Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik - Musiken i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Musik
472
stilen dels genom generalbasens upphörande,
dels genom den polyfona stämföringens
ersättande med temabearbetning som
grundprincip. Mannheimskolan med Stamitz
var först den ledande, sedan Wienskolan med
Haydn, Mozart och Beethoven. De nya
konstformerna blevo symfoni, konsert och sonat.
Kammarmusiken odlades med stor
förkärlek över hela Europa men företrädesvis i
Tyskland. Den stora allvarliga operan
reformerades av Gluck, och Mozart förde hans
stil vidare. 1700-talets demokratiska rörelser
skapade en ny, mindre pompös operastil,
opera buffan, vilken med Mozarts »Don Juan»
(1787) nådde sin höjdpunkt. Nationella
operor i samma anda som den italienska opera
buffan blevo i Frankrike opéra-comique och i
Tyskland Singspiel. Mozarts »Trollflöjten»
blev den sistnämnda konstformens främsta
verk. Vid 1800-talets början intog Paris
främsta platsen inom den stora operan med
Cherubini, Lesueur, Méhul och Spontini.
Romantikens tidsålder blev för
m. överallt en nydaningens tid, då de gamla
konstformerna riktades med rikare innehåll.
Främste föregångaren blev Beethoven, som
framför allt odlade de stora instrumentala
formerna symfoni, sonat, stråkkvartett och
konsert. Hans opera »Fidelio» slöt sig
närmast till Cherubinis franska stil. Operans
romantiker i Tyskland blevo Weber, Marschner,
Lortzing och Nicolai. Den motsv. italienska
operan odlade solosången med stor vikt lagd
vid koloraturen. Rossini, Bellini och
Doni-zetti voro tidens främsta namn. I Frankrike
fördes Spontinis stora pompösa historiska
opera vidare av Meyerbeer och Halévy, den
pikanta franska speloperan av Auber.
Instrumentalmusiken odlades mest i Tyskland, där
Schubert, Spohr, Mendelssohn och Schumann
utbildade symfoni, uvertyr och stråkensemble.
Inom de stora vokala formerna hade Haydn
omkr. 1800 med »Skapelsen» och »Årstiderna»
omdanat oratoriet i romantisk anda.
Mendelssohn utvecklade stilen vidare genom
»Paulus» (1836) och »Elias» (1846). Samtidigt
utbildades en ny vokalstil av världsligt
innehåll med konsertstycket, som fick sin
pregnanta form genom Mendelssohn, Schumann
och Gade. Den romantiska skolan skapade
»lieden», där Schubert, Loewe, Schumann och
Franz blevo de ledande mästarna.
Ett nytt genombrott i m. skedde på
1850-talet med nyromantiska skolan,
vilken redan mellan 1830 och 1850 förberetts av
Berlioz i Frankrike. De främsta
representanterna för denna skola blevo Liszt och
Wag-ner. Riktningen fick en viss litterär-filosofisk
läggning. Den instrumentala riktningen med
Liszt som ledare ville skapa en poetisk
musikform genom att tolka ett litterärt innehåll
i musikalisk form. »Symfonisk dikt» blev
den främsta orkestrala stilarten, till vilken
sedan slöto sig rapsodien och orkestersviten.
Den vokala riktningen följde Wagner och
sökte framför allt dana en ny musikform för
teatern, »musikdramat», där tyngdpunkten
var lagd på recitativet, orkestern målade de
psykologiska utvecklingsmomenten i
handlingen och ledmotiven voro »talande»
musikfraser. Musikdramat nådde sin högsta form
i Wagners tetralogi »Nibelungens ring», som
hade sin premiär 1876 i samband med
invigningen av den Wagnerska festspelsteatern i
Bayreuth. Den instrumentala riktningen fick
sina främsta anhängare inom de nationella
skolorna i Böhmen och Ryssland, i det förra
landet genom Smetana och Dvorak, i det
senare genom ungryska skolan, där »de fem»
ledande mästarna blevo: Balakirev, Borodin,
Cui, Musorgskij och Rimskij-Korsakov, till
vilka sedan på 1880-talel; slöt sig Glazunov.
I Tyskland blevo Liszts främsta lärjungar
Raff, Dräseke och H. Wolf. I Frankrike, där
Gounod och Thomas fortsatt den gamla
riktningen inom operan, slöto sig C. Franck och
dTndy och med viss reservation även
Saint-Saens till de tyska nyromantikerna.
Wagner-skolan fick sin främste representant i
Frankrike i Massenet och samtidigt med honom
Reyer och Lalo samt i viss mån Bizet. I
Tyskland fick Wagner trogna anhängare i
Cornelius och Humperdinck. Symfonikerna
Bruckner och Mahler anslöto sig formellt till
nyromantikerna, särskilt till Wagner, men
med negerande av den Lisztska
programformen. De ledande namnen omkr. 1900 voro i
övrigt Schillings, Pfitzner och Richard Strauss.
Den gamla romantiska riktningen med front
mot Wagner-Liszt hade sina främsta
representanter under 1800-talets andra hälft i Brahms
och Bruch. Italien höll sig i början
reserverat mot den nya riktningen, och Verdi följde
mera gammal italiensk skola. Boito däremot
anslöt sig mera oförbehållsamt till Wagner,
och även Verdi visade sig i sina sista vérk ej
opåverkad av det tyska musikdramat. —
Protesten mot den tunga, filosofiska
Wagner-stilen kom på 1890-talet med Mascagni,
Leon-cavallo och Puccini, vilka upptogo
veris-m e n, i viss mening en motsvarighet till
»naturalismen» i litteraturen. De nya litterära
och konstnärliga riktningarna med
impressionism, expressionism och exotism upptogos
inom m. genom Debussy och den franska
skolan. En musikalisk »prerafaelit» blev Reger,
som anslöt sig till Bach och den äldre
polyfona skolan. De nyaste riktningarna inom
m. med atonalismen som medel ha sedan
representerats av Schönberg och Hindemith
i Tyskland, Cyril Scott i England,
Stravin-skij, Honegger, Milhaud, F. Schmitt i
Frankrike samt Bartök i Ungern.
Musiken i Sverige har följt de olika
riktningarna i utlandet. 1600-talets främste
kompositör var Gustaf Düben, som anslöt sig till
den nordtyska protestantiska skolan. Under
frihetstiden var Roman den främste med
hu-vudsakl. Händelbetonad skolning. Under
gustavianska tiden blevo Uttini, Naumann,
Vog-ler och Kraus de ledande, ehuru alla voro
utlänningar. Mera svensk till kynnet blev
Hæffner, som gjorde sin främsta insats hos
romantikerna i Uppsala. Svenska romantiker
inom m. blevo sedan Crusell, Geijer, A. F.
Lindblad och J. A. Josephson.
Manskvartettens främsta namn blevo O. Lindblad och
Wennerberg. De nya riktningarna med en
viss nyromantisk tendens representerades av
Fr. Berwald, Norman och Söderman.
Skarpare markerades den nya riktningen genom
Sjögren, Hallén och Stenhammar. Till
nutidens mera betydande svenska namn höra.
Alfvén, Atterberg, Peterson-Berger och
Rang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
