit Johan
Fredrik. Uppbragt över kejsarens
behandling av hans svärfar, svängde M. snart om
och ingick 1551 med några nordtyska furstar
en allians till evangeliska lärans värn,
varjämte han s. å. slöt förbund med Henrik II
av Frankrike. Våren 1552 ryckte han mot
Innsbruck och framtvang s. å. det för
luteranerna gynnsamma fördraget i Passau.
Under fälttåg 1553 mot Albrekt av
Brandenburg-Kulmbach sårades M. till döds i slaget vid
Sievershausen. M. representerar en ny,
särpräglad typ bland tidens furstar, för vilken
ej längre de religiösa motiven voro de
avgörande. Bakom hans täta frontförändringar
låg ett intensivt politiskt maktbegär. M.
inlade stora förtjänster om rikets försvars- och
undervisningsväsen. Monogr. av E.
Branden-burg (1898), som delvis utgivit M:s
»Politi-sche Korrespondenz» (2 bd, 1900—04). Kj.K-n.
2. M., greve av Sachsen, marskalk av
Frankrike (1696—1750), vanligen kallad
Marskalken av Sachsen, son till
August II av Polen och Sachsen och Aurora
von Königsmarck (se
d. o.). M.
legitimerades som helt ung
och började tidigt sin
krigarbana, deltog i
spanska
tronföljds-kriget och (under
Eugen av Savojen)
i striderna mot
turkarna 1717 samt
gick i fransk tjänst
1720. Han sökte
senare att bli hertig av
Kurland men
misslyckades (1729) på
grund av Rysslands motstånd. På franska
sidan deltog han med utmärkelse i polska
och österrikiska tronföljdskrigen. I det
senare grundläde M. sitt stora rykte som
härförare, framför allt genom stormningen av
Prag (1741) samt segrarna vid Fontenay
(1745), Raucoux (1746) och Laffeld (1747).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
