Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Muhammed Ahmed bin Sajjid ABdallah, el-Mahdi - Muhammed Ali (Mehemed Ali, turkisk pascha) - Muhammed Ali (Ali Muhammed, sektgrundläggare) - Muhammed Ali (schah av Persien) - Muhammed Ali pascha (Karl Detroit, militär och diplomat) - Muhammedan - Muhammedanism - Muhammedansk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Muhammed Ali—Muhammedansk konst
402
tiska väldet i Sudan och framträdde slutligen
som mahdi (se d. o. och Imam 4). 1881 företog
han efter profetens mönster en hidjra (flykt)
från Abba till s. Kordofan och stod snart,
med sin religiösa
förkunnelse samlande de
många skilda
oros-elementen, som ledare
för ett verkligt
uppror. Efter stora
framgångar (se Egypten,
sp. 394, och Gordon,
Ch. G.) var M. 1885
härskare över nästan
hela Egyptiska
Sudan, då han avled.
M. utvecklade sig
med åren till en grym
despot, vars blodiga
välde endast förvärrade tillståndet i det
olyckliga Sudan. 1898 störtades kvarlevorna
av hans välde vid Kitcheners (se d. o.)
erövring av Omdurman, då den ståtliga
gravbyggnad, som uppförts över M:s lik,
förstördes, hans kvarlevor brändes, och askan
kastades i Nilen. Litt.: J. Ohrwalder, »Ten
years’ captivity in the Mahdi’s camp» (1892),
och R Slatin pascha, »Feuer und Schwert in
Sudan» (1896), båda i svenskt sammandrag,
»Eld och svärd i Sudan» (1896); K. Neufeld,
»In den Ketten des Khalifen» (1899); A. Mohr,
»Kampen om Nilen 1882—1898» (1923). H. B-n.*
Muha’mmed Ali (oftast kallad M e h e m e d
A1 i), turkisk pascha, sedermera vicekonung
av Egypten (1769—1849). Var son till en
al-bansk bonde och skickades 1798 som
underbefälhavare för ett
al-banskt regemente till
Egypten för att kämpa
mot Bonaparte. M.
deltog bl. a. i slaget
vid Abukir (juli 1799)
och fick en allt
inflytelserikare maktställning under
anarkien i Egypten efter
fransmännens
nödtvungna avfärd 1801.
Han förjagade med
sina albanska
trupper 1804 mamlukerna
från Kairo, utropades där 1805 till pascha
och blev landets styresman. Om hans
omdanande reformverksamhet där, erövringar i
Arabien och Sudan samt försök att dana ett
av Turkiet helt oberoende egyptiskt välde se
vidare Egypten, sp. 391. 1834 antog han
titeln vicekonung och blev 1841 efter en genom
stormakternas förmedling framdriven
uppgörelse med sultan Abd-ul-Medjid med ärftlig
rätt pascha över Egypten. Han blev under
sina sista år svagsint. M. var en diplomatiskt
skicklig och hänsynslös, grym och svekfull
österländsk härskare och lärde sig aldrig
läsa och skriva. Litt.: Ch. A. Murray,
»Me-moir of Mohammed Ali» (1898); H. Dehérain,
»Le Soudan égyptien sous Méhémet-Ali» (s. å.).
Jfr litt. vid art. Egypten, sp. 398. (L-ts.)
Muha’mmed Ali (el. Ali Muhammed),
muhammedansk sektgrundläggare i Persien
(1820—50). Se Islam, sp. 769.
Muha’mmed Ali, schah av Persien (1872—
1930). Efterträdde 1907 sin fader,
Musaffer-ed-din, störtades genom en revolution juli
1909, gjorde 1911 ett misslyckat försök att
återtaga sin tron och vistades sin återstående
levnad i landsflykt. Jfr Persien, historia.
Muha’mmed Ali pascha, turkisk militär och
diplomat (1827—78), hette eg. Karl
Detroit och tillhörde en till Tyskland
inflyttad fransk hugenottsläkt. 1843 blev han
skeppsgosse på ett
mecklenburgskt
fartyg, rymde i
Konstantinopel från detta,
övergick till islam och
blev 1853 turkisk
officer. Han anförde
1877 en armékår i
kriget mot Serbien,
stred därpå från juli
s. å. i Bulgarien mot
ryssarna som
överbefälhavare för turkiska
Donauarmén och var
på Berlinkongressen
1878 Turkiets andre delegerade. Efter
fredsslutet utsedd till överbefälhavare i Albanien,
mördades han 7 sept. s. å. vid
gränsreglerings-arbetena av en alban i Djakovo. V. S-g.
Muhammedan, västerländsk benämning på
anhängare av Muhammeds religion. Själva
kalla m. sig muslimtn (plur. av mu’slim),
därav den europeiska ombildningen museiman.
MuhammedanPsm, Muhammeds lära, islam
(se d. o.).
Muhammedansk konst har, trots att den
omfattar många skilda länder och folkslag,
till följd av religionens starkt sammanhållande
kraft bevarat en viss enhetlig karaktär.
Hu-vudsakl. inriktar den sig på arkitektur,
dekorativ konst och konsthantverk. M. har en
starkt abstrakt inställning och undviker
naturalistisk framställning, något som har stöd
i vissa bildfientliga uttalanden av profeten.
Bortsett från den särskilt i Persien högt
drivna miniatyrkonsten och några enstaka
företeelser på andra håll saknas sålunda all
målnings- och bildhuggarkonst. Den i m.
betydelsefulla ornamentiken bygger visserligen
delvis på naturalistiska motiv men söker
genom stark stilisering undertrycka dem. De
väsentligare särdrag, som finnas inom m.,
bero till stor del på de olika kulturarv, som
mottagits av olika till islam anslutna
folkstammar, samt den växelverkan, som på olika
håll inom den muhammedanska världen
uppstått med andra konstkulturer. Av stor
betydelse för konstutvecklingen har ofta varit
härskares och härskarsläkters ingripande, en
betydelse, som ökats genom den för islam
egendomliga s. k. leiturgien, d. v. s.
överflyttande av hantverkarkolonier mellan olika
delar av riket.
Den egentliga m. kan anses börja med
omajjaderna (661—750). Rikets
tyngdpunkt låg då i dess västligare delar, och i
de stora städerna utbildades en moskétyp med
stor, fyrsidig gård och däromkring liggande
bönehallar, den största vid en av gårdens
sidor, försedd med en mihräb, som betecknade
riktningen mot Mecka. Det hela var
kringgärdat av höga murar. Fritt invid moskén
stod ett fyrsidigt torn, tjänstgörande som mi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
