Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikinstrument - Musikkonservatorium - Musikpersonalen - Musikprocessen - Musiksällskap - Musikteori - Musikundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikkonservatorium—Musikundervisning
477
(2:a uppl. 1923); F. T. Piggott, »The music
and musical instruments of Japan» (2:a uppl.
1909); B. Anckermann, »Die afrikanischen
Musikinstrumente» (1903), och (för Amerika
och Oceanien) »Catalogue of the Crosby Brown
collection, New York», II (1913). — Se vidare
specialkataloger över de musikhistoriska
museerna. T. N.
Musikkonservatorium, se K o n s e r v a t
o-r i u m och Musikaliska akademien.
Musikpersonalen vid svenska armén
ut-göres av musikdirektörer (av kaptens eller
löjtnants tjänstegrad), musikfanjunkare,
musiksergeanter, musikfurirer av l:a och 2:a
klassen, musikkorpraler, musikvicekorpraler,
musikvolontärer och musikelever.
Musikkårerna äro av fyra typer, resp. 33, 21, 12 och
8 man. — Vid flottans båda stationer och vid
de båda kustart.-reg:tena finnes musikdir.
med löjtnants el. kaptens tjänsteställning. M.
vid marinen i övrigt utgöres av
musikkonstaplar och hornblåsare. M. B-dt;ö-g.
Musikprocessen, beryktad rättegång i
Uppsala 1800 mot flera akademiska medborgare,
däribland den radikale oppositionsmannen G.
A. Silverstolpe (se d. o.), med anledning av
deras vägran att som orkesterspelare vid en
fest till firande av Gustav IV Adolfs kröning
utföra vissa påbjudna musikstycken. Trots
Hans Järtas glänsande kvicka
försvarsadvo-katyr blev Silverstolpe (till stor del genom
intriger från professorshåll) avsatt från sin
docentur, för alltid förvisad från Uppsala och
dömd att göra avbön. Jfr A. Hackzell,
»Musikprocessen 1800» (1924).
Musiksällskap, organiserade föreningar för
odlande av musik. Namnet m. el.
musikförening brukas ofta i vidsträckt mening om
sammanslutningar till musikens fromma.
Efter syftena kunna de indelas i fem grupper:
1) konsertföreningar för uppförande av musik
(egentliga m.); 2) pensions- och
understödsföreningar för musiker (även yrkesföreningar
till stöd för musiker); 3) föreningar för
utgivande av musikalier; 4) föreningar för
utbildande av musiker; 5) musikvetenskapliga
sällskap till musikforskningens fromma.
Universalföreningar, omfattande alla dessa arter,
torde ej finnas. Många allmänna föreningar
för musik omfatta dock flera av dessa. De
äro i allm. att betrakta som akademier av
samma universella karaktär som Musikaliska
akademien (se d. o.) i Stockholm. Ett sådant
sällskap är bl. a. Gesellschaft der Musik
-freunde i Wien. Understöds- och
hjälpför-eningar för musiker verka ofta som
fackföreningar. Sveriges musikerkår representeras i
detta hänseende av Svenska
musikerförbundet (se d. o.). Ett svenskt m. för
utgivande av musikalier är Musikaliska
konstföreningen (se d. o.). De flesta
undervisningsanstalter för musik ha ett m.
som stöd. Även konsertföreningar ha ofta
vid sidan om konsertverksamheten en skola
för musikerutbildning (så t. ex. Göteborgs
orkesterförening). Musikforskningen
representeras i de flesta kulturländer av ett särskilt
m., i Sverige genom Svenska
sällskapet för musikforskning (se d. o.).
Ett internationellt m. upphörde vid
världskrigets början 1914 men återupptogs 1928
i mindre former. Konsertföreningarna el.
478
egentliga m. kunna delas i två grupper: för
instrumentalmusik och för vokalmusik. De
senare sammanfattas numera vanl. under
namnet sångsällskap (se d. o.). De
instrumentala äro vanl. antingen
kammar-musikföreningar el.
orkesterförening a r (se d. o.). I de större städerna i
Sverige finnas numera sammanslutningar för
båda dessa arter; dock odlas kammarmusik
mestadels i slutna sällskap, vilka ej ge
konserter (så t. ex. Mazerska kvartettsällskapet,
se d. o.). — Med undantag av de rent
fackliga föreningarna bestå nästan alla större
m. av amatörer. En täml. fullständig
förteckning av m. och musikföreningar i
kulturländerna meddelar Max Hesses Deutscher
Musiker-Kalender (utkommer varje år). En
motsvarande svensk bok är T. Norlind,
»Adresskalender över Sveriges musiker» (1928). T. N.
Musikteori, läran om musikens praktiska,
del, såväl exekution som komposition. Även
räknas gärna den spekulativa musiken
(estetik och tonpsykologi) till m. Exekutionen
omfattar dels instrumentens teknik, dels
sångtekniken (sångteori). Även dirigering räknas
någon gång till m. Kompositionsteoriens
huvuddelar äro: allmän musiklära, harmonilära,
kompositionslära (kontrapunkt, kanon, fuga,,
satslära) och instrumentation. T. N.
Musikundervisning. Utbildningen i musik
låg förut mestadels i kyrkans händer. En
präst borde samtidigt vara musikkunnig, och
alla vid domkapitlen fästa skolor voro alltså
även musikutbildningsplatser. Då skolorna
under 1600-talet småningom fingo annan
uppgift vid sidan om den rent kyrkliga,
inskränktes musikutbildningen. F. n. odlas musiken
vid svenska elementarskolor dels som en- och
flerstämmig sång, dels som
instrumentalmusik, den senare frivillig. Då på 1840-talet
folkskolorna kommo till, bestämdes m. där till
enstämmig sång. I städerna har dock m. i allm.
utvidgats att även omfatta flerstämmig sång,
och ej sällan ha frivilliga mässingsorkestrar
bildats under ledning av någon musiker.
Någon bestämd sångundervisningsmetod finnes
ej föreskriven för svenska folkskolor.
Undervisning för blivande musiker har
sedan 1800-talets början fördelats på två
grupper: ren yrkesutbildning för statens
musikplatser och konstnärlig utbildning.
Organister och kantorer kunna nu utbildas i stiften
av särskild av Mus. akad. förordnad
sakkunnig (vanl. domkyrkoorganisten). Utbildningen
till regementsmusiker har skötts vid reg:tena;
dock sker den egentliga fackutbildningen till
musikledare vid Mus. akad:s konservatorium.
Alla högre musikexamina för statens
musikplatser ske ävenledes vid Konservatoriet. Enl.
regi, av 1930 omfattar undervisningen där två
grupper: för specialstudier och för studier till
vissa examina. För specialstudier förekomma
ej avgångsexamen el. betygssättning. För
studier av andra slaget finnas högre
organistexamen, kantors- (kyrkosångar-)examen, högre
musiklärar-, lägre musiklärar- och
militär-musikdirektörsexamen. Högre
musiklärarexamen erfordras för kompetens som musiklärare
vid allmänt läroverk. Högre organistexamen
avlägges vid Konservatoriet, lägre inför en av
akad. förordnad examensförrättare. — Litt.:
T. Norlind, »Latinska skolsånger» (1909); O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
