Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mynthus - Myntkabinett - Myntkonvention, Myntunion - Myntmärke - Myntmästare - Myntmästarmärke - Mynt- och justeringsverket - Myntproberare - Myntrealisation, Myntreglering el. Realisation - Myntregale - Myntreglering - Myntsystem, Myntordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
tillverkas. — I Sverige skedde i äldre tider
myntning i flera olika städer, men omsider
blev Stockholm rikets enda myntningsort.
Den förlädes där på 1690-talet till en efter
ritningar av Tessin d. ä. och Tessin d. y. vid
Norreport (Mynttorget) uppförd byggnad, nuv.
kanslihuset (se d. o.). Härifrån flyttades
myntningen 1849 till ett m. vid
Hantverkaregatan på Kungsholmen (arkitekt: J. F.
Åbom). Ldht.
Myntkabinett, en vetenskapligt ordnad
samling av mynt och medaljer. Det förnämsta
offentliga m. i Sverige är Kungliga
mynt abi ne ttet i Stockholm, som
uppkommit ur de kungl. myntsamlingar,
vilka bildats dels av inlösta myntfynd, dels av
krigsbyten. Av dessa medtog visserligen
drottning Kristina större delen, då hon
lämnade Sverige. Men det som blev kvar och
det som återlöstes började ordnas under
Karl XI :s tid av J. G. Sparfvenfelt, E.
Bren-ner och N. Keder m. fl. Samlingen
deponerades i Statskontoret, varifrån den 1727
utlämnades för att förenas med de samlingar,
som Antikvitetsarkivet förvärvat. Den fick
inom kort benämningen Kungl.
myntkabinettet och har alltsedan stått under
riksantikvariens vård. Myntkabinettet tillväxte högst
betydligt under 1700-talet genom inköp av
enskilda samlingar, bl. a. drottning Lovisa
Ulrikas av C. G. Tessin grundlagda samling
av antika och moderna mynt och medaljer.
Kungl. myntkabinettet innehåller icke
endast den största samling av svenska mynt
och medaljer, som finns, utan även mycket
betydliga samlingar av arabiska, tyska och
angelsaxiska m. fl. mynt från den äldre
medeltiden, de flesta funna i svensk jord.
Riksbankens myntkabinett
grundlädes 1756 därigenom, att Rikets ständers bank
inköpte presidenten frih. Gustaf Claesson
Rå-lambs myntsamling, som innehöll en rik
samling av svenska mynt och medaljer jämte
miniatyrporträtt av svenska regenter m. m.
Riksbankens m. var eg. en samling av
svenska mynt och medaljer, men 1842 utvidgades
planen så, att där nu förvaras även
utländska mynt för tiden efter 1832. O. M.*
Myntkonvention, Myntunion,
överenskommelse el. fördrag mellan två el. flera stater
ang. (viss) gemensamhet i myntsystem.
Om latinska myntunionen se Mynt,
sp. 526.
Skandinaviska myntkonventionen,
en överenskommelse om gemensamt, på guld
grundat myntsystem, avslöts 27 maj 1873
mellan Sverige och Danmark, fr. o. m. 1 april
1876 utsträckt även till Norge. Den
gemensamma guldmyntfoten uppgavs genom
inställandet av sedlarnas inlöslighet i guld efter
världskrigets utbrott i aug. 1914. Sedan
återgång till guldmyntfot skett i alla de tre
skandinaviska länderna, har någon formell
förnyelse av konventionen icke skett, varför
någon definitiv ordning ännu icke kan sägas
existera. — Litt.: A. E. Janssen, »Les
con-ventions monétaires» (1911); A. Nielsen, »Den
skandinaviske möntunion» (1917). E.F.K.S-n.
Myntmärke, den bild el. bokstav, som på
ett mynt anbringas för att utmärka vid
vilket myntverk det präglats. Sålunda är
Stockholms m. S:t Eriks huvud, Köpenhamns ett
Myntkabinett—Myntsystem
532
hjärta, Kongsbergs två i kors lagda hammare,
Berlins bokstaven A o. s. v. K. A. W.*
Myntmästare kallades från uråldriga tider
ända till 1877 den statens tjänsteman, som
ombesörjde tillverkningen av rikets mynt.
Myntmästarmärke, den ansvarsstämpel, som
myntmästaren och numera myntdirektören
påsätter av honom tillverkade mynt.
Sebastian Tham 1855—76 märkte S. T. el. T., Emil
Brusewitz 1876—1908 E. B. samt K.-A.
Wall-roth 1908—27 W. och A. Grabe från 1927 G.
Om äldre m. se T. G. Appelgren, »Svenska
myntmästare- och myntskrivaremärken» (i
Kungl. mynt- och justeringsverkets
årsberättelse 1915, tr. 1916). A. G-be.
Mynt- och justeringsverket. Myntningen i
Sverige uppdrogs av Gustav I åt en
myntmästare i Stockholm under Räkningekammarens
(Kammarkollegiums) inseende. Då
riksbanken inrättades 1668, fick den tillstånd att
verkställa myntningen genom kronans
myntmästare mot villkor att underhålla M y n
t-verket. Detta ställdes 1734 under
Kammarkollegium och förenades 1829 med
Kontrollverket (se d. o.). 1877 skildes
ämbetsverken, det förra med en myntdirektör
och det senare med en kontrolldirektör som
chef, vilken jämte myntdirektören hade
inseende över mynttillverkningen. 1910 fördes
justeringsväsendet från Kontroll- och
j u s t e r i n g s s t y r e 1 s e n (se d. o.) till
Myntverket, som därefter benämndes M y n
t-o ch justeringsverket (instr. 18 juni
1910). Enl. nu gällande instr. 18 okt. 1918,
ändrad 27 juni 1930, åligger det M. att, med
uteslutande rätt, tillverka allt rikets mynt
och skiljemynt, prägla medaljer, handha
kontrollen över guld- och silverarbeten, ha
överinseende över justeringsväsendet m. m.
Verkets chef kallas myntdirektör. M.
lyder under Finansdepartementet. Ldht.
Myntprobèrare kallades till 1877 den
tjänsteman vid Myntet, som hade att undersöka
halten av allt inkommande guld och silver
m. m. Numera åligger detta Mynt- och
justeringsverkets förste ingenjörer. (A. G-be.)
Myntrealisation, Myntreglering el.
endast Realisation, den åtgärd,
varigenom ett land återfår reellt mynt, vanl.
genom att oinlösligt sedelmynt åter göres
in-lösligt. En dylik åtgärd har i Sverige
genomförts flera gånger, t. ex. 1777 (av
Liljencrantz) och senast 1834, då banko- och
riks-gäldssedlarna gjordes inlösliga till det värde,
som de faktiskt hade fått, i detta fall
bankosedlarna till 3/s och riksgäldssedlarna till V»
av det ursprungliga. Se S. Brisman,
»Reali-sationsfrågan 1808—1834», I (i Vet.- och
vitt.-samh:s i Göteborg Handl., 4:e följden, XII,
1908). Sv. B-n.*
Myntregäle, kronan förbehållen rätt att
slå mynt.
Myntreglering, se Myntrealisation.
Myntsystem, Myntordning,
sammanfattningen av de lagbud, som bestämma
vilken el. vilka metaller, som skola tjänstgöra
som värdemätare och grundval för landets
myntväsen, myntstandard, myntfot
(se d. o.); vidare de olika slagen av
huvudmynt, antalet sådana, som skall utpräglas
av en viss kvantitet av den till värdemätare
antagna metallen, myntens skrot och korn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
