Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Murad III (turkisk sultan) - 4. Murad IV (turkisk sultan) - Murad efendi - Murad su - Muraena, Muraenidae - Murankare - Murano - Murano, Antonio da - Murarbin - Murargetingar - Murat, Joachim - Muratori, Lodovico Antonio - Muratoriska fragmentet (Muratoris kanon) - Muratov, Pavl Petrovitj - Muraviev, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Murad efendi—Muraviev
448
— 3. M. III (1546—95), Selim II:s son; lät
genast efter sin tronbestigning (1574) strypa
sina fem bröder. Feg och grym, var han en
slapp och nyckfull regent och skördade ringa
frukt av sina långa och förödande krig med
Persien och Österrike. — 4. M. IV (1609—
40), Ahmed I:s son; uppsteg som
minderårig på tronen 1623, övertog efter tre års
förmyndarregering själv makten och
uppträdde till en början som en klok och duglig
regent men förföll snart till dryckenskap. I
raseri över återkommande upprorsförsök lät
han 1632—37 avliva 25.000 människor. Efter
krig med växlande framgång hade han
intagit de pers, städerna Erivan och Tebris
samt 1638 även Bagdad, som vid freden i
Sehab (1639) jämte hela Mesopotamien
införlivades med Turkiet, varemot de förstnämnda
områdena återlämnades till Persien. — 5. M.
V (1840—1904), Abd-ul-Medjids son;
utropades till sultan 30 maj 1876 men avsattes
redan 31 aug. s. å., som det uppgavs på grund
av sinnessjukdom. Han efterträddes av sin
broder Abd-ul-Hamid II. G. Bqt.
Muräd efe’ndi, turkisk diplomat, författare
(1836—81), hette eg. Franz von
Werner, övergick 1853 från österrikisk till
turkisk krigstjänst, vart sedan envoyé (1880 i
Stockholm). Skrev dikter (»Balladen und
Bilder», 1879, m. fl.), dramer, »Türkische
Skiz-zen» (2 bd, 1877) m. m.
Muräd su, se E u f r a t.
Muraè’na, Muraenidae, zool., se Ålfiskar.
Murankare, se Ankare, sp. 1021.
Murano [mora’nå], förstad till Venezia,
Italien, 1,5 km n. därom på ön M.; 5,131 inv.
(1921). Katedralen är en vacker basilika
(1100 talet, restaurerad 1873). M. är sedan
medeltiden huvudort för den venezianska
glasfabrikationen och hade under 1500-talet omkr.
30,000 inv. (jfr Glas, sp. 736). Glasmuseum.
Murano [mora’nå], Antonio da,
italiensk målare, 1400-talet, se Vivarini.
Murarbin, zool., s^Bifamiljen, sp. 262.
Murargetingar, Eu’menes, se G e t i n g a r,
sp. 620.
Murat [myra’], Joachim, fransk
marskalk, konung av Neapel (1767—1815). Var
son till en värdshusvärd i Sydfrankrike,
övergav 1787 den prästerliga banan för den
militära, avskedades 1790
men fick 1791
återinträda i tjänst. M. kom
1795 i förbindelse
med Napoléon
Bona-parte och avancerade
raskt. Efter
italienska fälttåget 1796 var
han redan
brigadgeneral, deltog i
expeditionen till Egypten
och grundläde där sitt
rykte som en av
tidens främsta
kavallerigeneraler. Vid
stats
kuppen 1799 sprängde han »de femhundras
råd» och blev 1800 g. m. Napoleons syster
Caroline (jfr Bonaparte, sp. 779—780).
Sedan följde snabba befordringar: 1804 blev
M. guvernör i Paris och marskalk, 1805 furste
och som belöning för tapperhet vid Austerlitz
storhertig av Berg och Kleve (1806). Efter
att ha anfört kavalleriet vid Jena, Eylau och
Friedland blev han 1808 chef för de franska
trupperna i Spanien, kuvade en resning i
Madrid och blev efter Napoleons broder
Jo-seph s. å. konung i Neapel.
Som Napoleons vasall i Neapel sökte M.
framför allt utvidga landets armé och skapa
en liten flotta men arbetade även för den
nationella utvecklingen, ordnade
rättskipningen efter franskt mönster, bekämpade
rö-veriet o. s. v. Dubbelställningen bragte
honom i skevt förhållande till Napoleon, men
spänningen mildrades, då M. under ryska
fälttåget åter blev chef för kavalleriet och
därvid ånyo höljde sig med ära. Från återtåget
skyndade han dec. 1813 till sitt rike och
be-gynte nu ett valhänt dubbelspel för att rädda
sin tron. Han inledde intriger med Österrike,
England, Frankrike och italienska
frihetsvänner men misstroddes snart av alla. M.
tågade mot vicekonung Eugène av Italien
men slöt sig vid Napoleons återkomst från
Elba till denne, besegrades av österrikarna,
flydde till Frankrike och efter nederlaget vid
Waterloo till Korsika. Där utrustade M. sept.
1815 en liten expedition för alt återerövra
sitt land och landsteg vid Pizzo i Kalabrien
men övermannades, dömdes av en krigsrätt
till döden och sköts 13 okt. s. å. — M. var
en tapper krigare men ingen strateg; till
karaktären var han egenkär och fåfäng.
Litt.: M. H. Weil, »Le prince Eugène et
Murat» (5 bd, 1901—02) och »J. M., roi des
Naples» (5 bd, 1909—10); J. Chavanon och
G. Saint-Yves, »J. M.» (1905). A. A-t.
Muratori [moratå’ri], Lo d ov i co
Antonio, italiensk arkivforskare (1672—1750),
blev 1695 konservator vid Ambrosianska
biblioteket i Milano samt 1700 hertiglig
bibliotekarie och arkivarie i Modena. Han utgav
bl. a. »Rerum italicarum scriptores præcipui»
(25 bd, 1723—51) samt »Annali dTtalia» (12
bd, 1744—49). En större samling av M:s
arbeten utkom i 48 bd 1790—1810. Hans
brevväxling är utg. av M. Cämpori (14 bd, 1901
—22). Jfr Muratoriska fragmentet.
Muratoriska fragmentet [moratå’ri-] (M
u-ra to ris kanon), en förteckning på
heliga (kanoniska) skrifter, skriven på
barbariskt latin, funnen och 1740 utg. av L. A.
Muratori. Handskriften, från 700- el.
800-talet, är förstörd i början och slutet. M. har
tillkommit i Rom före 190; det upptager ung.
de skrifter, som bilda N. T. Där nämnas ej
Jak., l:a och 2:a Petr., 3:e Joh. Jämte Joh.
Upp. upptages en Petri Uppenbarelse, dock
med det tillägget, att »några icke vilja, att
den skall läsas i kyrkan». A. Fr.
Muratov [mora’tof], Pavl Petrovitj,
rysk författare och konsthistoriker (f. omkr.
1880). Har bl. a. skrivit en monogr. om
gammalrysk konst (1914; fr. övers. 1925), »La
peinture byzantine» (1928) och »Fra
Ange-lico» (1929). Av M:s verk om Italien, bl. a.
romanen »Egeria» (1920), föreligger på sv.
»Italienska bilder» (1928). A. A-t.
Muraviev [moravjå’f], gammal storrysk
bojarätt, av vilken många medl. under
1800-talet blevo bemärkta ämbetsmän och
militärer. — General Nikolaj N i k o 1 a j
e-v i t j M. (1794—1866) användes mest på
Rysslands s. ö. fronter, var under Krimkriget ståt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
