Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikdiktat - Musikdirektör - Musikdrama - Musiker (Musicus) - Musikestetik - Musikfester - Musikforeningen - Musikföreningen i Stockholm - Musikhistoriska museer - Musikinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Musikdiktat—Musikinstrument
476
Musikdiktat, se Dikta t.
Musikdirektör, musiker med
musikdirek-törsexamen, som berättigade till att söka
militär musiktjänst (så på 1860-talet); sedan
även fackligt utbildad musiker i allm. T. N.
Musikdrania, på 1600-talet opera i allm.
(drama per musica), på 1800-talet först titel
på R. Wagners musikdramatiska verk, sedan
på sceniska verk i hans anda med text
och musik som fullödiga konstverk var för
sig. T. N.
Musiker (Müsicus), person med musik
(tonsättning el. musikutövning) som yrke.
Musikestetik, se Musik, sp. 468.
Musikfester, musikaliska tillställningar, då
stora vokala och instrumentala verk uppföras.
Numera kallas (i Sverige) sådana m., som
endast avse sånguppföranden a cappella,
sångarfester. — M. utbildades först i
England, där mot 1700-talets slut särskilt
Händeis oratorier uppfördes vid dem. I
Tyskland blevo de »nederrhenska musikfesterna»
med Spohr och Mendelssohn som ledare mest
berömda. Efter stiftandet av Allgemeiner
deutscher Musikverein 1861 anordnades även
speciella m. för den nya tonkonsten med
Wag-ner och Liszt. Även andra länder ha
anordnat m. — I Skandinavien började man på
1880-talet med »nordiska m.», den första i
Köpenhamn 1888, den andra i Stockholm 1897.
Av de mera betydande från senaste åren
märkas de i Köpenhamn 1919, i Helsingfors 1921
och i Stockholm 1927. Därjämte ha i Sverige
hållits »svenska m.» (den första i Stockholm
1906). M. med svenskt program ha anordnats
i utlandet (f. ggn i Dortmund 1912). T. N.
Musikföreningen i Köpenhamn, 1836
stiftat musiksällskap, som från 1838 givit
konserter med orkester (och kör). Av ledare
märkas N. W. Gade (1850—90), F. Neruda
(1892—1915) och Carl Nielsen (1915—29); nuv.
ledare är E. Hammerich. — Litt.: V. C. Ravn
och A. Hammerich, »Festskrift i anledning af
musikföreningens halvhundredaarsdag» (1886).
— Musikföreningen i Oslo stiftades
1871 av E. Grieg. Bland dirigenter må
nämnas J. Svendsen, I. Holter (1886—1912) och
Karl Nissen (1913—17). Den ersattes 1919 av
Filharmonisk selskab. T. N.
Musikföreningen i Stockholm, kör- och
orkesterförening, stiftad 1880 av Ludvig
Norman och Vilhelm Svedbom; som orkester har
hovkapellet biträtt. Kören har i medeltal
utgjort 150 pers. Som dirigenter ha fungerat
L. Norman (1881—85), C. Nordqvist (1886—
90), J. Dente (1890—91), F. Neruda (1891—
1915) och V. Wiklund (från 1915). Sällskapet
har utfört en mängd stora körverk av äldre
och nyare mästare. T. N.
Musikhistoriska museer, offentliga
samlingar av musikinstrument, musikhistoriska
föremål, musikbilder, musikautografer m. m., ofta
med specialmusikbibliotek. De etnografiska
museerna ha samlingar av utomeuropeiska
instrument (över 5.000 i Berlin, över 3,000 i
Stockholm). De främsta m. finnas i Berlin,
Bryssel, Leipzig, New York, Paris, London
och Wien (över alla dessa finnas
specialkataloger). Av privata samlingar torde den
främsta vara C. Claudius’ i Köpenhamn (katalog
1931). En översikt över de mest kända m.
lämnar G. Kinsky, »Musikinstrumentensamm-
lungen in Vergangenheit und Gegenwart» (i
Jahrbuch der Musikbibliothek Peters 1920).
Musikhistoriska museet i
Stockholm grundades 1899 huvudsaki. på initiativ
av C. Claudius och J. Svanberg. Den
sistnämnde var till sin död 1918 föreståndare
(sedan dess T. Norlind). Museet åtnjuter
sedan 1908 statsunderstöd.
Instrumentsamlingen omfattar omkr. 1,500 instrument.
Vidare finnas en stor samling musikbilder och
musikautografer, en mycket värdefull
teater-avd., Wennerbergsrum m. m. — Litt.: Katalog
av J. Svanberg (1902); T. Norlind, »En bok
om musikinstrument» (1928). —
Musik-historisk museum i Köpenhamn
grundades 1897 på initiativ av C. Claudius
och A. Hammerich. Den senare har sedan
1898 varit museets ledare. Antalet
instrument är f. n. (1931) omkr. 1,000. Katalog av
A. Hammerich (da. uppl. 1909; ty. 1911). T. N.
Musikinstrument, tonverktyg. Antalet nu
kända arter av m. torde vara omkr. 5,000,
varav ung. 10 proc, ännu äro i bruk hos
kulturfolk. Den utförligaste systematiken har
utarbetats av C. Sachs och E. M. v.
Horn-bostel (i Zeitschrift für Ethnologie 1914). Fyra
huvudgrupper särskiljas: idiof oner
(själv-klingande), membranofoner (trummor),
aerofoner (biåsinstrument) och c h o r
do-foner (stränginstrument). Till första
gruppen höra klockor, bäcken, egentliga
slaginstrument (gong, triangel, celesta),
stråkidio-foner (spikharpa, glasspel), knäppidiofoner
(mungiga, speldosa). De viktigaste
membra-nofonerna äro trummor med ett skinn
(tamburin) el. två skinn (vanliga
militärtrummor) och pukor (skåltrummor).
Huvudgrupperna bland biåsinstrumenten äro flöjter,
tunginstrument och trumpeter. Av flöjter
nyttjas numera knappt mer än tvärflöjten
(med piccolaflöjten som sidoform).
Tunginstrumenten omfatta tre huvudavd.: med två
motslående tungor (oboe, engelskt horn,
fa-gott), en påslående tunga (klarinett, saxofon),
en genomslående tunga (orgelharmonium,
dragharmonika, munharmonika). Främsta
universalinstrumentet inom gruppen är orgeln.
Trumpetinstrument har numera blivit en
allmän benämning på de s. k.
mässingsinstrumenten med underavd.: valthorn, trumpet,
basun, tuba (med »ventilhorn») etc.
Primitivast av stränginstrument är musikbågen med
den indiska kultursidotypen vina. De
liggande cittrornas grupp representeras av såväl
Kina-Japans kin-koto som folkinstrumenten
langleik, kantele, psalmodikon och moderna
cittror. Klaveret med sin nyare form pianot
är närmast en cittra med klaviatur.
Instrumenten utan hals representeras i övrigt av
harpor och lyror. Till halsinstrumenten
räknas sedan luta, halscittra (cister), gamba,
violin och gitarr. Om instrumentens
sammansättning i orkester finnas läroböcker (jfr
Instrumentation). En översikt av de moderna
instrumenten lämnar C. Sachs, »Handbuch der
Instrumentenkunde» (2:a uppl. 1930), och hans
»Reallexikon der Musikinstrumente» (1913)
behandlar alla instrument. Den främsta
skriften om de etnografiska instrumenten är
samme förf :s »Geist und Werden der
Musikinstrumente» (1929). Bland specialarbeten märkas
C. Sachs, »Die Musikinstrumente Indiens»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
