Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Morups Tånge - Morus - Morvan - Morven - Morän - Morängrus, Moränlera, Moränmärgel - Mosaik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Morus—Mosaik
348
27,6 m högt stentorn. Uppförd 1843.
Elektriskt ljus.
Mörus, bot., se Mullbärsträd.
Morvan [mårvä’], nordvästligaste delen av
Franska centralinassivet med den 902 m höga
toppen Haut Folin. Är en skogrik
granitplatå, som är vattendelare mellan Seines
biflod Yonne och Arroux, som flyter till Loire.
Morven, ett land, omtalat i Ossiandikterna
och Runebergs »Kung Fjalar»; närmast att
förlägga till Skottlands n. v. kust.
Morän (fr. moraine), av ovisst ursprung,
upptogs som vetenskaplig term på
1770-talet. M. har tidigare gått under många
olika namn, ss. pinnmo, jökelgrus,
k r o s s(t e n s)g rus, resp, -lera och -m ä
r-g e 1 (eng. drift, boulderclay [delvis] och
till, ty. Diluvialton, resp, -mergel, da.
rul-lestensler). M. har sedan mitten och slutet
av 1800-talet fått internationell användning
för att beteckna alla de bergartsspillror, som
medföras av glaciärer el. kvarlämnats av
forna sådana. Moränmaterial är icke
sorterat el. skiktat utan innehåller om vartannat
fint bergartsmjöl såväl som stenar och stora
block (m o r ä n g r u s). När m. förskriver sig
från förut sorterat material, antingen lerigt
el. sandigt, uppstår ler- el. sandmorän, vanl.
kallade moränlera och moränsand.
I alpdalar bildas av liknande skäl k
lapper m o r ä n. Kalkhaltig m. kallas
morän-märgel. Efter förekomstsättet kallas m.
s i d o m o r ä n, då den bildats av material,
som från bergssidorna nedrasat på och
bort-föits utefter sidan av en glaciär. Där två
sådana jämte angränsande sidomoräner
förenas, bilda de senare en m i t t(e 1 ) m o r ä n.
Dessa två slag av m. äro sålunda begränsade
till högfjällstrakter, där bergras kunnat
nedkomma på isen. Långt större geologisk
räckvidd ha ändmoräner, vallar av
moränmaterial, som av nu- el. forntida glaciärer vid
deras ända hopskjutits el. avlastats, där
iskanten någon tid varit stationär. Sådana m.
från forna stora nedisningar vittna därför
om klimatiskt betingade avbrott i isarnas
avsmältning. Små moränvallar (års- el.
vintermoräner), samhöriga med årsvarv av
lera, beteckna varje vinteravbrott i isens
till-bakaryckning. Det viktigaste slaget av m.
är doek bottenmorän och därmed nära
förknippad inre morän. Den senare
består av material från isens underlag, som
med-föres i dess undre delar och därför vid sin
frismältning och avlastning ej är isnött el.
packat. Bottenmoränen åter bildas av sådant
material, som isnötes, repas och
sammanpackas mellan isen och dess underlag. Såväl
bottenmorän som i synnerhet inre m. har
betydande utbredning inom forna landisområden
och utgör sålunda inom de nordiska länderna
den mest utbredda jordarten. R a d i a 1 m
o-r ä n e r kallas bottenmoränryggar, avsatta
utemot landisens gräns. Där isens mäktighet
och transportförmåga minskats närmast
gränsen, bli de högre och mera ovala samt kallas
drumlins (se d. o.). Jfr bild vid art.
Kvar-tärperioden och Glaciär, bild 2. G. D. G.
Morängrus, Moränlera, Moränmärgel, geol.,
se Morän.
Mosaik (fr. mosdique, lat. o’pus musmm,
»musiviskt arbete», åt muserna helgat arbete,
besläktat med grek, müsal, muser), av olika
färgade sten- el. glasbitar utförd beläggning av
en yta, t. ex. ett golv, en vägg, en bordsskiva
(sten-, marmor- el. glasmosaik). På liknande
sätt dekoreras mindre ytor, t. ex. bokband,
handväskor och skrin, helt el. delvis medelst
fastsättande av bitar av läder, tyg, halm o. a.
(läder-, tyg- el. halmmosaik). De äldsta
golvmosaikarbetena, mest golvbeläggning,
utfördes av naturfärgade, ung. kubiska stenbitar;
för att få rikare färgväxling inlades någon
gång i m. även bitar av glasfluss. Fornkristna
m., som dekorera kyrkinteriörernas väggytor,
äro av glas, ett material, som ger starkare
färgeffekter och mer skimrande lyster än sten.
Moderna m. utföras av glas. Materialet till
glasmosaik är glasfluss i olika färger el.
skäres ur glasplaitor, vilka hopsmälts två och
två med bladguld el. färgstoff emellan.
Bitarna plockas ihop efter konstnärens kartong,
varefter de tryckas ned i gips, murbruk el.
dyl.; sedan fästämnet torkat, slipas ytan.
Vid de för kännedomen om den antika
konstens förhistoria högst betydelsefulla
utgrävningarna i Ur på 1920-talet påträffades flera
mosaikbelagda föremål från omkr. 3500—3100
f. Kr. Några frisartade scener med människor
och djur voro utförda av lapis lazuli,
musselskal och pastor (glasfluss). Man har även
funnit kolonner av trä, som runtom voro
beklädda med m. i rut- och triangelmönster av
bitar av svart och röd sten samt pärlemor.
Den egyptiska mosaikkonsten var berömd;
den stod högst under Ptolemaiertiden. I
Alexandria och i det syriska Antiokia
verkade mosaikskolor, vilkas konstskicklighet
spreds i öst- och Västromerska rikena på
samma vägar som annan från dessa
huvudorter emanerande fornkristen konst (se d. o.).
Linjen Bysantion—Ravenna var viktigast.
I Pergamon har man funnit mosaikgolv
från 3:e och 2:a årh. f. Kr., verkligt
betydande arbeten i sitt slag. Tidigare voro
geometriska mönster vanliga, men under
hellenistisk tid upptogos blom-, rank- och figurmotiv,
som lades i m. av mycket små bitar, ett slags
»mosaikmåleri». Den grekiska och den
romerska m. äro ofta kopior av samtida, nu
försvunna målningar, varför mosaikkonstens
utveckling periodvis nära sammanhänger med
målarkonstens historia. I museet i Neapel förvaras
flera i Pompeji utgrävda mosaikgolv, bl. a.
den berömda framställningen
»Alexandersla-get» (se d. o., bild sp. 465—466), vilka
sannolikt äro dylika efterbildningar. Under den
romerska kejsartiden lades ofta praktfulla
mosaikgolv i palatsen, vanl. med geometriskt
indelade fält och med dekorativa detaljer, som
återgå på orientaliska textilornament och
hellenistisk tradition. Mosaikgolvet i
Hadria-nus’ villa i Tivoli är ett vackert ex. härpå.
Det märkliga golvet i Palazzo Barberini i
Palestrina med ett flertal egyptiska
figurscener, skildrande jakt, fiske, tempelbyggnad
etc., är utfört av en alexandrinsk
mosaikskola, verksam i Italien.
Den kristna mosaikkonsten i Italien blev
synnerligen betydande. Man smyckade
hu-vudcakl. innerväggar och valv, sällan golv,
med m. Oöverträffade figurframställningar
med gammal- och nytestamentliga motiv
utfördes av guld- och färgskimrande glasflus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
