Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munck, Jens - Munck, Johan Reinhold - Munck, Petrus - Munck af Rosenschöld, släkt - Munck af Rosenschöld, David - Munck af Rosenschöld, Eberhard - Munck af Rosenschöld, Eberhard Zakarias - Mund, Munder - Mund, Pros - Munda - Mundal el. Fjærland - Munday, Anthony
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Munck, J. R.—Munday
426
båda återstående och ett av skeppen kom han
1620 tillbaka till Bergen. Vid sin död stod
han i begrepp att anträda en ny färd för att
taga sitt »Nya Danmark» i besittning för
danska kronan. Om resan 1619—20 utgav
M. 1624 »Navigatio septentrionalis» (ny uppl.
1883 med inl. och noter av P. Lauridsen; eng.
övers, i »Works of the Hakluyt society»,
n:r 97, 1897). J. E.
Munck, Johan Reinhold, frih.,
finländsk militär (1795—1865); se släktart. Blev
chef för Preobrasjenska gardet 1842, direktor
för kadettkåren i Fredrikshamn 1843,
vice-kansler för Helsingfors univ. 1855 och
general av infanteriet 1862. På grund av sin
rättrådiga karaktär och sitt ridderliga
fosterländska sinnelag åtnjöt M. förtroende både
i ryska hovkretsar och hos ungdomen i
kadettkåren och vid universitetet. H. E. P.
Munck, Petrus, biskop (1732—1803), f. i
Trolle-Ljungby, Skåne, 1753 docent, 1769
prof, i grekiska och österländska språk i
Lund, 1778 förste teol. prof, och domprost,
1794 biskop över Lunds stift. M., som en tid
vistades i Uppsala och där gjorde sig
bemärkt genom en avh., »De jure devolutionis»
(1755), var en lärd och stridbar man, mästare
i disputationskonsten och skarp polemiker.
Sin teol. doktorsvärdighet fick han efter
klagomål hos universitetskanslern och
disputation på en mot sedermera domprosten i Skara
A. Knös riktad stridsskrift, benämnd »De
synergismo recentiori» (1769). 1760 utgav han
M. Wöldickes »Compendium theologiae» (4:e
uppl. 1779), som länge förblev den antagna
läroboken i teologi i hela Skandinavien. M.,
som var medlem av prästeståndet vid
riksdagarna 1792 och 1800, stod högt i gunst hos
Gustav III. 1799 adlades hans barn med
namnet M u n c k af Rosenschöld. E. Nwn.
Munck af Rosenschöld, svensk släkt. Biskop
Petrus Muncks (se d. o.; av en skånsk släkt,
känd från 1600-talets slut) barn adlades 1799
med namnet M. Om hans söner E. Z. M. och
D. M. samt deras brorson E. M. se nedan.
Munck af Rosenschöld, David, präst,
publicist (1786—1840); jfr släktartikeln. Blev
fil. mag. i Lund 1805, docent i grekiska 1807,
prästvigdes 1810, blev s. å. teol. kand, samt
1812 vice bibliotekarie och adjunkt i estetik.
1816 blev M. kyrkoherde i Kvistofta, fick
1819 professors och 1820 prosttitel. M. ägde
en rik begåvning men var en bisarr
personlighet. I sina beryktade tidningsuppsatser,
»Kvistoftaartiklarna», behandlade M. dagens
frågor men inryckte på de mest oväntade
ställen uppgifter om sina egna förhållanden.
Han vanvårdade sina affärer och sin yttre
person och är mest bekant som ett stort original.
Munck af Rosenschöld, Eberhard, läkare
och naturforskare (1811—68) brorson till D.
M. Fil. dr 1835 i Lund, blev M. efter med.
kand.-examen 1839 skeppsläkare på
övnings-fartyget briggen »Oscar» 1840, men efter
expeditionens upplösning i Montevideo
kvar-stannade M. i Buenos Aires som
vetenskapsman och kom 1843 till Paraguay, där han
dels tjänstgjorde som läkare, dels studerade
naturförhållandena och gjorde stora
natural-historiska samlingar. M. mördades sedermera
på anstiftan av F. S. Lopez (se d. o.). M:s
botaniska samlingar och anteckningar föllo i
händerna på en apotekare D. Parodi i
Asun-ciön, som använde dem för sitt verk
»Contri-butiones a la flora del Paraguay» utan att
ange källan. Av M:s övriga samlingar gick
största delen förlorad, men åtskilligt har dock
kommit sv. Vet.-akad. till handa. C. Lmn.*
Munck af Rosenschöld, Eberhard Z
a-k a r i a s, läkare, riksdagsman (1775—1838);
jfr släktart. Inskrevs 1786 som student i Lund
och utgav vid 15 års ålder en avh., »De
rheu-matismo acuto» (1790),
offentligen försvarad
under prof.
Engel-harts presidium. 1793
blev han fil. mag.
samt 1794 med. dr
(primus) och med.
adjunkt. 1796 började
hans medicinska
praktik, och med varje år
växte hans anseende
som läkare. Sedan han
1799 jämte sina
syskon adlats, bevistade
han 1800 riksdagen i
Norrköping, där han, som med värme
omfattat franska revolutionens idéer, tillhörde
oppositionen. Han deltog även i följ, riksdagar,
oftast som medlem av konstitutionsutskottet,
och förblev sin ungdoms frisinnade idéer
trogen. 1801 fick M. i Köpenhamn kännedom om
vaccinationen och införde den i Skåne. Med
största energi verkade han flera år genom
resor i rikets alla delar och genom skrifter för
dess utbredande. Med all den kraft, som djup
övertygelse förlänar, kämpade han även mot
brännvinet, som han ansåg borde finnas endast
på apoteken. 1803 förordnades M. till läkare
vid Ramlösa brunn. 1805 blev han prof, i
teoretisk medicin i Lund (tjänstledig från 1832)
och 1817 led. av Vet.-akad. R. T-dt.*
Mund, Mund er (fnhty. munt, fsv. munder),
betecknade urspr. skyddsmakt (jfr det därav
avledda »myndig») över fria el. halvfria
personer, t. ex. mannens över hustru och barn.
Då äktenskap enl. forngermansk rätt i regel
ingicks genom brudköp (se d. o.), är det
förklarligt, att m. i Äldre Västgötalagen betyder
brudköpssumma. K. G. Wn.
Mund [mon], P r o s, dansk amiral (d. 1644).
Blev 1628 kapten, deltog i talrika sjöstrider
och fick 1633 Island i förläning. M. fick 1644
befäl över en eskader, förenade sig med Ove
Gjedde och stred mot den holländska flotta,
som De Geer utrustat till Sveriges hjälp.
M. var med i slaget vid Kolberger Heide 1
juli s. å. och blev 13 okt. s. å. oförmodat
angripen vid Femern av svenska flottan
under Wrangel samt stupade efter ett
hjältemodigt försvar.
Munda, romersk koloni i Baetica, i trakten
av Corduba, bekant genom Caesars seger över
Pompeius’ söner m. fl. 45 f. Kr.
Mundal el. F j æ r 1 a n d, daluppgång från
Fjærlandsfjorden till Jostefonn på
Jostedals-breen, Vestlandet, Norge. Vid fjorden
turisthotell.
Munday [ma’ndi], Anthony, engelsk
författare (omkr. 1553—1633). Var först
skådespelare, därefter författare och översättare
samt skrev 1584—1602, oftast i samarbete
med andra, 18 dramer; blott fyra finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
