Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motreformationen - Motril - Moträkning - Motsats (Opposition) - Motsatta blad - Motsols - Motstånd - Motståndscentrum - Motståndsenhet - Motståndsétalon el. Motståndslikare - Motståndslikare - Motståndssvetsning - Motståndsugn - Motstånd vid offentlig förrättning - Motsägelse - Motsägelselagen - Mott, John Raleigh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Motril—Mott
384
pande, och jesuitorden kan sägas ha utgjort
den ledande och drivande kraften i hela
rörelsen. I de tyska och österrikiska länderna
nådde den sin höjdpunkt med
restitutions-ediktet (se d. o.) av 1629, men dess styrka
bröts där genom trettioåriga kriget (1618—
48), som avslutar religionskrigens och den
katolska reaktionens tidevarv. Den stora
armadans undergång 1588, Nederländernas
fri-hetsstrid samt hertig Karls framgångar mot
Sigismund i Sverige beteckna i v. och n.
Europa rörelsens hejdande. På de inre
reformsträvandenas område gjorde sig m.
märkbar genom återupplivad religiös
folkundervisning, strängare tukt bland prästerna,
predikoverksamhetens anpassning efter tidens krav
och den kyrkliga kärleksverksamhetens
utveckling; bland de ledande männen därvid
märkas Carlo Borromeo (se d. o.) och Petrus
Canisius (se d. o.). I sin strängaste ortodoxa
och doktrinära form leder m. över till en
senare tids ultramontanism. — Litt.: Ty.
mo-nogr. av G. Droysen (1893) och E. Gothein
(1895); flera franskspråkiga arbeten om
Sverige och m. av H. Biaudet och K. I.
Karttu-nen (jfr rec. av L. Dalgren i Hist. Tidskr.
1915); Hj. Holmquist, »M. och barockens
konst» (1921) och »Kyrkohistoria», II (1927);
K. Kaser, »Das Zeitalter der Reformation und
Gegenreformation» (1922), en mängd
specialarbeten om reformation och m. i
Nederländerna, Polen, Schweiz, Böhmen, Österrike och
olika tyska provinser. Jfr
Romersk-ka-tol ska ky r k a n. V. S-g.*
Motril [måtri’l], stad i s. Spanien, nära
Medelhavet, vid foten av ett av Sierra
Nevadas förberg; 16,809 inv. (1921). Odling av
sockerrör och -betor, även bomull.
Moträkning, uppgift el. förteckning på
fordringsanspråk, som en person förmenar sig
ha mot en annan, vilken själv krävt den
förre på sitt tillgodohavande. C. G. Bj.
Motsats (O p p o s i t i o n), log., säges i den
traditionella logiken äga rum mellan
begrepp, vilka som bestämningar hos ett
och samma upphäva varandra, samt mellan
omdömen, vilka stå i sådant förhållande, att
av det ena omdömets sanning följer det andras
falskhet. Se Kontradiktorisk. S-e.*
Motsatta blad, bot., se Blad, sp. 454.
Motsols brukar beteckna en vridning el.
kretsgång, motsatt solens dagliga rörelse,
alltså från v. över s. till ö. på n. halvklotet
och på det södra i motsatt led. Man säger
t. ex., att vinden vrider sig motsols, vilket
är detsamma som att den är vänstervridande
el. vrider sig i riktning, motsatt visarnas på
ett ur. Den motsatta vridningsrörelsen
betecknas med med so Is; särskilt i fråga om
vinden säger man ofta i sistnämnda fall, att
den är högervridande. A. Å.
Motstånd kan fattas i flera olika
betydelser. Inom mekaniken studerar man de
krafter, som på grund av friktion, viskositet,
hastighetsförändringar m. m. inverka på en
fast kropps rörelse i en gas el. vätska el. på
ett flytande el. gasformigt ämnes strömning
i ett rör o. s. v. Man har funnit, att luftens
m. mot en kropps rörelse är proportionellt mot
hastigheten relativt luften för små
hastigheter, men m. växer vid större hastigheter till
att bli ung. proportionellt mot hastighetens
kvadrat. Vid hastigheter omkr. och över
ljudhastigheten följer m. en mera komplicerad
funktion. Jfr Ballistik, Friktion och
K u 1 b a n a. — Om elektriskt
motstå n d se d. o. J. T.
Motståndscentrum, se B a 11 i s t i k, sp. 795.
Motståndsenhet, se Elektriska enheter.
Motståndsétalon [-etalä’] el.
Motstånds-likare, en metallisk ledare, vars
lednings-motstånd står i ett enkelt talförhållande till
motståndsenheten (jfr Elektriska
mätinstrument 3 och Elektriskt
motstånd). För att bekvämt kunna mäta olika
motstånd använder man m., förenade till
satser på lämpligt sätt, vilka kallas
reo-stater. J. T.
Motståndslikare, se Motståndsétalon.
Motståndssvetsning, se Elektrisk
svetsning.
Motståndsugn, se Elektrisk ugn, sp. 654.
Motstånd vid offentlig förrättning, jur.
Varje stat måste sörja för att dess
förvaltningsorgans behöriga verksamhet icke hindras
genom åtgärder från de enskilda
medborgarnas sida. Samhällsorganen utrustas med en
viss befogenhet att i sista hand med våld
nedbryta ett dylikt motstånd, och med straff
beläggas sådana åtgärder, som gå ut på att
störande ingripa i förvaltningsfunktionernas
fortgång, s. k. brott mot offentlig myndighet
(strafflagen kap. 10). Hit äro att hänföra
bl. a. uppror, sådan misshandel el.
missfir-melse av ämbets- el. tjänsteman, som sker
»i eller för» hans funktion, befriande av fånge,
vägran av inträde för utförande av offentlig
förrättning. Även förekomma allmänt
formulerade straffbud, t. ex. mot den, som på
vilket sätt som helst söker hindra offentlig
funktionär i utförandet av hans funktion, så
bl. a. i danska strafflagen. Svensk rätt
innehåller ej någon så allmän bestämmelse; den
stadgar emellertid straff av fängelse i högst
sex månader el. böter för den, som vid
offentlig förrättning gör våldsamt motstånd,
utan att förrättningsmannen våldföres
(strafflagen kap. 10 § 6, en av lagens oftast
till-lämpade bestämmelser). R. B-l.
Motsägelse, log., en tankegång, som
innehåller el. kan visas leda till två
kontradikto-riskt motsatta omdömen. Se
Kontradiktorisk. G. O-a.
Motsägelselagen (lat. princi’pium
contra-dictiönis), log., se T a n k e 1 a g.
Mott [måt], John Raleigh, amerikan,
en av de ledande i Kristliga
studentvärldsförbundet (f. 1865 25/e), master of arts vid
Yale-univ. och 1910 jur. hedersdr i Edinburgh. Blev
sekr. för kristliga studentrörelsen i
Nordamerika 1891, reste i Europa, tog initiativet till
Kristliga studentvärldsförbundets bildande i
Vadstena 1895 samt blev dess generalsekr. och
organisatör. På sina oavlåtliga resor har M.
inspirerat och organiserat kristliga
studentrörelser inom jordens flesta kulturländer.
1910 var han sekr. vid den första
världsmis-sionskonferensen i Edinburgh, för vars
fort-sättningskommitté, Internationella
missionsrådet (International missionary council),
han blev ordf. Som sådan tog han initiativet
till världsmissionskonferensen i Jerusalem
1928. 1926 blev han ordf, för världens K. F.
U. M.-rörelse, och 1920—28 var han även ordf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
