Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Mosse
362
Typisk högmosse. Ko mosse i Småland. Mossplan med starkt tuvig
yta och vegetationslösa fläckar, s. k. dyhöljor.
barhet. Beträffande
ytgestalt-ningen skiljer man mellan: 1)
m. med välvd (konvex) yta,
högmossar; 2) m. med plan
yta, flack- eller p 1 a n m o
s-sar; 3) m. med ensidigt
lutande yta, hängmossar;
4) m. med mer el. mindre
skålformig yta, skålmossar.
Efter den topografiska
belägenheten indelas de i
dalmossar, backmossar,
platåmossar etc.
Efter den tekniska
användbarheten indelas de t. ex. i
torvströmossar och
bränntorvmossar.
M. äro till sin geografiska
utbredning huvudsaki. bundna
till jordens tempererade delar
och särskilt till n. halvklotets.
I Sverige förekomma de allmänt, utom inom
landets mest kalkrika områden, t. ex. Öland,
Gotland och vissa delar av Jämtland. De
med avseende på ytgestaltningen urskilda
mossetyperna, högmossar, flackmossar etc., äro
i uppträdandet företrädesvis bundna till
bestämda klimatområden. Så t. ex.
förekommer högmossetypen i Sverige allmännast och
mest utpräglad inom Sydsveriges mera
neder-bördsrika delar, ss. v. Småland och s.
Västergötland. I Norrland spelar högmossetypen en
mycket liten roll och är där eg. endast
antyd-ningsvis till finnandes i kustområdena
ävensom i nederbördsrika fjällområden.
Flackmosse- och hängmossetyperna äro däremot
vanligast i n. Sverige.
Högmossen är den mossetyp, som man
vanl. förbinder med ordet »mosse». På
typiskt utbildade högmossar kan man urskilja
tre partier av mycket olika skaplynne:
moss-planet, mossranden och mosslaggen.
Moss-planet bildar högmossens centralparti och
är till arealen det största. Mossplanet är
nästan plant eller endast obetydligt välvt.
Det är inom detta parti, som högmossens
höjdtillväxt huvudsaki. försiggått.
Mossplanets ytrelief och vegetation växla något hos
olika högmossar, beroende på högmossens
utvecklingsgrad (»mognad») och belägenhet i
klimatiskt hänseende. Sålunda är ytan hos
vissa högmossar starkt tuvig och hos andra
blott svagt; hos somliga består vegetationen
av risrika växtsamhällen (rismossesamhällen),
vilka här och var avbrytas av mer el. mindre
vegetationslösa fläckar (s. k. dyhöljor); hos
andra är vegetationstäcket helt
sammanhängande. De viktigaste på mossplanet
uppträdande växterna äro vitmossor (Sphagnum
ru-bellum, S. fuscum), tuvdun, tuvsäv (Scirpus
caespitosus), ljung, odon, kråkris (Empetrum
nigrum), rosling (Andromeda) och i s. v.
Sverige ofta klockljung (Erica tetralix). Ej sällan
träffas lavar, särskilt renlavar. Träd saknas
eller finnas men i senare fallet vanl. endast
i låga och trögvuxna individ (»marträd»).
Stundom träffas på mossplanet större el.
mindre vattenfyllda hålor, g ö 1 a r. Dessa ha
i regel tvärbranta kanter eller stränder och
ej sällan flera meter djupt vatten.
Mossplanet övergår mot periferien i
mossranden. Detta parti, som är relativt
starkt sluttande, omger mossplanet som ett
bälte av växlande bredd. Mossranden är
betydligt torrare än mossplanet och klädes i
regel med tallskog med ljung, odon o. a. ris.
Tallen är här genomgående något växtligare
än på mossplanet.
Allra ytterst kringgärdas högmossen, där
den stöter mot en högre belägen fastmark,
av mosslaggen. Mosslaggen ligger
alltid lägre än mossplanets och mossrandens
yta. Den är alltid synnerligen blöt, emedan
laggen är samlingsplats för avrinningsvatten
både från mossplanet och omgivande
fastmark. Till formen är laggen oftast
långsträckt och smal. Bredden håller sig vanl.
omkring något tiotal meter, men stundom
kan den vara bredare. Vegetationen i
mosslaggen utgöres av samhällen med starr, fräken
och vissa örter. Ofta träffas även björk, al
och brakved (Rhamnus frangula). I regel äro
dessa samhällen i jämförelse med mossplanets
och mossrandens mycket frodiga, vilket
sammanhänger med att laggens vatten, som
delvis härrör från fastmarkerna, är rikare på
näringsämnen än det vatten, som kommer
högmossens övriga partier till godo och som
är vanligt nederbördsvatten. Laggen utgör
igenvuxen sjö. Jonsbolinossen, Kila socken, Värmland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
