Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Mynt
526
utan märken (aes rude). Senare fingo
kopparstyckena bestämd vikt och märken (aes
signa-tum), först streck och punkter, därefter bilder
av djur och föremål. Aes signatum avlöstes
311 f. Kr. av aes grave, ett gjutet runt mynt
av koppar, bärande på ena sidan en
skeppsstäv, på den andra bilden av en gudomlighet.
Silvermynt infördes först 268 f. Kr. Vid
samma tidpunkt ersattes det gjutna
bronsmyntet med ett präglat sådant, mindre och
lätthanterligare än det gamla. Myntenheten
i Rom var as (se A s, med bild, och J a n u s).
De första silvermynten voro denarer (se D
e-n a r, med bild) och quinarer, gällande 10,
resp. 5 as. Mot slutet av republiktiden
infördes guldmynt, aurei (nummi aurei, gyllene
mynt). Under republiken ombesörjde senaten
genom särskilda ämbetsmän myntningen, men
sedermera utövades rätten att slå guld- och
silvermynt av kejsaren, medan senaten fick
behålla kopparmyntningen. Ett uttryck
härför utgöra bokstäverna SC (senatus consultu,
enligt senatens beslut) på alla romerska
koppar- el. bronsmynt från kejsartiden.
Kejsar-mynten ha liksom vissa grekiska mynt varit
förebildande för medaljkonsten (se d. o.). I
östromerska riket bibehöllos att börja
med de romerska mynttyperna med latinska
inskrifter. Från 700-talets slut voro
inskrifterna grekiska. Guldmynten kallades solidi,
x/3 av en solidus kallades triens.
3. österländska mynt. De persiska
storkonungarna av akemenidernas ätt
började omkr. 500 f. Kr. prägla m. av guld
(dareiker) och silver (sigler el. siklar).
Myntsystemet vilade på det babyloniska
viktsystemet. Prägeln är lika på guld- och
silvermynten och visar konungen, skjutande
med båge. Inskrift finnes ej. Dessa m.
kallades i Grekland »bågskyttar» (se D a r e i k,
med bild). — Fenicierna började prägla
m. i slutet av 400-talet f. Kr. De äldsta m.
sakna inskrifter el. bära arameiska sådana.
— Kartago började slå m. 410 f. Kr. —
Judarna slogo m. först under mackabéerna.
— I Ar ab i e n präglades barbariserade
efter-bildningar av Atens m. — I B a k t r ien och
Indien röjer sig grekiskt inflytande i
myntens typer och inskrifter.
4. I Spanien visa deiberiska m. tecken
till grekiskt och feniciskt, längre fram
romerskt inflytande. Inom Gallien hade den
s. v. delen, Akvitanien, m., som påminde om
de iberiska. F. ö. efterbildades grekiska
mynttyper. I Britannien präglades mynt, liknande
de galliska. I det keltiska Sydtyskland
präglades tjocka, skålformiga m. av guld utan
annan teckning än lösryckta streck och punkter.
B. Medeltidens europeiska mynt. 1.
De under folkvandringstiden inom Romerska
riket bildade staterna präglade m. av
romersk el. bysantinsk typ, i början med
kejsarens bild och namn. M. från äldre
folkvandringstiden äro mestadels av guld, längre
fram även av silver. — 2. Under
karo-lingerna blev silver den enda
myntmetallen. Man präglade hela penningar,
denarer, och halva, oboler. Typerna voro få:
härskarens bröstbild el. monogram, kors och
en kyrkfasad. — 3. Under efterkarolingisk tid
bibehölls silvret som myntmetall. I Frankrike,
där utom regenterna en mängd stormän
präg
lade m., behöll man de karolingiska
mynttyperna. — I England, där denaren fick
namnet esterlin el. sterling, visar åtsidan
regen-tens bild, frånsidan ett kors av växlande
utseende. Under 1000-talets senare del började
man i Tyskland göra m. mycket stora och
tunna (s. k. h a 1 v b r a k t e a t e r), varför
prägeln blev otydlig. Man gjorde på 1100-talet
m. ännu tunnare men präglade endast på ena
sidan; den präglade sidans bild är tydligt
synlig, på motsidan. På grund av sin
tunnhet förstördes brakteaterna lätt och hade
därför kort omloppstid (jfr Brakteat). —
4. Medeltidens guldmynt. Om den medeltida
guldmyntningen i Italien se Dukat och
F 1 o r i n, med bild. Tyska rikets kurfurstar
fingo 1356 rätt att prägla guldmynt, som
kallades Gulden (se d. o.), sv. gyllen. I
Frankrike infördes guldpräglingen av Ludvig den
helige (d. 1270), i England av Edvard III
(reg. 1327—77). Det mest bekanta engelska
guldmyntet var nobeln. — 5. De större
silvermynten. På 1200-talet började man i de
flesta stater prägla stora silvermynt (lat.
grossi, i Frankrike gros, i England groats,
i Tyskland Groschen). I de nordtyska
städerna slogos i stället m. till ett värde av 4 el.
2 denarer. De förra, som kallades Albi (vita,
näml, mynt) el. Witten, blevo de viktigaste.
Under tiden behöllos i Tyskland brakteaterna
såsom skiljemynt.
C. Nyare tidens europeiska
mynt. Nyare tidens inträde betecknades
på myntväsendets område genom införandet
i flertalet länder av »stormynt» av silver.
I Italien infördes ett större silvermynt,
kallat testone, emedan det pryddes av
myntherrens huvud (it. testa). I Tyskland började
från 1484 präglas s. k. Gulden gr o schen (se
Gulden), vilka i värde motsvarade
guld-gyllen. I Böhmen uppstod ett annat
myntslag, Thaler (se D a 1 e r, med bild), Tysklands
huvudmynt ända till marksystemets
införande 1871. De första markmynten präglades i
början av 1500-talet i hansestäderna. I
Frankrike fick det stora silvermyntet namnet écu
(se d. o.), i England kallades det crown (= 5
shilling) och präglades f. ggn 1551. Om nu
gällande m. i olika länder se artiklar om
dessa stater och några myntslag.
Den s. k. latinska myntunionen
avslöts 1865 mellan Frankrike, Belgien,
Italien och Schweiz. Det starka prisfallet på
silver gjorde, att dessa stater snart inställde
vidare prägling av silver i 5-francsstycken
(haltande dubbelmyntfot). Efter fullständig
revision 1885 förnyades konventionen på fem
år, därefter för treårsperioder med ett års
uppsägning. Unionens myntsystem har
vunnit viss anslutning från flera andra stater (på
Balkanhalvön, i Sydamerika o. s. v.). Genom
övergången till pappersmynt (se Myntfot)
under världskriget sprängdes unionen.
D. De nordiska ländernas mynt.
Den tidigaste med säkerhet kända
myntpräglingen i Norden ägde rum i början av
1000-talet efter angelsaxiska förebilder och under
ledning av inkallade engelska myntmästare
för konungarna Sven Tveskägg i Danmark,
Olof Skötkonung i Sverige och Olof den helige
i Norge. I Sverige fortsattes myntningen av
Anund Jakob (se d. o., med myntbild), låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
