Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Musik
470
ledare blev E. Hanslick, som i sin ljungande
partiskrift »Vom Musikalisch-Schönen» (1854)
förklarade m. sakna varje känsloinnehåll.
Mothugget kom först från W. Ambros, som i
»Die Grenzen der Poesie und Musik» (1856)
förde innehållsestetikens talan. De främsta
estetikerna, däribland Vischer och E. v.
Hart-mann, följde den senare riktningen. Genom
Helmholtz och Wundt fördes frågan in på de
abstrakta vetenskapernas område. Akustik
och experimental tonpsykologi ha sedan varit
de vägledande hjälpvetenskaperna för
musikestetiken (med Stumpf och Lipps). — Litt.:
P. Moos, »Die Philosophie der Musik» (1922);
F. v. Hausegger, »Gedanken eines Schauenden»
(1903); T. Norlind, »Diktkonstens, dansens
och m:s ursprung» (»Studier i svensk
folklore», I, 1911).
Musikens historia börjar med antikens
kulturfolk. Under Atens glanstid på 400-talet
f. Kr. odlade man mest den vokala m.
Grundvalarna för melodiken blevo de tre
huvudtonarterna dorisk, frygisk, lydisk, vilka
vardera delades i två fyrtonsserier (tetrakord)
på en halvton och två heltoner. Det doriska
tetrakordet hade halvtonen nederst (e d c h
+ a g f e), det frygiska i mitten (d c h a +
g f e d), det lydiska överst (c h a g + f e d c).
Till dessa huvudskalor kom sedan en
»blandad» skala (mixolydisk) h—h samt efter hand
även en del andra. Liksom vi i dur och moll
nedlägga olika innehåll (etos), sökte även
grekerna att förklara skalornas innebörd.
Dorisk var den fosterländsk-religiösa tonar
ten, frygisk den krigisk-lidelsefulla, lydisk
den vekt känslofulla. I fråga om m:s
praktiska gagn började man (Pythagoras) med att
erkänna den som medicinskt gagnelig (nerv
sjukdomars botande m. m.), fortsatte sedan
(Platon, Aristoteles) att erkänna den såsom ur
bildningssynpunkt betydelsefull (själens
förädling) för att till sist frånkänna den all
andlig betydelse (sofisterna och epikuréerna).
Mot denna senare åsikt protesterade
mystikerna under tiden närmast efter Kr. f. och
tillerkände m. stor vikt för fromheten,
gemenskapen med Gud. Därmed började den
kristna tonkonsten, där m:s uppgift
inskränktes till att som vokal konst tjäna
gudstjänsten. Musikteoriens främsta
representanter blevo Astistoxenos och Aristides
Quintilianus under antiken, Boethius och
Cas-siodorus under den begynnande medeltiden.
Genom dessa två senare utbildades den
grekiska musikteorien i kyrklig anda. Genom
att man missförstod de grekiska tonarterna,
uppstodo de fyra kyrkotonarterna: dorisk
(d—d), frygisk (e—-e), lydisk (f—f) och
mixolydisk (g—g). Mot slutet av första
årtusendet e. Kr. utbildades särskilt notskriften
(neumerna) och flerstämmig m. (organon).
Under 1000-talets förra hälft verkade
medeltidens främste musikteoretiker, Guido av
Arezzo. Med 1100-talet förändrades den
fler-stämmiga m:s karaktär, i det att
parallellrörelsen mellan stämmorna ej längre blev
allenarådande utan i stället motrörelsen
sattes upp som grundform. På 1200-talet
odlades m. redan som praktisk flerstämmig
tonkonst i 2—4 stämmor av diktare-tonsättare
som Adam de la Halle. 1300-talets främsta
mästare blevo Philippe de Vitry och Guil-
laume de Machault. Under 1200-talet hade
England (med Garlandia och Odington)
intagit en ledande ställning inom musikteorien
och vid dess sida Frankrike (Franco). Med
följ. årh. blevo Frankrike och Italien i
stället de främsta. Under 1400-talet intogo de
nederländska kompositörerna en ledande
ställning (Dufay, Okeghem, Obrecht, Josquin des
Prez). Särskilt odlades den stränga
kanonformen i mässa, chanson och motett. Under
högrenässansen började även andra länder
att deltaga, och särskilt kom Italien med
Willaert, de Rore och Gabrieli i Venezia,
Palestrina i Rom att få stor betydelse. Av
mera framstående nederländare kunna
nämnas Gombert i Madrid och Lasso i München.
Vid sidan om dessa odlare av konstmässig
m. i madrigal, chanson och mässa
(sex—tolv-stämmiga körer) uppstodo protestantiska
tonsättare, vilka föredrogo mera enkel
fyrstäm-mig tonsättning i homofon anda. Intill
1500-talets mitt var den instrumentala m. föga
odlad och följde blott de vokala
konstformerna. Företrädesvis i Italien och England
utbildades dock en självständig instrumental
stil med egna konstformer, först preludium
och fantasi, av vilka den senare under nästa
årh:s förra hälft övergick i fuga. De
vanligaste soloinstrumenten voro luta och klaver.
Tiden 1600—1750 har kallats
generalbasens tidsålder, emedan en alldeles
ny, rent instrumental teknik uppstod med
ackordinstrumenten som grundval. Orgel el.
klaver (i början även luta) blevo sålunda
oundgängliga instrument i all orkester. Då
på detta sätt mellanstämmorna blevo mera
oväsentliga, kom den polyfona satsen mindre
att framträda, och den homofona med skarpt
markerad huvudmelodi blev den främsta. Den
ledande huvudstämman hade alltsedan
1300-talet legat i mellanstämmorna. Efter 1550
fick småningom den översta stämman
uppbära melodien. Härtill bidrog även den
konstmässiga solosången med instrumentalt
ackompanjemang, vilken odlades med allt större
intresse mot 1500-talets slut. Teatermusiken
vann även alltmer terräng, och 1600 kan
anses vara operans födelseår. Under
1600-talets förra hälft blev operan den viktigaste
musikaliska konstformen. Ca valli och Cesti
i Venezia voro omkr. 1650 de ledande
mästarna. Den venezianska stilen hade förberetts
av Monteverdi. I Paris uppstod på 1670-talet
med Lully en självständig fransk opera.
Operans glanstid inföll mellan 1700 och 1750.
Neapel, Rom och Venezia stodo främst med
Scar-latti, Lotti, Leo och Galuppi som
kompositörer. Solosången hade efter hand urartat till
rent virtuosmässig koloratursång, och den
dramatiska handlingen hade blivit bisak. Lullys
arbete för ett franskt musikdrama fullföljdes
av Rameau. Kyrkomusiken odlades mestadels
av operakompositörer, vilka överförde samma
virtuosa solosång på de andliga
musikformerna oratorium och kantat. Den mera
självständiga protestantiska kyrkomusiken fick
sin främste representant i Schütz. Inom de
instrumentala stilarterna blev orgeln med
S. Bach och Händel huvudinstrumentet. Båda
odlade även den stora körstilen med orkester,
Bach kantat och passion, Händel oratorium.
Omkr. 1750 skedde en omvälvning i
musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
