Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Muhammed el. Mohammed (Mehemed, religionsstiftare) - 1. Muhammed I (turkisk sultan) - 2. Muhammed II Fatih (Böjük, turkisk sultan) - 3. Muhammed III (turkisk sultan) - 4. Mumammed IV (turkisk sultan) - 5. Muhammed V (Reschad, turkisk sultan) - 6. Muhammed VI (Vahid-ed-din, turkisk sultan) - Muhammed (imam) - Muhammed Ahmed bin Sajjid ABdallah, el-Mahdi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Muhammed—Muhammed Ahmed
400
Sultan Muhammed II. Målning av Gentile Bellini.
både i livet och i läran. Från rent etisk
synpunkt är han allt annat än en stor man,
men bristen på strängt sedligt medvetande
och hans oklara tankar över alla andliga ting
voro en oundviklig följd av den tid och det
folk han tillhörde. På grund av de
världshistoriska följder hans liv medfört, måste M.
likväl räknas bland jordens märkligaste män.
Litt.: Ibn Saad, »Biographien Muhammeds,
seiner Gefährten und der späteren Träger des
Islams» (utg. på arabiska av E. Sachau m. fl.
1904—28); Th. Nöldeke, »Das Leben
Muhammeds» (1863); J. Wellhausen, »Skizzen und
Vorarbeiten», IV (1889); F. Buhl, »M:s liv»
(1903); T. Andræ, »M., hans liv och tro»
(1930). H. A. (P. L.)
Muha’mmed, turkiska sultaner.
1. M. I, Bajasid I:s tredje son (1387—1421),
återställde det osmanska rikets enhet efter
dess fullständiga söndersprängning vid faderns
fångenskap och död (se Bajasid I). Först
1413 blev M. dock efter otaliga strider med
sina bröder Suleiman, Isa och Musa ensam
härskare samt hade även sedan att bekämpa
våldsamma upprorsrörelser, främst ett
der-vischuppror, som kämpade för allmän
egen-domsgemenskap. M. visade sig även i fredliga
värv vara en klok och duglig regent. Han
främjade den då uppspirande turkiska
litteraturen, och flera av tidens förnämsta
diktare tillhörde hans hov.
2. M. II F a t i h, Erövraren (även B ö j ü k,
den store), Murad II:s son (1430—81),
efterträdde 1451 sin krigiske fader, vars
erövringsplaner han med iver fullföljde.
Konstan-tinopel intog han 1453 (jfr K o n s
tan-t in opel, sp. 1130). De följ, åren
underlade han sig Serbien (1458), det frankiska
hertigdömet Aten, furstendömet Akaja och
»despotatet» Misithra på Morea (1460) samt
Trapezunt, vars kejsare David Komne
-nos emot tro och loven avrättades med
hela sin familj (1461). Därefter kom
turen till Valakiet, Hercegovina, Montenegro
och Bosnien (1463). I Asien erövrade han
Karaman (1466) och underkuvade den
turk-menske fursten Usun Hasan (1473).
Tatar-kanen på Krim tvingades 1475 och fursten
av Moldau 1476 att erlägga vasalltribut. M:s
planer på Ungern, n. Italien och
Johannit-riddarnas ö Rhodos omintetgjordes, och den
i det turkiska hovet uppfostrade albanske
hjälten Skanderbeg tilltvang sig 1461 en
fördelaktig fred. M. II framstår dock främst
som lagstiftare. Det var eg. han, som genom
sin grundlag, Ka’nun-näme, först gav fasta
former åt turkarnas samhällsskick. Själv var
han efter tidens mått en högt bildad man,
mycket språkkunnig och konstnärligt begåvad
samt gjorde sig även under pseud. A v n i känd
som diktare. En handskriven samling av hans
dikter förvaras i Uppsala univ.-bibi. Hans
liv fläckades av utsvävningar och grymhet.
3. M. III, Murad III:s son (1566—1603),
efterträdde 1595 sin fader. Han lät vid sin
tronbestigning mörda sina 19 bröder och 7
av faderns havande gemåler. Helt behärskad
av sin moder, venezianskan Baffa, lade han
regeringen i händerna på sina storvesirer,
vilka förde landet mot inre och yttre förfall.
Riket var vid M:s död i fullt uppror och
därtill invecklat i tre krig.
4. M. IV (1641—91) uppsteg vid 7 års
ålder på tronen efter sin mördade fader,
Ibra-him I. Regeringen fördes under hans
minderårighet av farmodern, senare av hans
moder och överlämnades därefter helt åt de
framstående storvesirerna Köprili (se d. o.),
varför M. IV aldrig kom att själv öva något
nämnvärt inflytande på rikets styrelse. Han
avsattes 1687 och dog i fängelse.
5. M. V. (M. Reschad), sultan
Abd-ul-Medjids son (1844—1918), insattes som sultan
efter den ungturkiska statskuppen i april
1909, då hans broder Abd-ul-Hamid avsattes.
M. var som regent svag och osjälvständig.
Efter turkarnas framgångar vid
Dardanel-lerna under världskriget tog han titeln ghazi,
»segraren».
6. M. VI (M. V ä h i d - e d - d i n),
osmanska rikets siste sultan (1861—1926), den
föregåendes bror, efterträdde sin bror vid
dennes död 3 juli 1918, kom under trycket av de
allierades ockupationstrupper 1920 i konflikt
med det egna landets nationalister under
Mu-stafa Kemal och blev av nationalförsamlingen
i Angöra förklarad avsatt 2 nov. 1922. Han
flydde från Konstantinopel 17 nov. s. å. på
ett brittiskt örlogsfartyg till Malta och dog i
San Remo. G. Rqt.
Muha’mmed, imam, se I m a m 4.
Muha’mmed Ahmed b i n S a’j j i d A b d a
1-1 ä h, kallad e 1 - M a h d i, religiös reformator
och härskare över Sudan (1848—85).
Tillhörde en släkt, som gjorde anspråk på att
härstamma från profeten Muhammed, slog sig
ned på ön Abba i Vita Nilen och samlade en
växande skara anhängare kring ett
puritanskt program, som bl. a. omfattade strängt
förbud mot sång, dans och andra världsliga
nöjen. Därjämte agiterade M. mot det egyp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
