Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mug - Mugg, Lera (veterinärväsen) - Muggbrand - Mugil - Muhammed el. Mohammed (Mehemed, religionsstiftare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Mug—Muhammed
398
Mug, f olkstam, se A r a k a n.
Mugg, i dagligt tal Ler a, veter.,
inflammation i huden i karleden (bakre sidan av
kotan) hos hästar och nötkreatur. Lindrig m.
uppträder som ytliga, vätskande sår. I
svårare fall förtjockas huden och brister i
sprickor, som avsöndra en smörjig, illaluktande
materia. Inflammationen kan leda till brand
i huden (muggbrand). Rasp är en form av
m., som sträcker sig ovan kotleden upp mot
hasen. Hudpapillerna förstoras, och skorv
eller hornartade massor uppstå på baksidan
av skenbenen. Orsaken till m. är fukt i
förening med kyla och orenlighet, möjl. även ett
särskilt smittämne. I lindriga fall nyttjas
torkande pulver (zinkoxid och stärkelse, lika
delar, tannoform) el. salvor (pyoktaninsalva),
i svårare våtvärmande omslag av Burows
lösning, därefter fuktigt sårförband. E. T. N.
Muggbrand, veter., se Mug g.
Mügil, zool., se M u 11 e s 1 ä k t e t.
Muha’mmed el. M o h a’m med (turk. M
e-h e m e d), arabisk religionsstiftare (omkr.
570—632). Föddes i Mecka och tillhörde
Häschims släkt av kureischiternas stam.
Tidigt föräldralös, upptogs M. av en
farbroder, Abu Tälib. I sitt 25:e år blev han
kamel-drivare i tjänst hos en rik köpmansänka,
Chadldja, som snart, ehuru betydligt äldre,
ingick giftermål med honom. M. kunde sedan
leva som rik köpman. Efter någon tid
började M. ägna sig åt religiösa betraktelser,
fastor och bönei och drog sig ofta för flera
dagar undan till det ensliga berget Hirä i
närheten av Mecka. Så förbereddes den
världshistoriskt betydelsefulla vändning i hans liv,
som vanl. anses infalla i hans 40:e år.
Om kristendomen visste M. knappast annat
än några förvridna legender. Däremot hade
han lärt känna rätt mycket av judarnas
religiösa tro, varav det betydande judiska
inslaget i hans lära förklaras. Men den egentliga
drivkraften till den nya vändningen i hans
liv var övertygelsen, att Gud utkorat honom
till sändebud och profet. Insikten, att Gud
är blott e n, att avgudarna äro idel
fåfäng-lighet och att deras dyrkan framkallar Hans
vrede och straff, grep honom med profetisk
kraft. Från denna stund ägnade han sitt liv
åt predikan för människorna för att rädda
dem från helvetets eld och omvända dem till
den ende sanne Guden. Han kan dock icke
i andlig höghet jämföras med G. T:s största
profeter. Det var från början något sjukligt
i hans upprörda själstillstånd. Han hade
epi-leptiska anfall, drömmar och hallucinationer,
trodde sig ibland besatt av onda andar och
umgicks med självmordstankar. Men hans
vänner övertygade honom snart, att hans
kroppsliga lidanden voro beviset på hans
utkorelse. Han tillät sig mångahanda »fromma
svek» och lät ofta sina »uppenbarelser»
komma som direkt försvar av dylika. I sitt 40:e
år fick M. en natt under andaktsövningar på
berget Hirä genom ängeln Gabriel den
uppmaning från Gud, som innehålles i koranens
kap. 96: 1—5. och från den natten, lal’lat
el-qadr (»allmaktens» el. »beslutets natt»), räkna
hans bekännare början av hans profetiska
sändning.
Nya uppenbarelser kommo, och de
gudomliga orden upptecknades av någon troende.
De samlades och ordnades redan tidigt i
»kapitel» (süra, egentligen »rad», »ordning»;
se vidare Koran). Men M:s predikningar och
anspråk på gudomlig sändning möttes blott
av hån och förakt, även från hans närmaste
släkt. Omkr. tolv år kämpade M. med
obetydlig framgång för sin lära (se I s 1 a m) mot
meckanernas ständigt växande förbittring.
Omsider lyckades han vinna en mängd
ansedda män av de mäktiga stammarna
Chaz-radj och Aus i Jatrib och därigenom göra
ett slut på dessa stammars långvariga
inbördes stridigheter. Sommaren 622
utvandrade han dit (se H i d j r a). Deltagarna i
flykten kallades el-muhädjirün,
»medflyk-tingarna», de i Jatrib bosatta troende, som
gästvänligt upptogo flyktingarna, el-’ansär,
»hjälparna». I Jatrib, som därefter fick
namnet Medlnet en-Nebi, »profetens stad» (därav
Medina), lät M. bygga en moské för de
troende och införde en mängd nya anordningar.
Av den fornarabiska religionen upptog han
allt, som lät förena sig med islams stränga
monoteism, och särskilt vallfärderna till Kaba
(se d. o.). Efter Chadidjas död äktade han
sin vän Abu-Bekrs tioåriga dotter, Äischa (se
d. o.), tog sig efter hand flera hustrur utom
en mängd frillor och hade med dessa flera
döttrar men inga söner. I sina
Medinauppen-barelser uppträder M. med mera myndighet
än förr mot sina fiender. Mot Mecka började
han en krigisk politik, i det att han genom
ständiga anfall på dess karavaner skadade
dess handel. Detta ledde slutligen till öppen
fejd mellan de båda städerna, och med 300
man mot 950 vann M. (624) den
mångbe-sjungna segern vid Bedr (en liten
karavanstation med källa, s. v. om Medina). Från
denna stund växte M:s makt med hast. Han
utsände varje år åt alla håll expeditioner,
som dels med våld omvände tredskande
stammar, dels genom utsikt till rika byten lockade
ännu flera till fredlig underkastelse. De
slagna kureischiterna förberedde dock ett
hämn-dekrig mot M., och redan året därpå angrepo
de Medina med en här av 3.000 man. Med
blott en tredjedel av denna styrka led M. ett
svårt nederlag vid foten av berget Uhud
(Ohod; en timmes väg n. om Medina). I början
av 627 ryckte fienden med en stor här mot
Medina. M. lät gräva en grav kring staden,
och med denna i Arabien hittills okända
för-svarsmetod kunde han uthärda 40 dagars
belägring, varefter fienderna avtågade. Efter
fredlig uppgörelse mellan M. och meckanerna
och nytt fredsbrott från de senares sida tågade
M. i början av 630 med 10.000 beduiner mot
Mecka och intog nästan utan motstånd sin
fädernestad. Hans välde sträckte sig nu till
Arabiens avlägsnaste trakter. I mars 632
företog M. sin sista vallfärd, »avskedets
vallfärd», till Mecka och påbjöd då en mängd
borgerliga och religiösa stadgar. Han dog i
Medina 8 juni 632. M:s släkt fortplantades
endast genom den yngsta av Chadidjas fyra
döttrar, Fätima, som i sitt giftermål med M:s
kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hasan
och Husein. De från dessa härstammande
ätterna motsvara i viss mån Europas adel,
och deras medlemmar äga rätt till titeln
scherif, adel, och till att bära grön turban.
Sträng konsekvens var för M. främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
