Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mossodling - Mossor - Mossros - Mossrot - Mosstena, Måstena - Mossul - Mossö - Most
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Mossodling—Most
366
Mossodling, se Mosskultur.
Mossor, Bryofyter, Bryo’phyta, kallas den
ena av de två stora klasser, i vilka man
plägar indela de högsta kryptogamerna, de s. k.
arkegoniaterna. Den andra klassen är
orm-bunksväxterna (Pteridophyta). M. utmärkas av
en tydlig generationsväxling. I denna är
köns-generationen el. g am of y ten dominerande och
nästan ensam näringsberedande, ofta
långlivad och flerårig, medan den sporalstrande
generationen, sporofyten, är utbildad som ett
med gamofyten alltid helt sammanvuxet s
poro g o n, som är mera kortlivat och som dör
bort efter sporspridningen. Mossgamofyten,
som alltså bildar den egentliga mossväxten,
utbildar könsorganen. De hanliga benämnas
anteridier, de honliga a r k e g o n (se
dessa ord, Befruktning och B 1 a d m o
s-s o r). Efter befruktningen kvarligger ägget
i arkegonet, delas där och utbildas till ett
inom olika mossgrupper mycket olika
utbildat embryo. Detta ger upphov till sporogonet,
som i enklaste fall genast nästan h. o. h.
övergår i sporbildning. Vanl. bildas
emellertid sporerna i en toppställd kapsel av
mycket olikartad organisation. Särskilt
komplicerad är denna kapsel hos de högsta
bladmossorna. Hos bladmossorna bildas sporerna
i dess inre (endotheciet) i ett begränsat,
tunnformigt skikt. De äro som mogna till
färgen gröna och försedda med kloroplaster. De
utkomma genom att först locket avkastas.
En enkel el. dubbel tandkrans (peristom}
reglerar sporspridningen. Hos vissa m. finnes
i samma syfte innanför locket en hinna, e p
i-fragma el. diafragma, som hindrar
spormassans utfallande på en gång. Vid
sporens groning bildas hos bladmossor först ett
trådlikt protonerna, varifrån den
egentliga mossan uppstår som en knoppbildning;
hos levermossorna saknas protonemat
antingen h. o. h. eller är i varje fall
obetydligt, ej trådformigt.
M. uppdelas i två underklasser,
levermossor (se d. o.; Hepaticae) och
bladmossor (se d. o.; Musci).
Även om levermossor och bladmossor i sina
extrema former äro ganska olika varandra,
äro m. (Bryophyta) dock en naturlig
systematisk grupp, och övergångstyper mellan de
bägge underklasserna finnas. Däremot äro
m:s urtyper okända. M. bilda en sluten
systematisk enhet utan säkra anknytningar till
andra växtgrupper.
M:s bortemot 15,000 arter äro spridda över
hela jorden. Största artantalet finnes i de
kalla och tempererade zonerna samt i
bergstrakter. De leva i vatten, på jord, fuktig
sand, på bark och på klippor och äro i
sällskap med lavarna att uppfatta som
växtvärldens pioniärer på barlagd och ofruktbar mark.
Härtill bidrager deras förmåga att under
långa tider uthärda uttorkning. För
människan ha de direkt föga användning, men
indirekt är deras betydelse stor därigenom, att
de kvarhålla fuktigheten i skogarna och
därför i hög grad utöva inflytande på
växttäcket i allmänhet och därigenom också på
klimatet. N. S-s.
Mossros. 1. En art rosor (se d. o.). — 2. En
förr mycket populär röktobakssort.
Mossrot, Peuce’danum pahdstre, en i kärr
Schematisk bild av en bladmossas utvecklingsförlopp.
I spor och protonerna, II gamofyt, befruktning och
sporogonets tidigaste stadium, III fullt utvecklat
sporogon, IV längdsnitt av kapsel med sporbildning.
x gamofytgeneration, 2x sporofytgeneration. ef1
han-växt, $ honväxt. Pilarna ange utvecklingsgången.
och på stränder i hela Sverige vanlig,
meterhög, flerårig umbellat med kantig stjälk och
flerdubbelt pardelade, smalflikiga blad.
Blommorna äro vita, delfrukterna platta. Till
samma släkte hör backsilja, P. oreoselinum,
med trind stjälk och vigglika bladflikar;
växer på torr, sandig mark i Skåne och på
Öland. G. M-e.
Mosstena, M å s t e n a, fideikommiss i
Bä-linge socken, Södermanland, vid en vik av
Östersjön, 17 km s. v. om Trosa; 1,944 har,
därav 477 har åker; tax.-värde 643,300 kr.
(1928). Lydde på 1300- och 1400-talet under
det stora godset Sundboholm, av vars befästa
stenhus lämningar finnas på Koholmen, samt
senare under Helgö och blev 1755
fideikommiss i ätten von Plomgren.
Mo’ssul, se M o s u 1.
Mossö [må’sö], Jyllands största insjö, ligger
v. om Skanderborg, mellan höjderna Ejer
Bavnehöj och Himmelbjerg; 16,9 kvkm, 22 m
ö. h. Genomflytes av Gudenaa.
Most [måst], ty. Brix el. Brüx, stad i Tjec-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
